Insikt.

Jag vet varför jag inte kan skriva historier längre. Trodde det hade med själva skrivandet att göra men det är ju en stor lögn. Det har att göra med min fantasi. Den är försvunnen. Jag har dömt ut för många historier, har kommit på för många idéer endast för att hacka sönder dem med min inre kritik. Jag kan inte skriva, för jag kan inte komma på något som är bra nog att skriva. Allt med kärlek känns så löjligt och jag kan inte skriva om vampyrer längre. Och det är nästan omöjligt att skriva dialog.

Jag vet inte om det är en bra insikt eller en jävligt dålig en. För visst, när man vet kanske man kan göra något åt det men tänk om jag inte kan det då? Tänk om det är såhär nu. Jag kan inte skriva. Och jag kommer inte kunna. Jag är så rädd. För den tekniska biten av skrivandet är jag iallafall hyfsad på och den kan man alltid förbättra och jag känner mig trygg i den känsla jag ibland kan åstadkomma i mig själv med det jag skriver. Men jag har gått runt nu i x antal år och inbillat mig att jag har en temporär skrivkramp som kommer gå över. Att när det har gått ett tag till så kommer allt släppa och så kommer jag skriva den där romanen.

Men vad gör man om man inte har någon fantasi kvar? Om man inte har något att skriva om? Är det kört nu?

Helvete, det här var nog inte insikten jag behövde en deppig, ångestfylld lördagkväll i min ensamhet.