Bok.

Jag har börjat bära med mig en skissbok överallt. Som en dagbok, fast jag ritar i den. Och skriver också, förstås. Om man ger mig en penna dröjer det inte länge innan jag kletar ner några ord någonstans, även om det bara är delar av en låttext. Meningen med boken var egentligen att jag skulle ha med den och rita massor. Jag fick inspiration till att ha en när jag köpte en bok om street-art-skisser och min plan har fungerat ganska bra. Det enda problemet är att jag skriver jättemycket i den. Nästan lika mycket som jag ritar. Och det blir ganska personliga texter. Och nu är jag lite rädd att jag ska tappa bort den. Kanske inte glömma den på tåget, för då kommer bara någon främling att hitta den och antingen slänga den och då gör det ju inget, eller så hittar främlingen den och bläddrar i den och tycker om den. Tar med den hem. Filosoferar om vem jag är. Bläddrar lite i den då och då. Sitter på tåget och tittar på människorna i vagnen och undrar: "är det hon? Är det hans? Var det kvinnan med det konstiga håret som glömde den där boken?". Så som jag hade gjort om jag hade hittat en okänd skiss/dagbok på tåget.
Det jag är orolig för är att jag ska glömma den i typ skolan. Att folket där skulle hitta den, veta att den var min och titta i den. Läsa mina tankar. Det skulle vara förödande. Inte för att jag har skrivit massa saker om skolfolket, iallafall inte så att de skulle förstå att det var om dem, men ändå! Jag skulle dö om de läste den. Som att jag är fjorton och de är den där killen jag är kär i. Fast av helt motsatta anledningar. Usch.

Så jag har med mig en bok hela tiden, som jag är jätterädd att förlägga. Det är lite lustigt. Och det här var ett uselt, riktigt uselt blogginlägg. Förlåt.

Att finnas till.

Idag har jag varit duktig. Jag kom hem från skolan, flera timmar senare än normalt för att jag stannade och jobbade, och så fort jag hade slitit av mig alla ytterkläder och knytit upp mina kängor så satte jag mig att jobba igen. Med Yeah yeah yeahs på hög volym och utan att sätta på datorn. För så fort jag sätter på datorn blir jag helt okoncentrerad. Som igår. Kom hem, med stenhårt fokus: "nu jävlar ska det jobbas klart med den här kollektionen!". Sätter på datorn. Sen sitter jag bara där. Slösurfar. Läser lite bloggar. Väntar på att någon ska komma in och prata med mig, någon kommer in och pratar med mig, jag väntar på att någon ska svara snabbare. Fipplar med tangenterna. Skriver något. Får ångest för att det dröjer mer än 10 sekunder innan jag får något svar. "Varför skrev jag sådär? Åh. Varför valde jag just det där ordet? Varför skrev jag så fort? Varför svarar han inte?". Och sen när de där extra 20 sekundrarna, som kändes som 20 extra år, har gått och jag får ett svar, som gör mig högst nöjd, då känner jag mig så dum. "Åh, jag nojar så mycket. Idiotiska ångest. Ska aldrig få ångest över något så futtigt igen!". Och så skriver jag något till svar. Och så dröjer det några sekunder, eller ve och fasa!, minuter mer än normalt innan jag får ett svar...
"Herregud. Herregud." Rodnad. Svårt att andas. Sitter och slår med fingrarna mot tangenterna utan att skriva något. Trummar ett litet solo på bordskanten. Hyperventilerar. Viftar med tårna. Försöker läsa en blogg, men inser att jag inte kan se bokstäverna. "Herregud herregudherregudherregudsnällaraderaalltjagnågonsinskrivitjagärensådanidiot. Herregud. Herregud." Pling. Svar. Jag är lugn igen. "Äh, jag är ko-lugn. Jag kommer aldrig noja över ett löjligt svar från någon som inte ens är av världs-betydelse. Kommer aldrig hända igen!". Sekunderna går... Hjärtat klappar igång.

Ibland är man inte lika cool som man skulle kunna önska. Och ibland undrar man varför i helvete man hetsar upp sig. Lika mycket. Varje gång. Varenda ny kille. Vareviga gång. Och det gäller inte bara "vi-ska-gifta-oss-och-skaffa-barn-så-mycket-gillar-jag-honom-mamma!"-personerna. Det gäller de där jag fastnar för en vecka och sen går vidare också.

