....

Jag äter makaroner, sojakorv och veganost. Så jävla gott. Och skönt att kunna äta igen. Det är svårt för oss tröstätare att vara magsjuka, vi ligger där i vårt elände och kan inte ta till vårat bästa vapen för att må bra igen, att trycka i oss så mycket mat som bara är möjligt. Nu verkar jag bara ha någon sorts vanlig influensa eller något, för jag har jätteont i lederna och har haft lite feber och yrsel och fortfarande lite illamående men inte alls av uppkastnings-sort. Bara trötthetssort. Men nu, när jag på inga villkors vis, hade kunnat ta mig till skolan eller göra någon som helst sådan nytta, då är det ganska skönt att ligga på soffan under det öppna fönstret och lyssna på Karen O And The Kids och bara låtsas att jag också skulle kunna segla bort till en land med stora vildingar.

När jag var liten önskade jag mig alltid en stor garderob. När jag var riktigt liten, fram tills några år innan vi flyttade från huset, då hade jag en stor garderob där jag kunde sitta. Men tillslut blev mitt rum så stökigt, och vi flyttade ut min säng till det andra gemensamma rummet på övervåningen och jag orkade aldrig gå in i mitt eget rum för jag fick sådan ångest av oordningen. Så jag kunde aldrig ta mig till min fristad på andra sidan det totala kaoset. Sedan dess har jag alltid önskat mig en garderob, stor nog att gömma sig i, men inte som ett rum. Den ska fortfarande vara trång och mörk och ingen ska ana att det sitter en liten sjuåring därinne, med händerna korsade över fotlederna och blicken i fjärran (alltid när jag tänker på mig själv på det här viset så är jag sju år. Jag blir nog aldrig mer än sju år inuti min mentala garderob).

Många är rädda för små utrymmen, jag är rädd för stora. Inte så att det hindrar mig i mitt vardagliga liv eller skulle definieras som en fobi, jag är alldeles för mycket av en emotionell Martin Timell för att kunna acceptera sådana saker hos mig själv. Allting som kommer nära en diagnos kastar jag mig över som en hungrig varg för att med alla till buds stående medel bekämpa, analysera sönder och "åtgärda". Inga fuskbyggen i mitt huvud, inga dåligt dragna kablar genom mitt nervsystem, inga läckande rör i mitt virrvarr av känslor, inga prickar i mitt emotionella register.. Antagligen för att jag vet att det redan finns så många sprickor i fasaden, stickor i golven och bjälkar som hänger på trekvart att jag tror att hela bygget faller isär om jag inte gör något åt alla de fel jag upptäcker under tidens gång. Undra vad som skulle hända om jag bara accepterade att jag var lagom sjuk i huvudet och lät känslorna ha sin gång. Skulle jag bli galnare eller rentav lugnare? Skulle det göra mig mer balanserad eller ett värre nutcase? Och skulle det märkas för de utanför?

Och ja, det där om att jag är rädd för stora utrymmen. Om jag är osäker i ett stort utrymme så försöker jag alltid se till att jag har en vägg bakom ryggen. Så ingen ska kunna smyga upp bakom mig. Det här gäller exempelvis om jag ska träffa någon människa som gör mig lite lagom nervös eller om jag ligger och försöker sova i ett stort rum som gör mig jätterädd (om det kanske är folk utanför som är högljudda och fulla och ångestframkallande, kanske). Då ser jag alltid till att ha något mot ryggen. Antar att det också är instinktivt, nedärvt och tusenårigt. Fast förstås, stenåldersmänniskorna var väl mer rädda för sabeltandade tigrar och mammutar (öh, okej, min historiska kunskap är nog rätt halvkass i detta avseende. Det fanns inga sådana då va?), än söta pojkar man ska gå på date med eller familjemedlemmars tankade gäster. Men ändå.

Nu blev min "makaron-och-sojakorvs-note" snarare en djuplodande analys in i mitt snurriga psyke, men men. Har man legat på soffan i två dagar, då kanske man kan tillåta sig lite ego-vältrande. Kanske.