...

Det är ju jävligt normalt att min "må bra"-film när jag vill muntra upp mig själv är American Psycho. Och vissa andra saker ska vi inte ens tala om.

Folk har dålig koll när de är 15.

Jag hade en kompis när jag var yngre. En lite sådär "alternativ" person som var rätt duktig på att se ner på folk. Han störde sig som fan på att modedesigners använde punkattribut i sina skapelser och det tyckte han var så hemskt ytligt och töntigt.

Okej, ni kanske inte förstår det fantastiskt roliga i det här, men jag ska upplysa er. Den här killen gillade Sex Pistols. De som, så att säga, skapade punken och dess attribut. Vet ni hur de kom till? Malcom McLaren och Vivienne Westwood, modeskapare, ville sälja mer kläder ur sin butik och skapade ett band med högst tillgjorda punkattribut och såg till att de blev stora. Punken skapades av modedesigners. Och han var arg att modedesignersarna tog hans kära punk och gjorde den till mode...

Det här tänker jag på ibland när jag vill fnittra lite för mig själv.

Överföring?

Jag har ett problem. Nu börjar smärtan blekna och det gör inte längre så ont att tänka på göra-slutandet. Problemet är dock att jag har återfallit i ett väldigt löjligt beroende. Något som jag skäms litegrann för.

Jag är beroende av Christian Bale.

Jag har sparat bilder på min dator som jag använder som skrivsbordsbakgrund. Jag tittar på filmer där han är med, visserligen riktigt bra filmer, men ändå. Jag funderar på honom (okej, fantiserar om) och ber mina vänner att om de någonsin får möjlighet att köpa Christian Bale åt mig, att de ska göra det då.
Det här känns lite omoget, lite löjligt (mycket) och ganska ytligt och underligt. Men å andra sidan så är jag hellre löjlig, omogen och kåt på någon jag aldrig i hela världen kan få, än fullständigt fast i tankar på något som är slut, ledsamt och inte leder någon vart.

Så, Mr. Bale, nu går jag och lägger mig så möter jag dig på andra sidan de slutna ögonlocken. And you better be naked.

En lång text om ... saker.

"snälla börja fortsätta blogga sis!" skrev min syster till mig och jag vet bättre än att låta bli att lyda storasyster så här är jag.

Jag har börjat andas djupt igen. Jag slutade aldrig gå till skolan, slutade aldrig att gå upp på morgonen, slutade inte äta helt och började snart att äta helt normalt igen. Jag hoppade aldrig av tåget som är mitt liv, så jag är fortfarande med i matchen. Mitt tips till alla som måste gå igenom något sådant här är att inte hoppa av sitt eget tåg. För om man fortsätter gå upp på morgonen även när det känns som att varenda molekyl i kroppen brinner så inser man efter ett tag att de faktiskt inte brinner på riktigt. Om man försöker hålla i så hårt man bara kan i allt det i ens värld som inte rasar samman så är det lättare att stå kvar på jorden och inte falla isär själv. Jag mår bättre nu, för att jag gick till skolan istället för att ligga hemma i en hög i sängen och undra hur i helvete jag någonsin skulle kunna gå till skolan igen. Och banne mig, det var inte lätt. Det är inte lätt. Men det går och det går bättre än jag någonsin kunde tro. Jag grät på vägen till pendeltåget, jag grät på pendeltåget dit och på pendeln hem och på lunchrasterna grät jag på toaletten och på lektionerna gick jag ut och grät lite extra. Jag grät på morgonen, jag grät på kvällen, jag grät när jag var vaken och jag drömde (drömmer) drömmar som skar (skär) som knivar genom hela hjärtat. Men jag gjorde saker som inte tillät att jag grät konstant. Jag satt på mönsterkonstruktionslektionerna och ritade halva centimetrar i fjärdedelsskala och då fanns det inget krossat hjärta, ingen borttappad guldfisk, för jag tvingade hjärnan att jobba hårt så att hjärtat inte skulle ta över allt.

För det är det som händer när det gör så ont. Hjärtat vill ta över allt och det är så himla lätt att låta det göra det. Att stanna hemma, att stanna i sängen, att lyssna på de låtar som hjärtat vill lyssna på (Utan dina andetag med Kent, Nothing compares to you med Sinéad O'Connor, Green Eyes med Coldplay, Stolen med Dashboard Confessionals). Men jag kunde inte. För när hjärtat tog över så tog smärtan över och jag kan inte låta smärtan styra mig längre. Mitt liv är mitt liv och jag har fått en chans med den utbildningen jag går nu. Jag tänker inte låta smärtan och ett krossat hjärta ta över.