Jag tror det är min svart-och-vit-personlighet som lyser igenom. Jag har väldigt svårt att göra något halvt. I min värld är det hundra procent eller ingenting. Antingen matstrejkar jag helt (händer extremt sällan) eller så äter jag konstant. Antingen är jag den mest sociala personen man kan tänka sig, center of attention, dansar runt, pratar, skrattar, drar skämt med hög röst, knuffas och skojbråkar och är ett endaste yrväder eller så sitter jag med ångest upp till pannbenet och känner mig stolt om jag lyckas yttra ett enda ord. Jag är antingen inspirerad så till den milda grad att det känns som att jag kräks kreativitet ur öronen eller så ligger jag ner och tittar på teve och undrar om jag någonsin kommer skapa något igen. Antingen älskar jag någon eller så hatar jag den och tycker jag lite halvt om den så är det bara för att jag inte känner personen så väl. Jag har jättesvårt att hålla mig halv-nära-vän med personer, vill antingen ha en bästa-bästa-bästa vän eller inget alls. Vill antingen umgås hela hela hela tiden eller så vill jag sitta alldeles ensam i en garderob. Och det har ingenting att göra med ifall jag är ledsen eller inte, jag kan vara ledsen och vilja vara social, grina och vilja vara ensam, skratta högst, le tills det värker i kinderna och ändå inte vilja träffa en enda person. Jag är antingen snabb som fan i huvudet eller så är jag så trög att det är ett under att jag överhuvudtaget klarade av skolan. Antingen mognast av alla, med budgetar och noga övervägda beslut om allting eller så ligger jag och fnittrar med bebisröst och vill bara klappa små runda kaniner hela dagarna. Är antingen så glad att allting är vackert, himlen är alltid blå även när den är grå, kärleken är överallt och jag ska aldrig ramla ner från molnet jag svävar på eller så är jag så oändligt ledsen. Så tom inuti att det känns som att allting runt mig ska sugas in i mitt eget hemska mörker och försvinna där i evigheten. Jag sjunger antingen bra eller skitdåligt. Och när jag träffar nya människor.. Speciellt de där killarna. Pojkarna. Männen. Herrarna. Snubbarna. Grabbarna. Då har jag svårt att hålla mig ifrån att dagdrömma. Att bara tänka med hjärtat och känna himla mycket. För att kanske nästa vecka dagdrömma, känna och längta, fast efter en helt annan.
Jag tror bara jag behöver känna mycket. För läskigast av allt är när man inte känner någonting. När man går upp på morgonen och det kunde inte spela mindre roll. Någonting. Allting är fast i en grå massa av havregrynsgröt och slaskvåta trottoarer och klister med klumpar i. Jag hatar de gångerna. De är få, men de skrämmer skiten ur mig varje gång. Så jag tänker känna. Med hela hjärtat och ibland stänga av hjärnan om den kommer ivägen. För just nu är det känna jag vill. På alla sätt och vis. Känna solen. Känna kärlek. Känna lyckan när man ser den första tussilagon. Känna hur skönt det kan vara när alkoholen intar ens kropp och man står på ett fullt dansgolv i olikfärgade strålar av ljus och bara KÄNNER! Känna de nytvättade lakanen mot huden. Känna hur livet finns i varenda del av ens kropp, känna hur blodet pulserar, känna hur det känns att finnas till. För det är något alldeles extra. När man känner efter och verkligen inser att: "jag finns."

Prova.

Kärlek.

"Och så sa jag typ hejdå! och så sa han typ okej... och så la vi på!".

Någon jag tycker om bråkar med någon hon tycker om och jag får sådan ångest över hela grejen. Att ha pojkvän. Att bråka med någon. Den där känslan när man är kär i någon, tycker om någon så himla mycket, men saker den gör kan få en av vilja strypa personen. När de där läpparna man oftast vill kyssa och älskar, säger saker som gör att man bara vill slå dem blodiga. Det gör mig så rädd att höra folks historier om idiotiska pojkvänner och puckade flickvänner och dumhuvuden hit och klantskallar dit och alla är så jävla fel. För jag vill inte vara i det och jag vet att jag har varit där själv. Suttit där och skrikit rakt ut i frustration över någons urbota dumhet. Kallat människor jag älskar för ord jag hatar för att de får mig att känna mig så arg. Irriterad. Störd. Besviken. Ledsen.

