Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Jag har en lång text som jag skrev vid frukostbordet och jag tänkte att jag skulle skriva in den här. Men det gick inte, jag skrev av och det kändes inte rätt. Kan hända att det är för att texten är rätt glad och bekymmersfri och jag sitter just nu och lyssnar på Kents första B-sidor skiva. Den är fruktansvärt ledsam och påminner om en gång när jag var yngre och min pojkvän precis hade gjort slut med mig. Jag låg i mitt rum och lyssnade på Noll och Utan dina andetag. Grät som att världen höll på att gå under. Men det ordnade sig tillslut, som saker brukar göra. Jag blir ändå lite passiv när jag lyssnar på de här låtarna, fast sådär nostalgiskt, så att det inte gör ont. Som att titta på ett brustet hjärta genom en monter, kanske.

Jag har massa ideer på vad jag ska skriva, men allting är så nedstämt och känsomässigt. Jag vill inte skriva sådana saker, för det är inte direkt så jag mår. Å andra sidan är jag inte helt uppåt väggarna lycklig heller, men det känns lite som att man göder de dumma känslorna om man skriver gråtmilda texter. Jag tar ut det trista med en fin textrad, det är lagom.

"Hur kan du vara så säker på ditt svar, hur kan du vara så iskall, ren och klar, när det finns platser i vintergatan kvar, som vi aldrig får se?"