Gammalt.

Hittar en gammal text jag skrev när jag precis hade träffat min förra pojkvän.

"Jag tror på oss. Och det är helt sjukt, för jag trodde inte att jag kunde det. Jag skiter i hur löjligt det är med kärlek, hur lurendrejigt det är, vilket stort skämt det är, jag tror på oss. Fattar du? JAG TROR PÅ OSS! Jag tror på dig när du säger att du tycker om mig, jag skiter i vad folk säger, jag tror på oss."

Och det gjorde ont när det tog slut och jag är livrädd att det ska bli så igen, men på sätt och vis så fick han mig att tro på kärleken igen. Att det kan gå att luta sig mot en annan människa, utan att den människan viker sig. Jag tror iallafall att jag kan våga tro på det i framtiden, men det är så svårt att veta innan man står där. Nödgad att luta sig och man kan aldrig riktigt veta innan om man kommer ta det klivet. Men jag vet att jag var trasig när han hittade mig och hans kärlek gjorde mig, om inte hel, så iallafall fungerande igen. Han plåstrade om sår jag inte ens visste att jag hade och läkte en del som jag hade full koll på. Han torkade tårar som jag inte trodde jag skulle sluta fälla och satte fast mitt hjärta i bröstet igen.
Nu handlar allting bara om att jag och mitt relativt nyfastsatta hjärta ska ha överlevt den jordbävning det innebar att göra slut med den här fantastiska människan och det vet jag inte förrän jag står där och låter hjärtat dunka med full kraft igen. Det är bara att vänta och se ifall uppsättningsanordningen vi byggde till mitt hjärta kommer att hålla.