Jag tänkte skriva "men det är inte lätt", fast det skulle vara fel. Det skulle uppfattas fel. För det har varit lätt. Mycket lättare än jag i mina vildaste fantasier kunde tro. Och svårare, smärtsammare och värre. Det har varit dagar det har gjort så ont att jag skrikit rakt ut, dagar då jag undrat hur i helvete det kan göra så ont utan att man dör. Men det har varit lätt att gå till skolan, lätt att hålla huvudet över vattnet. För att alternativet skulle göra mycket ondare. Stanna hemma, låta smärtan ta över.

Aldrig i livet.

Nytt kapitel. Ny dagbok (plus en bok där jag bara skriver ner bra saker. Minst tre varje dag.). Jag kan aldrig glömma, vill aldrig, men jag är på väg någonstans och jag vill inte stanna här. Med några fler bamseplåster, säkerhetsnät i form av underbara människor runt mig för de stunder det eventuellt går åt helvete och en erfarenhet rikare så hoppar jag på mitt tåg igen och åker vidare.


För ärligt talat, vad annars kan man göra?

Ett spektrum av färgglada känslor.

Mitt liv är förändrat. Eller iallafall min tillvaro. Jag har gått omkring i ett grått töcken i flera månader, inte så att jag har varit i någon djup depression eller haft dagliga utbrott av tung ångest, men min statistiska kurva av underbart glatt och väldigt nedstämt har legat på den lägre delen av skalan. Det har varit många små dalar och inte särskilt många höga toppar de senaste sju månaderna och det har verkligen känts många gånger som att jag levat i ett svartvitt universum av "blah".

Nu är färgerna tillbaka. Jag går varje dag, måndag till fredag, till en plats där jag lär mig saker, där jag umgås med människor jag upptäcker mer om varje dag och där jag verkligen trivs. Jag har ett mål med minst fem av veckans dagar och en så liten sak som att ha med sig matlåda varje dag illustrerar för mitt inre min nya tillvaro. Jag har fått nya kompisar, några lite ytligt trivsamt, några lite djupare. Varje dag sitter jag i en stol och känner att min hjärna expanderar, mina fingrar får nya vägar att uttrycka det kreativa som bara växer inom mig och mitt hjärta dunkar på något vis bättre nu. Inte hårdare, för ett hårt dunkande hjärta känns som en ångestfylld jämförelse för mig och ångest är en avsevärt mindre känsla just nu än för några veckor sedan. Det känns helt enkelt bra att vakna på morgonen och bra kanske räcker för att sammanfatta hur det är.

Det skulle vara nära till hands att säga att "livet känns värt att leva igen", men det skulle vara ett uselt uttryck för jag har aldrig under dessa månader känt att livet inte har varit värt att leva. Jag har underbara vänner, världens finaste pojkvän och en familj jag älskar och som älskar, stöttar och alltid finns där för mig. Livet har varit värt att leva hela denna tid men nu känns det också som att dagen är värd att leva. Det finns en mening med att gå upp, bara en så enkel sak som att klä på sig fina kläder och att packa väskan ger mig hopp och lust att finnas. Frukosten är inte bara en symbolisk handling för att bygga upp en fasad av rutin, utan det är en viktig del av dagen igen. Gröten måste ätas upp, mackorna måste bres och teet bryggas, eftersom jag inte kommer sitta på tre meters avstånd från min egen kyl i sexton timmar tills nästa sömnperiod börjar.

Jag älskar min nya tillvaro, jag älskar att allting har fått nya färger. Allt lyser klarare, middagen är godare för att jag har fått vänta på den, vännerna är finare för att jag får sakna dem, pojkvännen mysigare och älskvärdare för att jag inte bara sitter och väntar på honom hela tiden. Teven blir ett välkommet inslag, istället för en spyfärdig rutin och sängen känns välkomnande eftersom jag inte kan ligga i den dagarna i ända längre.

Det enda som känns surt just nu är att det är radiotystnad i vet-inte-hur-länge mellan mig och en av de finaste vänner jag har. Så C, om du läser detta i din kontaktfria tillvaro, så hälsar jag dig att jag har det bra, Inglorious Basterds är en av de bästa filmer jag har sett och att jag tar upp mobilen dagligen för att flippa iväg ett sms, endast för att komma på mig själv och lägga ner den i väskan igen med ett besviket uttryck i ansiktet.

Helt apropå inget.

