Att finnas till.

Idag har jag varit duktig. Jag kom hem från skolan, flera timmar senare än normalt för att jag stannade och jobbade, och så fort jag hade slitit av mig alla ytterkläder och knytit upp mina kängor så satte jag mig att jobba igen. Med Yeah yeah yeahs på hög volym och utan att sätta på datorn. För så fort jag sätter på datorn blir jag helt okoncentrerad. Som igår. Kom hem, med stenhårt fokus: "nu jävlar ska det jobbas klart med den här kollektionen!". Sätter på datorn. Sen sitter jag bara där. Slösurfar. Läser lite bloggar. Väntar på att någon ska komma in och prata med mig, någon kommer in och pratar med mig, jag väntar på att någon ska svara snabbare. Fipplar med tangenterna. Skriver något. Får ångest för att det dröjer mer än 10 sekunder innan jag får något svar. "Varför skrev jag sådär? Åh. Varför valde jag just det där ordet? Varför skrev jag så fort? Varför svarar han inte?". Och sen när de där extra 20 sekundrarna, som kändes som 20 extra år, har gått och jag får ett svar, som gör mig högst nöjd, då känner jag mig så dum. "Åh, jag nojar så mycket. Idiotiska ångest. Ska aldrig få ångest över något så futtigt igen!". Och så skriver jag något till svar. Och så dröjer det några sekunder, eller ve och fasa!, minuter mer än normalt innan jag får ett svar...
"Herregud. Herregud." Rodnad. Svårt att andas. Sitter och slår med fingrarna mot tangenterna utan att skriva något. Trummar ett litet solo på bordskanten. Hyperventilerar. Viftar med tårna. Försöker läsa en blogg, men inser att jag inte kan se bokstäverna. "Herregud herregudherregudherregudsnällaraderaalltjagnågonsinskrivitjagärensådanidiot. Herregud. Herregud." Pling. Svar. Jag är lugn igen. "Äh, jag är ko-lugn. Jag kommer aldrig noja över ett löjligt svar från någon som inte ens är av världs-betydelse. Kommer aldrig hända igen!". Sekunderna går... Hjärtat klappar igång.

Ibland är man inte lika cool som man skulle kunna önska. Och ibland undrar man varför i helvete man hetsar upp sig. Lika mycket. Varje gång. Varenda ny kille. Vareviga gång. Och det gäller inte bara "vi-ska-gifta-oss-och-skaffa-barn-så-mycket-gillar-jag-honom-mamma!"-personerna. Det gäller de där jag fastnar för en vecka och sen går vidare också.

Jag tror det är min svart-och-vit-personlighet som lyser igenom. Jag har väldigt svårt att göra något halvt. I min värld är det hundra procent eller ingenting. Antingen matstrejkar jag helt (händer extremt sällan) eller så äter jag konstant. Antingen är jag den mest sociala personen man kan tänka sig, center of attention, dansar runt, pratar, skrattar, drar skämt med hög röst, knuffas och skojbråkar och är ett endaste yrväder eller så sitter jag med ångest upp till pannbenet och känner mig stolt om jag lyckas yttra ett enda ord. Jag är antingen inspirerad så till den milda grad att det känns som att jag kräks kreativitet ur öronen eller så ligger jag ner och tittar på teve och undrar om jag någonsin kommer skapa något igen. Antingen älskar jag någon eller så hatar jag den och tycker jag lite halvt om den så är det bara för att jag inte känner personen så väl. Jag har jättesvårt att hålla mig halv-nära-vän med personer, vill antingen ha en bästa-bästa-bästa vän eller inget alls. Vill antingen umgås hela hela hela tiden eller så vill jag sitta alldeles ensam i en garderob. Och det har ingenting att göra med ifall jag är ledsen eller inte, jag kan vara ledsen och vilja vara social, grina och vilja vara ensam, skratta högst, le tills det värker i kinderna och ändå inte vilja träffa en enda person. Jag är antingen snabb som fan i huvudet eller så är jag så trög att det är ett under att jag överhuvudtaget klarade av skolan. Antingen mognast av alla, med budgetar och noga övervägda beslut om allting eller så ligger jag och fnittrar med bebisröst och vill bara klappa små runda kaniner hela dagarna. Är antingen så glad att allting är vackert, himlen är alltid blå även när den är grå, kärleken är överallt och jag ska aldrig ramla ner från molnet jag svävar på eller så är jag så oändligt ledsen. Så tom inuti att det känns som att allting runt mig ska sugas in i mitt eget hemska mörker och försvinna där i evigheten. Jag sjunger antingen bra eller skitdåligt. Och när jag träffar nya människor.. Speciellt de där killarna. Pojkarna. Männen. Herrarna. Snubbarna. Grabbarna. Då har jag svårt att hålla mig ifrån att dagdrömma. Att bara tänka med hjärtat och känna himla mycket. För att kanske nästa vecka dagdrömma, känna och längta, fast efter en helt annan.
Jag tror bara jag behöver känna mycket. För läskigast av allt är när man inte känner någonting. När man går upp på morgonen och det kunde inte spela mindre roll. Någonting. Allting är fast i en grå massa av havregrynsgröt och slaskvåta trottoarer och klister med klumpar i. Jag hatar de gångerna. De är få, men de skrämmer skiten ur mig varje gång. Så jag tänker känna. Med hela hjärtat och ibland stänga av hjärnan om den kommer ivägen. För just nu är det känna jag vill. På alla sätt och vis. Känna solen. Känna kärlek. Känna lyckan när man ser den första tussilagon. Känna hur skönt det kan vara när alkoholen intar ens kropp och man står på ett fullt dansgolv i olikfärgade strålar av ljus och bara KÄNNER! Känna de nytvättade lakanen mot huden. Känna hur livet finns i varenda del av ens kropp, känna hur blodet pulserar, känna hur det känns att finnas till. För det är något alldeles extra. När man känner efter och verkligen inser att: "jag finns."

Prova.