Söndagsfilosoferande.

Sitter i min soffa och äter frukost och lyssnar på "simply cuba". Är i en sådan där period där ingen musik riktigt slår an något inuti mig. Allt flyter lite lätt ovanpå och jag kommer inte in i det jag lyssnar på. Hatar de här perioderna, en av mina favoritkänslor är att glida in i en låts känsla, att skutta i takt till något väldigt glatt, att gå snabbt i takt till något väldigt argt, att blunda och glida in i något som är väldigt ledsamt. Som tur är har jag andra favoritkänslor som jag kan ägna mig åt tills musiken kommer tillbaka och berör mig igen.

Jag kan njuta av hur det känns att planera resor med någon som överraskar mig genom att vilja planera resor med mig. Jag kan njuta av hur det känns att vara hungrig och att få äta en riktigt god middag. Eller frukost, eller lunch eller ett mellanmål. Inte nödvändigtvis den första tuggan, jag tycker höjden av extasen brukar komma i höjd med den sista tuggan. När man vet, att nu är det slut. Då njuter jag extra mycket av hur maten smakar, hur himla duktig kock jag är (ja, jag lagar ju i stort sett allt jag äter själv). Jag älskar när man sitter där, på golvet oftast nu för tiden eftersom mitt matbord är översållat med massa teckningar och kollektionsuppgifter och nya mobiler som inte har hunnit låsas upp, och bara smakar. Jag tror faktiskt det kan jämföras med en riktigt bra orgasm, som också faller in i kategorin favoritkänslor. Fast jag tror att sekundrarna innan den där ultimata orgasmen är ännu bättre. Tur att de oftast kommer i par, så jag inte behöver bestämma mig. Jag älskar känslan som kommer när man varit sjuk och trött och så vaknar man en morgon och känner sig inte längre så sjuk och trött. Man kan ta sig upp från sängen (eller soffan i mitt fall) på någorlunda stadiga ben, man kan gå ut i vårsolen med de nya solglasögonen från London och plötsligt är det så stort att man orkar ta 20 steg med höjt huvud eller att man inte behöver sätta sig ner efter en minut ståendes. Det njöt jag fruktansvärt mycket av förra veckan, när jag blev frisk. Fastän jag inte hade varit sjuk så himlans länge, bara en vecka, så njöt jag som en fängslad som äntligen fick komma förbi gallrena och vara fri.
Jag njuter av hur det känns att läsa en riktigt bra skriven text. Antingen det är ur en bok eller om det är en krönika, en blogg, en statusuppdatering på facebook. Det är också lite som musik, orden är som toner som fungerar olika tillsammans och kan slå an på så mycket inom en. Jag njuter av att det börjar bli vår, att jag har världens allra bästa familj, att jag ska gå på liljevalchs vårsalong idag och gå runt och förhoppningsvis bli inspirerad. Jag njuter när jag får till tuschlinjerna i min skissbok, när jag diskar på morgonen och kan känna mig lugnare för att köket inte längre är en katastrofzon, jag njuter av de där sekunderna innan jag somnar, när det känns som att man glider nerför en backe rakt ner i en stor skål bomull. Jag njuter av att finnas till när det är så många som inte får göra det. Tillåter mig att le galna superstora leenden även när det är folk runt omkring. För det finns så mycket att njuta av här i världen, mycket mer än de här sakerna. Det gäller bara att öppna hjärtat för dem. För det är med hjärtat man njuter, det är hjärtat som får en knäsvag från topp till tå. Låt ingen lura i er att det är på något annat vis. Och all heder till margariner som ska hjälpa hjärtat och motion och nitroglycerin eller vad det nu är för sprängämne man petar i sig när man har hjärtproblem, all heder till mindre rött kött och 1 litet glas rödvin varje dag, men för att hjärtat ska må bra är det lika viktigt att tillåta sig att le så stort ansiktet tillåter när man ser den första tussilagon, att lägga sig ner på soffan och hänge sig fullständigt åt sin favoritlåt, att stänga ögonen och känna efter hur den där efterlängtade middagen verkligen smakar, att skicka det där smset till den där personen som får det att pirra i magen, att somna i nytvättade lakan och att stryka handen mot en vårsolsuppvärmd vägg.