Detta är ingen shoppingblogg, jag vill inte att det ska vara det och jag lägger i stort sett aldrig upp några bilder här längre. Sedan såg jag Bjørgs smycken och så dog jag lite och vill lägga exakt ALLA mina pengar på dessa smycken. Bilden fyra uppifrån ger mig Antichrist-vibbar och det gör inte saken bättre. Saker som berör (vilket Antichrist definitivt gjorde) sitter kvar. Jag vill ha kaninringen och den elaka fågeln i ringform. De kostar runt 1300 styck, vilket är alldeles utanför min budget. Halsbandsmässigt vill jag ha hjärtat, ekollonet och tanden. Jag tycker om smycken som föreställer något. Jag fortsätter tråna och ber om ursäkt för ett sådant här konsumtionshysteriskt inlägg utan intresse för någon förutom mig själv.

Vänner, igen.

Jag har 116 vänner på Facebook och fem dagar av sju har jag varit ensam den här sommaren, ungefär. Hemma, ensam, uttråkad. Inte alla dagar men för många.

Jag vet att Facebook-vänner inte är representativt för hur många vänner man har i verkligheten men snälla någon. Jag har tre nära vänner. En pojkvän. Familj och lite släktingar. Facebook-relationen borde inte kallas vänner. De borde kallas "folk man eventuellt skulle hälsa på ute på gatan om man såg varandra och inte var upptagen med något annat" eller på sin höjd bekanta (eller ibland bekanta-light).

Det här med vänner, bekanta, människor jag inte kan placera.

På rubriken låter det här som ett sorts klassificeringsinlägg, men det är inte riktigt dit jag vill komma. Jag är irriterad på en del människor som jag tidigare har klassificerat som vänner, kompisar, bekanta och ja, liknande epitet. För några månader sedan insåg jag att det alltid var jag som hörde av mig till dessa människor. Det var alltid jag som skickade det där smset; "Hej! Det var längesen nu, har du lust att ses någon dag?". Alltid. I stort sett varje gång fick jag ett svar i stil med; "Ja, jättegärna! Vi kan ses den här dagen vid den här tiden.". Och så sågs vi den dagen vid den tiden och det var väldigt trevligt och roligt.
Och så en dag så skickade jag ett sms till en av dessa människor och jag fick inget svar. Ringde, fick inget svar. Ungefär precis här drabbades jag av insikten av detta alltid. Jag insåg att jag gick runt och hade dåligt samvete när jag inte hade hört av mig till dessa människor på ett tag, men hade inte förrän nu tänkt på att de här människorna aldrig hörde av sig till mig och antagligen aldrig någonsin har haft dåligt samvete för det.
Och så tänkte jag, att de kanske har vant sig? Att jag har hört av mig alltid och då känner de att de själva inte behöver höra av sig. De räknar med att jag gör det. Så då tänkte jag sjösätta ett litet experiment. Att sluta höra av mig. Bryta min del av kontakten med dessa människor, tills de själva inser att de vill umgås med mig och då faktiskt tar upp den där förbaskade telefonen och initierar kontakt, istället för att passivt bara ta emot.

Det här var ett par månader sedan och inte en jävel ur min lilla testgrupp har hört av sig. Och, sann till mitt ensamvargshjärta, så kan jag bara säga: "Good riddance." För jag har en annan grupp, som inte är någon testgrupp, eftersom de redan innan hade lärt sig den ädla konsten med tvåvägskommunikation, som räcker gott och väl. Varför ska jag besudla mitt sinne och slösa min tid på människor som uppenbarligen inte märker skillnad på ifall vi har kontakt eller inte?

Men, osann till mitt ensamvargshjärta, så är jag glad över den där andra gruppen. För jag hade nog inte tagit testgruppens avsked med en sådan klackspark om det inte var för den andra gruppen. Herr C, fröken Sara, min Fågel, älskade mamma och de där fina människorna som faktiskt tycker om mig.

Glädjefnatt.

Herregud vad fint mitt liv är just nu. Först och främst; jag kom in på Tillskärarakademin!
Varje gång jag sluter ögonen så fylls jag av hopp och pirr i magen inför hösten. Plötsligt känns min "arbetslösa passiva sommar" som ett vackert sommarlov. Lite tack vare min mormor som påpekade att jag faktiskt nu har sommarlov. (PS. Min mormor är världens finaste mormor i hela världen).
Jag kom precis hem från en underbar semester i Italien. Hela gänget var med, vilket innebär sötaste pojkvännen, mamma och Mats och syster och hennes pojkvän. Vi hade jätteroligt, kock-syster lagade fantastisk mat, det badades och solades, vi upptäckte bergsbyar och såg vackra städer. Höjdpunkten synmässigt var Venedig, jag kunde inte stänga munnen ibland utan satt bara med hakan i knät och tog in.
Imorse kom jag hem och det var underbart det också. Soligt och fint, helt städat hemma i mitt hus och lugn och ro. Desstuom fick jag veta att pappas "fru" (som han kallar henne) kanske ska flytta hit med sina två söner. Det känns jätteroligt, en liten halvfamilj uppe i pappas hus.
Plus att jag och pojkvännen åker iväg på semester igen på söndag.
Plus att jag ska till mormor lång tid senare i sommar.
Plus att jag ska till landet lång tid senare i sommar.
Plus att jag ska hälsa på syster i London senare i sommar.
Plus att jag ska se U2 senare i sommar.

