Och på tal om...

..det där med att jag är så bra. Jag tror att min självgodhet är vad folk retar sig på när de redan är irriterade på mig. Som ifall jag bråkar med en kompis, då tror jag att kompisen i sin ilska stör sig allra mest på att jag tycker så jävla mycket om mig själv. Men det måste ju vara för att den personen inte tycker om mig just då och då blir det ju fel.

Och sen kan det vara tröttsamt i längden med såna här dryg-ollar som jag. Det förstår jag. Men vafan, för mig är det ett litet pris att betala (rak översättning, såja!). För när jag tänker på högstadiet, mellanstadiet, lågstadiet, början av gymnasiet, dagis... När jag tänker på hur jag mådde och jämför med hur jag mår, hur det får mig att må att jag tycker om mig själv tillslut... Då spelar det egentligen ingen som helst roll vad folk tänker om hela grejen, för nu kan jag langa leenden till höger och vänster bara för att allt känns så bra. Om fler älskade sig själva skulle fler älska de som älskar sig själva. Trust me, jag hade aldrig älskat Pelle så här innerligt annars.

We rule the world.