A little more for little you.

Trodde jag skulle träffa mina vänner ikväll. Det blev inte så. Så nu är jag förkyld, nedstämd och ensam. Egentligen borde jag inte klaga, för jag är glad innerst inne. Men jag blev bara besviken.

Nu har jag klänning och fina tights av högst ingen anledning alls. Vet inte ens om jag orkar ta mig utanför dörren för att hyra en sketen film. Besvikelse är nog den mest förlamande känslan jag har. Inget blir liksom kul, allt ställs i jämförelse med det man egentligen skulle gjort och bleknar.

Frågan är, ska jag sy? Orkar jag sy? Vill jag sy? Helvete, jag vill men jag orkar inte. Jag såg stjärnor framför ögonen tidigare idag, jag undrar om det var feber.

Det var en bra dag på jobbet idag iallafall. Jobbade på en ny avdelning, det var roligt och jag fick jobba med den sötaste gubben på stället. Dessutom gjorde jag bra ifrån mig. Utöver det så stod jag i kassan i en timme och på den tiden hann jag få en väldigt fin komplimang ("Ditt leende är så vackert. Man blir glad när du ler. Se det som en gåva från gud.") och småprata med en fenomenalt snygg kille. Sånt är ju alltid trevligt, förstås.

Sånt som inte är trevligt är att jag bara pratar med de snygga killarna, att jag har mens, att jag är för-jävla-kyld och att jag gick upp fem imorse så jag har någonsorts dimma över hela mitt sinne. Men allt det här är saker som är övergående. Mensen är snart slut, förkylningen kommer ge sig, jag kommer sova bort dimman och det är mest upp till mig själv ifall jag vill småprata eller... ja. Jag har bestämt att det är så iallafall, det känns bäst så.