På glänt eller rentav vidöppen.

Ibland träffar man människor man bara kan prata med. Helt opretentiöst. Och någon gång träffar man en människa man inte alls behöver ha ont i magen inför, eller darra lite på rösten när man pratar med. Någon som man vill berätta massa saker för, fastän man varken är kära, supernära eller familj. En person som får en att vilja ligga med huvudet i knät och bara prata, hela natten och morgonen och kanske hela nästa dag. Med fötterna i vädret och ett leende på läpparna. Eller kanske inte ens det, kanske kan man till och med prata utan att le, kanske snudda vid de där sakerna som faktiskt gör ont, och inte behöva backa, radera, skämmas, låtsas, undanfly. Man kanske ibland, någon gång allra högst ibland, springer på någon, kanske till och med någon som har funnits där förut, som man bara inte har sett, och så kan man öppna en liten dörr till det där rummet inuti som så många andra går förbi och aldrig får se men för den här personen kan man visa upp vad som bor där inne, även om det inte är retuscherat och tillfixat och censurerat och polerat.

Någon gång en dag i maj kanske man träffar en person man kan vara sig själv inför. Och det kan vara värt hur mycket som helst.

Och jag hatar att allt sådant här alltid ska behöva handla om standardiserad kärlek för det måste inte vara så. Romantik och rosor och långdragna sexscener och giftermål och hundvalpar, bebisar, villa, volvo, "käääääääääääääärlek". Det gör inte alltid det. Och det är det absolut finaste, vackraste och mest underbara av allting. Det finns utrymme för lycka, harmoni och nya insikter i den kärlek som ryms under en natt, mellan två vänner, i den första tussilagon, i kreativiteten, i allting som inte slutar med en kyss.

Även om det är kul att ligga ibland också.