Sjukdom.

Nudlarna ligger i kastrullen, datorn i soffan och jag framför teven. I soffan. Under datorn. Solen skiner men de säger att jag ska vila så jag vilar. Har blivit av med magsjukan nu hoppas jag, var sjuk inatt men efter en banan och lite risavkok (mmm, jättegott) vid fem-tiden imorse verkar magen ha stabiliserats något. Nu har jag istället jätteont i halsen, men det gör inte så mycket. Hellre ont i halsen än den hemska mag-åkomman som tvingar upp en ur sängen var tjugonde minut. Dessutom är det mycket mer elegant att ha ont i halsen än rännskita. Som ni säker själva förstår...

Om jag inte var sjuk idag skulle jag sätta på mig något riktigt fint och gå ut i solen. Åka in till stan, träffa någon vän. Äta falafel, det låg jag och fantiserade om länge igår kväll. Jag skulle gå omkring med mina nya solglasögon och känna mig cool. Lite som en av blues-bröderna, fast utan hatt och kostym och galna upptåg. Jag skulle sätta på mig på en bänk och njuta av att solen äntligen värmer igen och att himlen är så vacker när den är blå.

Jag har bara varit sjuk sedan i måndags, och inte ens jättesjuk hela tiden. Men det har ändå lärt mig att uppskatta att jag är frisk. Att jag kunde ligga inne i flera månader eller år. Att jag kunde vara fast i en kropp som inte fungerar, oförmögen att gå ut och promenera i solen. Det får min 6-dagars magsjuka/förkylning/influensa-cocktail att verka som en liten fis i rymden. Så när jag blir helt frisk igen, och kan gå ut i världen som en vanlig människa igen, då ska jag komma ihåg vilken grej det är att jag kan gå, att jag kan andas frisk luft, att allting i min kropp i stort sett fungerar. Inte för att jag har varit så sjuk, utan för att jag har insett att det finns andra som är det.