Lättare sagt än gjort.

Tittar på mig själv i spegeln. Inoljad efter duschen, belysningen är dov och väldigt smickrande. Känner mig nöjd. Funderar vidare. Inte konstigt att vi känner oss undermåliga när det är sådant vi jämför oss med. För jag vet hur jag ser ut i lysrörsbelysning, jag vet hur mina celluliter ser ut. Och jag ser ändå på många sätt mycket ut som idealet. Lång, smal. Jag vet att jag ser ut ganska mycket som de vill att man ska. Ändå, när jag går upp ur sängen de mornar någon annan har sovit där med mig så vill jag täcka för. Inte bara med trosor, jag vill inte visa mina lår. För jag tycker de är så fula, speciellt i morgonljuset som inte tillåter några skavanker att gömma sig. Hur känner man sig då om man faller ytterligare utanför mallen? Och bryr sig. För det är klart, alla som faller utanför mallen mår ju inte dåligt av det. Tack och lov. Många som ser helt annorlunda ut än mallens snava ramar har fantastiskt självförtroende och det är något jag verkligen eftersträvar. Men samtidigt kan jag inte låta bli att skrämmas av att det är så jävla snävt! Och att vi ska se ut som någon som inte ens ser ut så själv. Att vi, normala svenska vinterbleka och normalmotionerade, ska se ut som de som jobbar med att vara snygga och dessutom är retuscherade, ljussatta och superfixade.

Jag vet inte vad jag vill säga. Blir bara så ledsen ibland att det ska finnas massa ideal och hoppas att vi alla kan krossa de tillsammans så att vi inte behöver skämmas över våra celluliter eller magar eller bröst eller armar eller knän eller lår eller vader eller någonting på badstränderna i sommar. Vi ska inte finnas till för att se rätt ut, vi ska finnas till för att det är en sådan jävla gåva att finnas till. Och då ska inte någon annan komma och säga att vi inte duger för att vi har gropar i låren (ja, jag återkommer till mina egna brister, det är lättast så), för vi duger. Hur vi än ser ut duger vi mer än väl och det är fan dags att vi lär oss det. Och ger alla andra fingret.