Plus förstås att jag har kladdkaka och grillchips och en Hitchcock-film kommandes.

Finns det något bättre än att vara Sanna idag?

Afa. Suck.

Okej. Afa. Antifascistisk aktion, säger de. Hm...

"Under Internationella kvinnodagens sista timmar besökte en grupp kvinnor från AFA Stockholm och RF Stockholm Kristdemokraternas lokal i Gamla Stan för att visa vad vi tycker om deras politik. Lokalen vandaliserades med färgbomber och vi sprayade budskapet ”Brinn i helvetet, borgarsvin och kvinnohatare”, och gatstenar kastades på rutorna." (från AFA Stockholms hemsida, här är hela artikeln)..

"Detta har dock inte hindrat oss från att attackera dem i deras hem. AFA Stockholm har under året vid upprepade tillfällen kastat in stenar, färg och rök i deras hem samt slagit sönder eller eldat upp deras bilar. Vi kommer alltid att välja när, var och hur vi vill attackera."

"Vid de två demonstrationer NSF/FF har deltagit i eller organiserat så har AFA Stockholm bränt ner och vandaliserat 5 av deras bilar. NSF/FF måste också avtackas som den enskilt största bidrags givaren till oss, då de under året skänkt 13000 kronor samt 2 system kameror."

Här är hela texten.


Är det inte rätt fascistiskt att med våldsamma metoder (skadegörelse, hot, uppbrända bilar och rån (och ännu mer våldsamma metoder som de kanske inte vill stå för lika tydligt?)) försöka ändra någons politiska övertygelse?

Jag antar att få insatta, intelligenta människor faktiskt tror att AFA är något annat än en grupp våldvurmande idioter, men man vet ju aldrig... De dyker ju upp lite här och var på demonstrationer och tillåts finnas där. Dessutom blir jag så arg att jag måste skriva något.

Ps. Vet ni vad AFA i USA står för? American Family Association. "... exists to motivate and equip citizens to change the culture to reflect Biblical truth and traditional family values." Hahaha.

Att leva med sig själv.

Jag tycker inte om ängslighet. Att låtsas att inte tycka om eller att låtsas att man tycker om något som man inte tycker om. Att trycka undan delar av sig själv för att passa in i en grupp, forma sig efter en mall eller vara som sin idol.

Jag har varit ängslig. Inte för att passa in i någon grupp i skolan (antagligen för att jag kände att det var kört i vilket fall som helst. Och det fanns ingen grupp jag ville tillhöra.), men för att vara som mina idoler. För att passa en bild jag själv hade satt upp, bilden av den "coola tjejen". Bilden ändrades med åren, när jag var 13 var det hiphop-kläder och ängslighet för att tycka om annan musik än just hiphop och r'n'b, när jag var 14 var det Avril Lavigne-tema och allting som inte var skejtboards och nitarmband gick bort. Sen blev jag 15 och då var det Rancid och en stor skam över att jag hade tyckt om Avril Lavignes musik. Vid ett tillfälle var det lite hippie-tema på mig, men det gick över rätt snabbt. Sen hade jag ont i magen när jag träffade mina vegan-kompisar (den första gruppen jag tillhörde i mitt liv) för jag ville inte att de skulle luska reda på att jag tyckte om något som inte passade in i mallen. Kanske att jag fortfarande kunde känna att tanken på en flintastek var lockande, eller att jag handlade på H&M. Eller att jag tyckte om smink.
Ibland såg jag punkare på bussen och var ledsen för att de antagligen tyckte att jag var alldeles för vanlig och töntig för att kunna få lyssna på Rancid och Nofx. Och för övrigt så var det ju för töntigt att lyssna på Rancid och Nofx överhuvudtaget, det var ju The Exploited och Black flag som gällde.

