Skrivkramp.

Jag trodde jag skulle skriva jättemycket när jag flyttade hit. Att den här bloggen skulle fyllas av inlägg om allt spännande, allt det nya, alla känslor, alla galenskaper. Men jag kan inte. Jag skriver dagboksinlägg och jag fyller mail med mina tankar, men så fort jag kommer hit till bloggen så får jag skrivkramp och stänger ner.

Det enda jag kan göra är att ge det tid, så får vi se om jag vill skriva något här sen. Det kanske är för mycket just nu. Jag vet inte. Men jag tycker om att veta att bloggen finns här, sen.

LDN

Sitter på Starbucks med tårar i ögonen De första sedan jag åkte från Sverige. "Saknaden biter i mig när jag kommer hem och inser att ingen bor i ditt lilla hus längre." Det är svårt att växa upp ibland...


Det är stort här. Det är människor precis överallt. Det är varmt, som i en jättestor bakugn. Jag vandrar runt och känner mig ensam, stark, äventyrslysten, nöjd. Jag försöker ta in det jag ser men det är svårt, det måste finnas en gräns varje dag som jag når och sen vill jag bara lägga mig ner och sova.

Men nu är jag här iallafall. Herregud.

Tankar halv sju på morgonen efter det är dags att sova men innan det är möjligt.

Telefonsamtal till folk som inte förväntar sig telefonsamtal... De skall inte göras klockan JÄVLA FEM PÅ MORGONEN!

Min hand gör ont.

Det är fint med vänner. Så sjukt fint.

Om andra tycker om en så mycket... Att de får en att vilja gråta... Då måste man ju ha något som är bra. Kanske.

Jag behöver verkligen. VERKLIGEN. Verkligen. Sova.

Så. Folk man är kär i kommer tillslut bli kära i en tillbaka. Det kanske dröjer ungefär 7 år, men ändå.

Jag sitter utomhus. De sista gästerna har precis gått. Och jag är helt ensam. Jag vill inte vara ensam mer.

Faktiskt är det såhär.

Att jag fantiserar väldigt mycket. Men den gången jag sa "va?! Tycker du om NOFX också?!" och han jag sa det till tog av sig tröjan och hade en NOFX-tröja där under, det var helt verkligt.

Och även när jag vaknade och berättade att jag hade drömt om aborrar och han säger: "Va? Jag med!"

Och det är också sant att jag har så himla fin familj att jag ibland gråter litegrann inombords för att jag blir så rörd och så är det sant att jag stannar upp ibland och andas in och tittar upp på stjärnhimlen eller ner på blommorna i diket eller bara rent av bort mot horisonten och faktiskt, på riktigt befinner mig i stunden och fylls av kraft, kärlek, lycka, styrka och leenden så stora att de skulle spräckt en mindre mun än min egen. Och det enda som hade varit fantasi i det hade varit gud, för jag tror inte på att det finns någon stor makt därute som fyller oss med ljus. Jag tror vi måste samla ljuset själva. Så tänk på det nästa gång stjärnhimlen sprakar, skiner och skriver dikter i ljus för dig. Du måste samla det själv.

Och du ska inte samla för att spara. Du ska samla för att använda, för att brinna i ljuset själv. För det bränner inte upp dig, inte ens ut dig.

(Ps. Lampan utanför mitt fönster tänds när någon rör sig utanför och den har tänt sig två gånger ikväll och jag undrar vem som stryker omkring utanför. På tal om ljus.)

Jag kan inte skriva långa sammanhängande texter utan att utelämna hemligheter som riskerar mitt inre rikes säkerhet så jag håller mig till det korta.

Jag vill ha dig så mycket att jag får spänningshuvudvärk av sexfantasierna.

Mitt liv ligger i lådor och väskor och jag inser att mitt liv inte alls ligger i lådor och väskor utan i hjärtat, hjärnan, fingrarna, benen, munnen, ögonen och den där abstrakta uppfinningen de kallar själen.

Jag trodde begravningen skulle vara ett lufthål, en plats att sörja, men tårarna vågade sig inte ut där heller. Det känns som att jag är en dålig människa för att jag inte sörjer men jag har förstått att jag inte har någon aning om hur man gör.

Det kanske kommer över fyrtio personer på min fest på lördag och jag visste inte ens att jag kände fyrtio personer väl nog för att vilja ha dem på kalas.

