Skrämselpropaganda.

Ibland tänker jag på saker som är väldigt poetiska och väldigt skrämmande. Som till exempel att stjärnorna vi ser redan har slocknat. Att det vi ser egentligen bara är ett minne, att det inte finns på riktigt där det var, utan bara här. Som en text skriven av någon som för länge sedan är död. Det finns här, det han eller hon ville säga finns här, men personen gör inte det. Med rymden skrämmer det mig också litegrann att den är oändlig och hela tiden expanderar. Jag vet inte om det går ihop, det borde ju inte göra det, men oavsett vilken av de som är sann, så är det hemskt läskigt. Allting som finns. Expanderar. Hela tiden. Det växer. Och växer. Och det finns inget slut. På någonting. Fastän allting tar slut. Egentligen.
Och solen kommer att brinna upp. Och då är det kört.

Ordet "kärnvapenvinter" är fruktansvärt vackert och precis lika hemskt.
"Nuclear winter is a predicted climatic effect of nuclear war. It has been theorized that severely cold weather and reduced sunlight for a period of months or years could be caused by detonating large numbers of nuclear weapons, especially over flammable targets such as cities, where large amounts of smoke and soot would be ejected into the Earth's stratosphere.

Similar climatic effects can be caused by a comet or asteroid impact, also sometimes termed an impact winter, or of a supervolcano eruption, known as a volcanic winter." -Wikipedia.
Volcanic winter... Det är väldigt fint också.

Jag tycker det är läskigt och helt förvirrande ibland när jag tänker på mänskligheten. Allt vi har gjort. Allt vi har tänkt ut och byggt upp och finurlat till. Från att vara små celler så är vi såhär nu. Med datorer och tåg och bilar och musik. Det svindlar för mig i tanken när jag går in i det för djupt. Och tänk allt hemskt mänskligheten har gjort. Alla bomber, koncentrationsläger, pansarvagnar, maskingevär, koldioxidutsläpp, regnskogsskövling... All denna organiserade fruktansvärdhet.

Jag vet inte vad jag vill säga. Jag ville bara skriva om stjärnor som inte lyser längre fastän de lyser hos oss. Och så hamnade det i koncentrationsläger och maskingevär.

Min syster är rädd för kometnedslag och kärnvapenkrig som utplånar allt liv. Jag är rädd för att bli kvar när allt liv är utplånat.