Andasandasandasandasandasandasandasandas.

Jag skriver "andas" i min bok så många gånger att bokstäverna upphör att betyda någonting och bara blir former i svart tusch som flyter ut över sidorna och bildar mönster. Och jag kan inte sluta, fastän jag vill. Kan inte sluta skriva, kan inte sluta andas, kan inte sluta tänka, kan inte sluta känna, kan inte stänga av och jag vill bara stänga av. Stänga av allting.

Jag bröt löften igår. Jag är ledsen mamma, fast du aldrig kommer att veta. Och jag är ledsen Johanna att jag bara kräktes ångest över dig i telefonen idag, fast du aldrig kommer läsa det här. Och du den där, som verkligen aldrig kommer att befinna dig här vid dessa ord och ändå inte skulle förstå dem, jag är ledsen att jag inte är intressant nog för dig. Inte pratglad nog, alldeles för blyg, alldeles för deprimerad och instängd. Jag är ledsen att jag inte är något för dig. Jag är ledsen syster att jag inte kan förklara hur jävla ledsen jag är att du inte kommer hit, att du och din stora engelsman inte kommer att ta upp all plats i mitt vardagsrum i en vecka, jag är ledsen att du inte förstår hur mycket jag ville laga mat åt er och prata engelska och krama dig och gå ut med dina vänner och städa efter förfesten och ge dig påskägget jag har sparat i flera veckor och sucka åt pappa tillsammans och allting på grund av en jävla vulkan. Pappa, jag är ledsen att jag inte lyssnar alltid när du pratar, och jag är ledsen att jag ibland inte vet vad jag ska säga och jag är ledsen att jag inte gör mer åt saker jag borde. Att jag inte är en bra dotter och jag kommer ångra det när det är för sent. Som det kanske blir. Någon gång. Sara, jag är ledsen att jag inte hinner träffa dig och att jag inte alltid orkar ringa. Jag är ledsen, C, att det inte är som vanligt längre. Jag är ledsen farmor att jag inte kommer och hälsar på, ledsen farfar. Jag är ledsen älskade kusin och gudbarn och hon-som-jag-ser-som-mitt-gudbarn-men-som-har-andra-gudföräldrar, att jag inte träffar er så ofta som jag gjorde förut och gör i mina tankar. Och till mig själv, jag är ledsen att jag inte är så bra som jag skulle vilja vara. Att jag alltid faller precis innan målsnöret eller inte ens kommer ur startblocken innan jag faller till marken och tycker synd om mig själv.

Jag är så fruktansvärt jävla ledsen.