Let the wild rumpus begin.

Jag ligger i soffan i ett litet mörkt hus och lyssnar på plinkeliplonkig gitarrmusik med barnsliga röster (nej, jag har inte släppt where the wild things are riktigt än). Och jag tänker på hur lycklig jag är. Och hur olycklig jag är...

Jag hade en pojkvän nyss. En underbar människa som fick mig att känna mig trygg, för första gången i mitt liv. En människa som jämnade ut mina toppar och mina dalar. Någon som gjorde min jakt på väggar att stödja min rygg mot överflödig, för han fanns alltid där att hålla mig uppe. Han höll alltid dörren till sitt hjärta öppen för mig, även när han inte förstod varför jag grät tills jag skakade eller skakade tills jag grät. Men det tog slut och jag tror det var rätt. Men efter ett och ett halvt års trygghet så står jag på en plats där dalarna sträcker sig långt nedåt och topparna, konstigt nog kanske, vindlar sig ännu högre än innan. För jag måste vara ärlig, det har gjort jävligt ont att mista honom, även fast det i slutet var han som miste mig, men på vissa sätt är jag lyckligare nu. Lyckan är större för jag har nu påmints om hur jävla ont det gör när den inte är där. Jag har blivit påmind om hur bra det kan kännas, eftersom jag de senaste månaderna blivit påmind om hur fruktansvärt dåligt man kan må. Och jag har börjat vara tvungen att söka efter lyckan igen. Med honom tog jag den för given ibland, för allting var ju i grund och botten bra och när det inte var bra hade jag alltid någon att ringa, någon att komma över till, någon att bädda ner mig mer, någon som torkade mina tårar även om de för honom var oförståeliga, någon som strök mig över min trygghetstörstande rygg, någon som viskade: "det blir bra" även när han inte hade någon aning om hur det skulle kunna bli bra för han hade aldrig vetat hur det blev dåligt. På andra sidan mig fanns alltid han.

Nu måste jag göra saker för att hålla mig lycklig. Jag måste rita, jag måste ut och vandra för att söka inspiration, jag måste äta extra goda middagar, jag måste se vacker film, jag måste lyssna på mer musik och känna efter längre in. Jag måste ta vara på de allra minsta stunderna av lycka, för jag vet inte när nästa lyckliga stund kommer. Det är i och med denna osäkerhet, detta hav av stora klippiga skär som kan göra mig så jävla illa, som jag uppskattar öarna av ren glädje så mycket mer.

Min mamma säger att jag har en underliggande depression. Att det är därför jag är så upp och ner. Och hon kanske har rätt och jag kanske borde göra något åt det men det är inte alltid jag vill det. För jag är så mycket mer när jag är såhär. Jag skapar så mycket mer, jag lever så mycket mer, jag andas djupare, ler större, skrattar högre. Även om priset är att jag gråter mer, stirrar in i väggen med en ännu tommare blick, skakar mer och gömmer mig längre stunder.

Jag vet inte vad jag vill. Vill jag vara trygg? Lycklig? Normal? Ständig? Frisk? Mig själv? Någon annan? Blir jag någon annan om jag inte längre är den jag varit i 21 år? Var jag någon annan när jag var älskad av honom och älskade honom tillbaka? Vem är jag? Hur vet man sådana saker? Och ska man ens veta..?