Ge mig tystnaden.

Tittar på foton av nakna vänner. Råkar springa förbi något om att äta kaniner, stannar inte för att läsa mer. Vågar inte. Ritar tunna tuschstreck, tjocka tuschstreck. Ritar fult. Ritar inte särskilt mycket fint. Dreglar lite över halvnakna vänner. Får ont i rumpan av att sitta på golvet. Lyssnar på Jamie T, är lite kär i honom mellan vän-dreglet. Två stora kakor står och väntar på att jag ska ta hand om dem. Men jag orkar inte ställa mig upp. Skriver på armen, tänker på hur det är att vara fjorton och ha bläckstreck överallt. Benen, armarna, halsen. Hur det är att rita bläck över sår. Hur det är att finnas till. Hur det är att gå från eufori till tomhet. På en sekund. Och undrar varför det är så himla lätt att falla och ibland så himla svårt att klättra upp igen. Och ibland så himla lätt att klättra till euforin att det känns som att bli buren av en stark vind. Euforin är mitt heroin och tomheten mina abstinensbesvär. Tänker på att jag flyttar snart. Försvinner för en tid, vet inte hur länge. Är rädd att knyta band jag inte kommer vilja klippa. Där eller här, jag vet inte längre vad jag gör. Det är tomt och så överknökafullt inuti att jag inte kan få rätsida på allt som har fått slagsida. "Vem bryr sig om Sverigedemokrater när vi har Sverigemoderater som styr hela skutan?". Tänker på det och på min syster som säger så mycket som man kan citera. Tänker på citerandet. Citerar en del. Tycker om det som andra säger och ibland det jag själv säger. Funderar över om jag pratar för mycket. Eller för lite. Det är som en gammaldags tända-lampan-knapp, ingen jävla dimmer här inte. Dimrar är för moderna människor med spexiga tapeter och glansiga hyllor. Jag är inte som dem. Jag vet inte vem jag är som. Som mig själv, men inte alltid. Ibland är jag väldigt olik mig och då är jag ändå jag. Vill sätta mig i en garderob. Eller egentligen inte, mest vill jag ha jättemycket jättebra sex. Just nu. Begrava mig i någon annans hud. Uppfyllas. Bli tystad av att skrika. Få tyst på rösterna. Bedöva. Fylla tomheten. Men det skulle egentligen inte behövas. Jag tackar inte nej till en hand mot min kind eller en kropp mot min rygg. Det är tryggt att bli omfamnad bakifrån, för då kan man inte bli attackerad därifrån. Han jag sov mest med ville inte omfamna mig, ville bara bli omfamnad. Så jag omfamnade och låg med ryggen fri, och inte fri som i att inte ha något att oroa sig för. Ryggen fri som att vara oskyddad, att ha allt att oroa sig för. Ryggen fri för varulvarna att bita sig fast i.

Jag behöver tysta allting nu. Allting måste tystna. Jag måste vara tyst en stund.