Först kändes den fin men nu känns den så jävla ful.

Så kommer jag hem. Allt känns okej. Eller egentligen gör det inte det, men allting känns kontrollerat. Tittar mig i spegeln, tycker att jag är så jävla ful. Ett gott tecken på att det inte står rätt till inuti. Sätter mig vid datorn, hanterar allting. Dricker vatten. Får ett sms. Börjar gråta.

Det var lättare att må såhär när jag var fjorton. Eller femton, sexton, sjutton. Innan terapin. Innan: "jag tror aldrig du kommer göra det igen". För då fick jag plötsligt något att leva upp till. Och när man slutat, då kan man inte fortsätta, då kan man bara börja igen. Och det är mycket mer dramatiskt att återfalla än att bara gå vidare i gamla hjulspår. Dessutom lämnar man saker på vägen; förmågan till bra ursäkter, det rätta handlaget, den där sammanbitna minen.

Jag måste ta itu med känslorna på ett moget sätt. Och det är inte ens en känsla, eller en person som skapat den. Det är flera känslor. Flera personer. En människa som skapar ett behov av att trösta, men det finns inte riktigt längre ett utrymme för mig att trösta. Och där finns också en saknad, ingen längtan tillbaka, men när minnena gör sig påminda och man sitter och tittar in i ett par ögon som en gång för inte så länge sen fick en att bli helt fucking galen av kärlek, då rör det till det i hjärtat även om man inte längre är alls kär och inte skulle kunna tänka sig att vara tillsammans igen. Och så är det en annan människa som jävlas med en annan del av hjärtat, den som inte har med kärlek att göra utan vänskap och det kan göra minst lika ont. Någon tar mig tillbaka och kastar bort mig och tar mig tillbaka och kastar mig som ett gammalt bananskal och jag ruttnar inte utan kommer tillbaka hela tiden, hela jävla tiden och jag kan inte säga nej och jag känner mig så jävla utnyttjad men ändå kan jag inte säga nej.

Jag vill bara bli nerbäddad, i nytvättade lakan. Vill sova tills jag vaknar av att inte längre känna såhär. Och då vill jag gå upp och äta pannkakor med en vän jag saknar så himla mycket och gå ut i solskenet utan ångesten som får mörkret att locka mer än något annat i världen.