Sånt här fysiskt psykiskt krafs.

- Do you believe in love at first sight?
- I believe in lust at first sight.

Satt och tänkte lite på sånt här när jag åt frukost nyss. Jag tycker citatet är ganska passande, för jag tror inte heller på kärlek vid första ögonkastet. Jag tror att kärlek vid första ögonkastet är en sorts vardagseskapism, en liten fantasivärld man kan skapa med en person man sett en, två, tre gånger. Man har för mycket fantasi och för lite kärlek i sitt liv och då kan man hitta på massa saker om den där killen på tunnelbanan och sen drömma sig bort dit när det passar en. Det är inte kärlek, det är dagdrömmeri. Men förbannat trevligt kan det vara. Bara man kan skilja på verklighet och dikt, och att man kan ta besvikelsen när snubben man har fantiserat ihop lägenhet, vardag och ett perfekt sexliv med plötsligt sitter där på sätet och håller handen med en jättevacker tjej.

Tänkte på en annan sak inom det här. Hur man definierar att vara kär och förälskad och sådär. För mig är det typ såhär; när jag träffar någon så går jag (om det går hela vägen) genom tre steg. Först blir jag, ursäkta det fruktansvärt fula uttrycket, betuttad. Förtjust funkar väl rätt bra som uttryck också. Nåja, iallafall, i det här stadiet så går jag och tänker på personen, fantiserar ihop små scenarion i huvudet (det är min specialitet det här med att fantisera ihop saker. Jag brukar säga att jag lever minst lika mycket inuti huvudet som utanför.). Jag blir lite nervös om jag stöter ihop med personen men om snubben i fråga skaffar tjej eller inte är intresserad alls, då släpper jag det snart och börjar tänka på att sy kläder och skriva onödiga saker på min blogg igen.
Nästa steg, om jag inte återgår till sömnadstankarna, är att bli förälskad. Det är ungefär samma sak som betuttad, fast den här gången så handlar det mer om den riktiga människan än den där fantasipersonen jag har skapat. Förälskad blir jag i någon jag känner, då finns det liksom något att hänga upp känslorna på. I början av förhållanden, om det har gått fort, så kan det fortfarande vara bara förälskelse. När man har känt varandra längre däremot, och förälskelsen har djupnat och slutat vara så väldigt in-your-face och rättså kroppsligt baserad, då övergår det till att vara kär. Det kan man liksom, enligt min fina modell här, inte vara i någon man inte känner rätt väl. Det är inte nödvändigtvis en känsla som baserar sig på logik, eller ja, att personen "förtjänar" dessa känslor. Kärleken är blind, right? Den är inte riktigt lika blind som, öh, betuttningen (?) eller förälskelsen, men den har grava synfel. Därför är kärlek rätt farligt, eftersom man kan bli kär i någon som egentligen inte är så bra för en och det är svårt att gå emot kärlek. Ibland tänker jag på kärlek som ett såntdärnt gummiband med två krokar i ändarna som man spänner fast saker på taket på bilar med. Man kör in krokarna i två random hjärtan och sen sitter man där och det gör för jävla ont i hjärtat om man försöker dra åt fel håll.
Nåja, alltid brukar det finnas något som man slänger upp kärleken på. Killen som misshandlar en har ett jättefint leende, den där idioten som är otrogen mot en på vecklig basis är ju faktiskt riktigt gullig när han vaknar på morgonen osv.

Jag känner att det spårade ut åt det bittra hållet nu igen. Attans. Idag när det snöar ute och allting. Man ska ju äta pepparkakor för att bli snäll, tror ni det biter på bitterhet också? En pepparkaka om dagen, så slutar man vara cynisk innan jul? Det hade varit bra, men jag tvivlar. Ett ligg om dagen däremot...