...din-hud-mot-min-hud-och-jag-tror-jag-skulle-dö-litegrann-innan-jag-dog-litegrann-och-du-får-mig-att-dö-litegrann-så-jävla-bra...

Det känns som att jag är en dålig människa för att jag inte sörjer.

Jag vill inte att de ska prata om gud på min begravning.

Jag kan inte skriva mer nu för allt jag skriver nu hamnar i högen av "DET KÄNNS SOM ATT JAG ÄR EN DÅLIG MÄNNISKA FÖR ATT JAG INTE SÖRJER!"


(fast jag tror faktiskt att jag sörjer. För det gör ont inuti och jag orkar inte med att det gör ont så jag låtsas att det inte gör ont och så packar jag ner en till tshirt eller kramar om han som inte kan skjuta undan smärtan eller gömmer mig i en bok. Och tårarna ville komma idag men jag motade bort dom. För jag vill inte att någon ska se mig gråta. Längre.)

Ryckt från elektriska impulser som kallas tankar.

Min kropp förstår inte att mitt hjärta inte vill.

Håll mig hårt medan det stormar för när lugnet kommer vill jag inte vara ensam.

Det finns större världar än den här, och jag får inte plats just nu. Men när jag krymper kanske jag passar perfekt.

Dina läppar är det enda jag vill smaka och det enda jag har är grillchips med pepparsmak. Eller är det pepparchips med grillsmak, jag minns aldrig. Det är inte viktigt att minnas, det är viktigare att minnas hur din hud doftar. Men det kommer jag inte heller ihåg. Jag kan telefonnummer jag inte slagit på år, jag kan memorera siffrorna i bankkoden efter en titt, jag kan fråga vad klockan är på franska och datorns tangenter är inpräntade i mina fingertoppar, men jag minns inte dofter som får hjärtat att slå, minns inte skratt som gör mig knäsvag, minns inte rösten. Jag kommer inte ens ihåg hur ditt ansikte ser ut.

Orden kommer lätt när de använder förälskelse och rädsla som glidmedel. Orden kommer lätt, men det är inte alltid de är sanna. Men det är okej, för det är inte alltid jag är det heller.

Det är mörkt ute och klockan är en halvtimme innan spöktimme och jag tror att jag ska sova istället för att äta.

Det här med att vara sig själv... Det låter så enkelt när det sägs, "var dig själv så kommer allting bli bra." Men det är inte så himla lätt att vara sig själv, för hur vet man vem den personen är? Vem är "jag"? Om man säger åt en människa som är blyg och nervös för att träffa folk att vara sig själv, då brukar man ju mena att "äh, tänk inte på att det är jobbigt, gå ut och var som du är när du är helt bekväm med en situation, så kommer det gå bra." Dvs, man säger åt personen att vara precis någon annan än sig själv, för situationen är ju bland okända människor, inte familjen och bland okända så är det blyga människan blyg.
Jag brukar tänka att jag ska vara den jag vill vara. Den jag trivs med. Den som skriker inifrån. Att jag ska anta den skepnad som för stunden kommer göra mig gladast och i förlängningen nöjdast. Jag tror att det är att vara mig själv, men det är mycket mer än så också, för ibland kan "vara mig själv" innebära att jag inte dansar den där dansen jag vill (för att jag ibland blir osäker när folk tittar på mig), att jag inte säger de där orden till den där personen (för att jag är rädd att bli avvisad), att jag inte stannar uppe en extra timme (för att jag får ångest av att stanna uppe för sent. Ibland iallafall.)
Och om man hela tiden bara ska vara sig själv, då kan man ju inte utvecklas. För man måste nog testa att vara någon annan ibland. Är man en jääääävligt blyg en, då kanske man ska testa att göra som de där galningarna som aldrig känner social ångest och då kanske man lär sig något. Exponering, exponering, som mamma terapeut alltid tjatar om. Och genom att bara vara sig själv så exponerar man sig ju inte för det man är rädd för.
Om jag skulle "varit mig själv" för 4 år sedan och aldrig börjat testa andras själv, då skulle jag nu vara jätterädd för människor, jag skulle inte vågat ta några risker, jag skulle accepterat att jag var en blyg, inåtvänd och ångesttyngd person. Nu är jag inte det längre.