Jag blev rätt förvirrad tillslut. Jag träffade en kille för ett och ett halvt år sedan ungefär. Han var snygg och jag blev lite små-förälskad och han visade intresse och jag blev så ängslig. "Han kommer inte tycka om de här kläderna, han kommer inte tycka om mina intressen, den där musiken tycker han om så då måste jag göra det, han tycker om det där, då är det bäst att jag lär mig saker om det", och så vidare i all evighet. Tills jag mentalt örfilade mig själv och sa: "Nej! Om han vill ha mig så ska han banne mig ta mig som den jag är. Och vill ha inte det så skit samma. Då var det ändå inte rätt."

Han ville inte ha mig. Tack och herre-jesus-jätte-lov. För jag har insett i efterhand att jag verkligen inte ville ha honom heller. Men det lärde mig ändå att stanna upp litegrann. Att faktiskt inse att jag är den jag är, jag älskar det jag älskar och ingenting av det ska ändras på grund av en ny idol, en random kille eller ett nytt kompisgäng.

Därför älskar jag nu att sy och att lyssna på AC/DC. Jag tycker om att sticka och jag tycker om diskutera filosofi. Jag tycker om Lily Allen och Led Zeppelin, Bob Dylan och Bob Marley, Nelly och Nirvana, Millencolin och Michael Jackson, Kate Nash, Kent och Kid Down. Jag är vegan och jag älskar att klä upp mig, att sminka mig och jag skiter fullständigt i om omvärlden tror att jag äter en mjölk-glass när jag äter soja-glass. Jag tycker om att ha jättekorta jeansshorts och jag tycker om att diskutera jämställdhet. Jag tycker om min syntetskinnjacka och känner mig inte ett dugg ängslig när jag går in på mitt stammis-vegan-fik och de misstänksamma veganerna i hörnet tittar argsint på mig. Jag tycker om, nej älskar Stephen King och måste mellan varje annan bok jag läser läsa en King-bok. Gärna en jag redan har läst. Jag älskar att baka mitt egna bröd och fina sockerkakor och jag styrketränar tre gånger i veckan (en bra vecka iallafall). Jag har en dödskalle tatuerad på handleden och jag gråter (gärna) åt sorgliga filmer. Jag tycker om att titta på skräckfilm och jag tycker om romantiska historier, som innehåller små lappar, hjärtan och två personer som håller varandra i handen.
Det mest fantastiska med alltihopa? Att det här är jag och jag skäms inte för något av det längre.

Låt den rätte (Sanna) komma in.

Vet ni hur det känns att verkligen vilja något? Vilja något så mycket att det kittlas i magen när man tänker på det, sådär som det känns när man faller fritt?
Så känns det. Jag älskar att känna att jag verkligen vill, jag älskar det för det får mig att känna mig levande, på väg, drömmande och lycklig. Men det betyder också att om det här som jag verkligen vill inte går vägen så kommer jag falla fritt och landa jävligt hårt.

Tillskärarakademin, here I come (snälla).

Värre.

Jag tror att jag vet något som är värre än att vara arbetslös (här inräknas inte sådana självklara saker som att förlora någon närstående, leva i krig, bli allvarligt skadad. Här inräknas bara saker i samma klass som att vara 20 år och arbetslös i ett halvår minst), och det är att tro att man har fått ett jobb, för att veckan efter få reda på att "nej, jag har inte bestämt mig än" och dessutom få höra förolämpningar och elaka ord om sin familj av sin eventuella framtida chef. Och att ändå sitta i veckan eller veckorna efter och undra om man kommer få jobbet eller inte. Inte kunna släppa, varken de elaka orden eller jobbtankarna. För det kan hända att jag får jobbet. Och det kan hända att jag inte får det. Och det kan hända att jag får det och förväntas jobba för 90 spänn i timmen. Och så vidare.

Jävla Niklas.

Jag tittade på Niklas mat och det sista han sa var "det är ju det man lever för, det är ju det man jobbar för." Och jag kände bara: "vad lever jag för?". Jag har massa människor och allt det där, men varför ska jag fortsätta gå upp på morgonen? Varför ska jag inte bara ligga kvar, det är ändå inte så att jag gör någon som helst nytta på dagarna. Jag går upp ur sängen, lägger mig i soffan och läser/tittar på webb-tv.

Och tänker att allt är piss och att jag bara vill lägga mig under täcket och dö. Allt fint jag har, allt bra i mitt liv, allting smittas av känslan att jag är värdelös. Ångest, sån fruktansvärd ångest. Hela tiden.

Idag hade jag inte behövt gå upp. Jag har morgonrocken på mig och duntäcket i soffan och jag borstar tänderna hela tiden för att låta bli att tröstäta, så att jag inte blir sådär äckligt mätt och bara vill kräkas. Jag måste ha något i munnen eller något program på teven, hela tiden, för annars känns det som allting bara faller samman.

Jag trodde jag hade växt ifrån den här känslan.