Det finns bara två saker kvar att göra.

Vad är det för mening? Det är roligt när det pirrar i magen, visst. Och den där känslan när ett par mjuka läppar rör vid mina är svår att slå. Det är fantastiskt när någon drar sina fingertoppar över min mage, det är lättare att sova med en nästipp mot min nacke och yrseln när den där blicken möter min är nästan beroendeframkallande. Men allvarligt talat, vad är det för mening?

Pojkvänner bråkar med flickvänner, flickvänner bråkar med pojkvänner, pojkvänner med pojkvänner, flickvänner med flickvänner. Älskare bråkar med älskare, äkta makar med varandra. De väser saker till varandra, säger elaka saker efter de lagt på telefonen, de slänger saker i väggen, de gråter, de hånar varandra. De tar allting som är vackert och lägger en hinna av skit på, en hinna av aska, som att den här vulkanen vore deras kärlek och ur lavan kommer ett stort moln aska som lamslår allting och gör hela världen grå. De säger att de älskar varandra och i nästa andetag att de hatar varandra och sedan att de älskar varandra igen. Och jag vill inte vara med om det här längre. Jag vill inte älska-hata-älska. Jag vill bara älska och jag tror inte jag kommer få komma dit. Och även fast jag bara är i stadiet gilla-irriterad-gilla-osäker i den situation jag befinner mig nu, så blir jag livrädd. Jag vill klicka bort chat-fönstret. Blockera telefonnumret. Låtsas som att han inte finns. För jag vet att de enda valen vi har nu är att låta det växa till det där som alla andra har, den där älska-hata-älska, det där som alla tror att de är för goda för men alla gör. Eller så avlivar vi det här monstret nu.

Innan det är för sent.