Jag tror absolut man ska vara sann mot sig själv, men om man har ett gediget samvete och tar ansvar för att inte skada andra och helst inte sig själv för mycket, då tycker jag man ska testa att vara andra ibland också. Så kanske man tillslut kommer våga dansa den där dansen fast man egentligen inte är en sådan som dansar gatorna fram.

(ibland tränar jag på att vara en sådan som dansar gatorna fram genom att mima till musiken i min ipod och vicka lite diskret på huvudet, även när det går förbi främlingar.)

...

"Han ser ut som alla jag tyckte var söta när jag var femton. Fast i en person."
Och det gjorde han verkligen.

"Va? Tycker du om Nofx?"
Och han tog av sig tröjan och hade en Nofx-tshirt där under.

"Det känns som när man var femton och nu, när som helst, kommer någons mamma knacka på dörren och fråga vad vi gör därinne och om vi vill ha lite saft och mackor."
Det var aldrig någon som knackade. För vi är inte femton, vi är sju och femton år från att vara femton. Men inatt var vi femton och det var himla fint att få låtsas för en stund. Jag tror jag ska försöka vara femton lite oftare. Vissa saker var åt helvete mycket svårare när man var femton, men det var vissa saker som man uppskattade på ett helt annan sätt än man gör nu. Hångla, exempelvis. Det ska jag göra mer.

Pengar.

Jag funderar på det här med pengar. Att många människor ser det som ett statiskt, oföränderligt sätt att värdera på. Men det är faktiskt ett system som vi har skapat, ett system som inte nödvändigtvis är det enda, eller det rätta, eller det bästa. Som när man pratar skatter och människor exempelvis inte vill ha höga skatter. För att "deras" pengar som de har jobbat ihop inte ska gå till andra. Men det är ju vi som har bestämt att det där yrket tjänar man så och så mycket på och det här yrket så här och så vidare. Bara för att vi har bestämt att fastighetsmäklare tjänar en viss summa så betyder ju det egentligen inte att det är rätt. I vårat system som vi har nu förstår jag ett sådant resonemang men om man går utanför pengarnas "självklara" värde i våra liv så blir det en helt annan sak.
En människa som har mycket pengar, oberoende av hur personen i fråga har tjänat dessa pengar, har rätt till mer av jorden. Tillgång till fler av jordens resurser. Så oavsett vilket värde vi som enskilda individer tillskriver pengar så kommer de fortfarande garantera olika saker beroende på hur mycket pengar en person har. En person kan säga att den inte är bunden av monetära värden och kanske är det i vissa fall till och med sant, men det tar inte bort det faktum att en människa med mycket pengar har tillgång/"rätt" till en större del av kakan jorden än någon som har mindre eller inga alls. Och det här här rättvisefrågan kommer in och är krånglig. För på ett sätt kan man säga att det är rättvist att någon med mycket pengar har tillgång till större del av resurserna för att denna person på något vis har tillskansat sig dessa pengar. Men det är ju bara sant så länge man håller sig inom vårat, av människor, bestämda system att jobb=pengar=rätt till olika saker och även se det som ganska felfritt. Om vi bortser från att någon någon gång bestämde att pengar var ett bra medel för att dela upp jordens resurser så är det ju inte glasklart längre. För varför ska egentligen en finansman ha mer rätt till mat/kläder/husrum än en städare? Varför ska en direktör ha mer rätt att bo inne i staden än en undersköterska? För det är ju det vi säger med de löner som är och det sätt vi delar resurser (mer plats/saker till den som har mer pengar). Handlar det om hur mycket man jobbar? Är det verkligen alltid i proportion? Handlar det om hur viktigt yrke man utför? Om man svarar ja på det så betyder det alltså att sjuksköterska är mindre viktigt än finansspekulant. Handlar det om utbildningstid? Då undrar jag igen om det verkligen står i proportion. Och inte ens alltid stämmer för vissa yrken har lika långa utbildningstider men ändå extremt olika lönenivåer.

Jag säger inte bu eller bä ännu, för jag är fortfarande ganska kvar i den filosofiska biten och vet inte riktigt hur man skulle omsätta i praktiken en fullständig omvärdering av pengar som uppdelningsmedel, men jag tycker det är läskigt hur låsta vi är vid föreställningarna att vi har rätt att göra vad som helst bara för att vi har pengar. Och jag säger vi för att jag är själv en del av det. Jag bor ruggigt bekvämt, äger väldigt mycket saker och tär på jorden på ett sätt som inte alla jordens 6, 78 miljarder människor skulle kunna göra, för då skulle den inte räcka till. Jag försöker bara ställa mig utanför lådan och reflektera öppet... Det här är fan svåra grejer.

