Om kärlek.

Jag pratade med min kära syster häromdagen och vi diskuterade varför det är "fult" att vara ledsen efter ett förhållande har tagit slut. Det känns som att samhället är väldigt överens om att kärlek är en av (om inte den) största känslorna som finns, den stora upplevelsen i livet ungefär. Men varför finns det då en rätt sval förståelse för att det gör jävligt ont när den fantastiska känslan, den underbara upplevelsen får ett abrubt slut? Möjligtvis att skilsmässor är rätt socialt accepterade att vara ledsen över, men då känns det som att sorgen ska handla om att livet blir annorlunda, att ens framtid blir förändrad och att man inte vet hur man ska göra med barnen, om det finns sådana. Men förhållanden som tar slut som inte är skrivna på papper, förhållanden som inte finns i något register? När det handlar om att förhållandet dör, antingen på grund av bristande kärlek från ett håll, otrohet, omöjliga levnadssituationer eller vad det kan vara. När det bara handlar om att det gör så fruktansvärt ont, när man inte får vara med den man älskar mest i världen (familj aldrig inräknat i jämförelse)? Varför är det "fult" att ligga hemma och faktiskt sörja ett förhållande som har tagit slut? Varför är det lite skämmigt att faktiskt gå fullständigt sönder inombords för att det vackraste, underbaraste, finaste inte var lika fint för den andra?
Jag tycker inte det är konstigt att man sörjer förhållanden, precis som att man sörjer annat som försvinner i ens liv. Och jag tycker att man måste få göra det, utan hurtiga kommentarer eller nedlåtande blickar. Kärlek är det största som finns, och därför blir alla konsekvenser av kärleken stora också.

På tal om kärlek förresten.
Vi var nära hela dagen. Vi gick och lade oss, vi sov och vi vaknade bredvid varandra. Vi spelade fotboll och vi klättrade runt i ett fort byggt för människor mycket mindre än vi. Vi satt på en brygga i solen, vi hämtade fel ved och lämnade tillbaka den och hämtade rätt ved. Vi höll om varandra och vi åt mat lagad på en gammal vedspis.
Sen skildes vi åt. Jag låg i soffan och saknade. Så där som man gör när man har haft 24 underbara timmar tillsammans och plötsligt är de slut.
Så ringer telefonen och du säger det jag tänker. Och det gör inte ont i magen längre.
"Jag saknar dig."