Kärlek.

"Och så sa jag typ hejdå! och så sa han typ okej... och så la vi på!".

Någon jag tycker om bråkar med någon hon tycker om och jag får sådan ångest över hela grejen. Att ha pojkvän. Att bråka med någon. Den där känslan när man är kär i någon, tycker om någon så himla mycket, men saker den gör kan få en av vilja strypa personen. När de där läpparna man oftast vill kyssa och älskar, säger saker som gör att man bara vill slå dem blodiga. Det gör mig så rädd att höra folks historier om idiotiska pojkvänner och puckade flickvänner och dumhuvuden hit och klantskallar dit och alla är så jävla fel. För jag vill inte vara i det och jag vet att jag har varit där själv. Suttit där och skrikit rakt ut i frustration över någons urbota dumhet. Kallat människor jag älskar för ord jag hatar för att de får mig att känna mig så arg. Irriterad. Störd. Besviken. Ledsen.

Jag vill inte tillbaka till det där. Just nu, denna söndagskväll, vill jag aldrig mer ha en människa att kalla min pojkvän. Aldrig mer någon att skrika på. Aldrig någon att slänga igen dörren efter. Aldrig någon att trycka bort, aldrig någon vars sms jag kan skrika fula ord åt. Aldrig mer någon som tittar på en med den där blicken som gör att man bara vill kasta en gjutjärnspanna mellan ögonen på honom. Aldrig någon man vänder ryggen åt innan man ska somna, aldrig dela säng med någon när båda ligger som stålfjädrar och ingen kommer att ge upp och det är bäst att bara somna så kanske det är bra imorgon men det är inte bra imorgon för när man vaknar så gör det fortfarande ont och han kliver över en med de där fula kalsongerna, varför kan han inte köpa nya kalsonger, och går och kissar och stäng badrumsdörren för i helvete och när han kommer tillbaka in i rummet så vill man att han ska säga något försonande men han böjer sig bara ner och plockar upp en gammal strumpa och sen klär han på sig och säger hejdå och stänger dörren och man ligger kvar alldeles själv. Alldeles ensam. Alldeles tom och fortfarande arg.

Men å andra sidan... Utan någon som går så finns det ju ingen som kommer tillbaka. Med huvudet hängande. "Jag vill inte bråka. Jag hatar att bråka. Jag älskar ju dig." Och utan någon som lämnar sängen finns det ingen som kryper tillbaka och håller om en och torkar ens tårar och viskar: "sista bråket någonsin. Vi bråkar aldrig mer. Vi har ju egentligen ingenting att bråka om. Vi älskar ju varandra." Och de upptagna strumporna ramlar tillbaka ner under sängen och trots att kalsongerna är gamla och fula och hänger för mycket så spelar det ingen roll för de hamnar bredvid strumporna inom kort. Och munnen som skrikit svordomar kysser som ingen annan mun och händerna som hängt knutna längs sidan är mjuka igen och får allting att kännas bra.

Fast jag vet ändå inte om det är värt det. Och jag kommer antagligen inte riktigt tycka att det är värt det, förrän ett par sådana där ögon tittar på mig igen. Förrän någon stjäl mitt hjärta igen, leker kurragömma med det och lurar in mig i den stora karusellen igen. Förrän någon står framför mig och får det att kännas värt allt i hela världen att bara få hålla hans hand, andas mot hans mun, vakna mot hans hud, älska med bara honom, känna bara hans doft, även om han inte har någon doft. När någon finns där, vars sms är det enda jag behöver för att gå upp på morgonen, vars leende är det finaste som finns, vars skratt får det att kittlas hela vägen längs ryggraden, vars viskningar är som fjädrar, vars smekningar är beroendeframkallande och det enda enda enda enda man vill känna igen.
Förrän någon får mig att älska honom. Innan dess kommer jag himla med ögonen åt er andra. Men när han kommer... Då får ni himla med ögonen åt mig.