Prio ett.

Det finns så mycket fint att bry sig om. Personligheter, skratt, lycka, intelligens, äventyr, hjälp, livet, blommor, solen, den där känslan när man skapar något, den där känslan när man lyssnar på riktigt bra musik. Kärlek, orgasmer, kreativitet, kramar, blå himmel, grå himmel, åskljud, gröna gräsmattor, ord från någon man älskar, ord från någon man kanske kan älska i framtiden, ord från någon man inte känner. Det finns så mycket att bry sig om, så mycket man kan ägna sin tid åt.

Och så ägnar vi den åt pengar och utseende. Och att hata varandra. Prata skit. Vara arga, fastän vi skulle kunna rycka på axlarna åt de där små sakerna som stör och istället fokusera på de stora sakerna som finns där hela tiden och bara är så jävla vackra.

Kanske inte alltid, men hemskt mycket oftare än såhär.

Frihet.

Läser på veganforum och blir så ledsen att världen ser ut som den gör och att djuren dör och att människor är så sanslöst känslokalla. Har ont i huvudet och är stressad. Hjärtat dunkar lite för fort ibland, men idag har det känts ganska okej med ångesten. Äter för mycket socker, men det dämpar och just nu behöver jag dämpande, inte dömande. Måste sätta mig och göra skolarbete men fastnar framför texter om djurens lidande och diskussioner om veganskor och det utopiska samhället. Trots naivitet blir jag lycklig av att läsa hur filosofin frodas, hur människor älskar och försöker göra det bästa de kan. Jag är inne på ett göra-det-bästa-jag-kan-spår nu. Konsumera mindre, dumpa allt stödjande för elakingar och filosofera mer över livet rent allmänt. Längtar tills mina fötter går på en annan mark, längtar till mitt hår blåser i en annan vind och himlen ovanför är samma fast en annan. Längtar efter trängseln på tunnelbanan, de låga, slitna husen, det andra språket och de främmande människorna. Kan inte vänta längre, vill åka nu-nu-nu. Har aldrig haft ett sådant här äventyr förut och är så lycklig.
För jag är fri.
Jag känner mig fri.
Fri från bojorna att stanna, men också fri för att jag försöker sluta konsumera i onödan, fri för att jag börjar inse vem jag vill vara och att det inte är så satans svårt. Det är bara att bestämma sig och så gör man det man säger. Jag älskar mitt liv just nu, trots överflöd av ångest, hjärtsnörp och hemsk stress. Jag älskar mig själv och min framtid.
Jag är fri.
Jag är friare är jag någonsin varit och inget annat kan mäta sig mot den känslan.

Förutom eventuellt kreativiteten. Men det är nog för att den gör mig fri också.
Att skapa är frihet.
Att tänka är frihet.
Att leva är frihet.

Du-dunk.

Mitt hjärta dunkar så himla fort. När jag vaknade imorse mådde jag illa för att hjärtat slog så hårt, så jag vågade inte gå upp och försöka starta en dag. Jag somnade om i mitt illamående istället och tar en dag själv i min utfällda bäddsoffa och försöker få hjärtat att slå mindre hårt och klumpen i halsen att bli mindre. Jag är stressad, livrädd att mitt liv ska kantra, ångestfylld och trött. Men jag tror att när skolan väl är över om mindre än tre veckor, så kommer jag må mycket bättre. Eller så får jag vänta tills jag väl bor i London, om ungefär sju veckor. Bara jag lyckas jobba ihop tillräckligt med pengar... Herregud.

Jag måste sluta tänka för jag börjar nog snart gråta.

Fyllesms.

Jag har svårt att glömma folk. Och jag har svårt för känslan att folk vill glömma mig. Så när det visar sig att jag inte är bortglömd och att det faktum att jag inte har glömt bort är något uppskattat, då blir jag glad. Och nej, jag är antagligen inte rätt person att dejta fler än en, för det blir jobbigt att inte glömma och att fundera och att tänka, men samtidigt så har jag insett hur jävla roligt det är att träffa människor, även om det inte leder vidare.

Allt är bra nu. Och jag ska spela gitarr.