Jag vill inte tillbaka till det där. Just nu, denna söndagskväll, vill jag aldrig mer ha en människa att kalla min pojkvän. Aldrig mer någon att skrika på. Aldrig någon att slänga igen dörren efter. Aldrig någon att trycka bort, aldrig någon vars sms jag kan skrika fula ord åt. Aldrig mer någon som tittar på en med den där blicken som gör att man bara vill kasta en gjutjärnspanna mellan ögonen på honom. Aldrig någon man vänder ryggen åt innan man ska somna, aldrig dela säng med någon när båda ligger som stålfjädrar och ingen kommer att ge upp och det är bäst att bara somna så kanske det är bra imorgon men det är inte bra imorgon för när man vaknar så gör det fortfarande ont och han kliver över en med de där fula kalsongerna, varför kan han inte köpa nya kalsonger, och går och kissar och stäng badrumsdörren för i helvete och när han kommer tillbaka in i rummet så vill man att han ska säga något försonande men han böjer sig bara ner och plockar upp en gammal strumpa och sen klär han på sig och säger hejdå och stänger dörren och man ligger kvar alldeles själv. Alldeles ensam. Alldeles tom och fortfarande arg.

Men å andra sidan... Utan någon som går så finns det ju ingen som kommer tillbaka. Med huvudet hängande. "Jag vill inte bråka. Jag hatar att bråka. Jag älskar ju dig." Och utan någon som lämnar sängen finns det ingen som kryper tillbaka och håller om en och torkar ens tårar och viskar: "sista bråket någonsin. Vi bråkar aldrig mer. Vi har ju egentligen ingenting att bråka om. Vi älskar ju varandra." Och de upptagna strumporna ramlar tillbaka ner under sängen och trots att kalsongerna är gamla och fula och hänger för mycket så spelar det ingen roll för de hamnar bredvid strumporna inom kort. Och munnen som skrikit svordomar kysser som ingen annan mun och händerna som hängt knutna längs sidan är mjuka igen och får allting att kännas bra.

Fast jag vet ändå inte om det är värt det. Och jag kommer antagligen inte riktigt tycka att det är värt det, förrän ett par sådana där ögon tittar på mig igen. Förrän någon stjäl mitt hjärta igen, leker kurragömma med det och lurar in mig i den stora karusellen igen. Förrän någon står framför mig och får det att kännas värt allt i hela världen att bara få hålla hans hand, andas mot hans mun, vakna mot hans hud, älska med bara honom, känna bara hans doft, även om han inte har någon doft. När någon finns där, vars sms är det enda jag behöver för att gå upp på morgonen, vars leende är det finaste som finns, vars skratt får det att kittlas hela vägen längs ryggraden, vars viskningar är som fjädrar, vars smekningar är beroendeframkallande och det enda enda enda enda man vill känna igen.
Förrän någon får mig att älska honom. Innan dess kommer jag himla med ögonen åt er andra. Men när han kommer... Då får ni himla med ögonen åt mig.

Sjukdom.

Nudlarna ligger i kastrullen, datorn i soffan och jag framför teven. I soffan. Under datorn. Solen skiner men de säger att jag ska vila så jag vilar. Har blivit av med magsjukan nu hoppas jag, var sjuk inatt men efter en banan och lite risavkok (mmm, jättegott) vid fem-tiden imorse verkar magen ha stabiliserats något. Nu har jag istället jätteont i halsen, men det gör inte så mycket. Hellre ont i halsen än den hemska mag-åkomman som tvingar upp en ur sängen var tjugonde minut. Dessutom är det mycket mer elegant att ha ont i halsen än rännskita. Som ni säker själva förstår...

Om jag inte var sjuk idag skulle jag sätta på mig något riktigt fint och gå ut i solen. Åka in till stan, träffa någon vän. Äta falafel, det låg jag och fantiserade om länge igår kväll. Jag skulle gå omkring med mina nya solglasögon och känna mig cool. Lite som en av blues-bröderna, fast utan hatt och kostym och galna upptåg. Jag skulle sätta på mig på en bänk och njuta av att solen äntligen värmer igen och att himlen är så vacker när den är blå.

Jag har bara varit sjuk sedan i måndags, och inte ens jättesjuk hela tiden. Men det har ändå lärt mig att uppskatta att jag är frisk. Att jag kunde ligga inne i flera månader eller år. Att jag kunde vara fast i en kropp som inte fungerar, oförmögen att gå ut och promenera i solen. Det får min 6-dagars magsjuka/förkylning/influensa-cocktail att verka som en liten fis i rymden. Så när jag blir helt frisk igen, och kan gå ut i världen som en vanlig människa igen, då ska jag komma ihåg vilken grej det är att jag kan gå, att jag kan andas frisk luft, att allting i min kropp i stort sett fungerar. Inte för att jag har varit så sjuk, utan för att jag har insett att det finns andra som är det.

Let the wild rumpus begin.

Jag ligger i soffan i ett litet mörkt hus och lyssnar på plinkeliplonkig gitarrmusik med barnsliga röster (nej, jag har inte släppt where the wild things are riktigt än). Och jag tänker på hur lycklig jag är. Och hur olycklig jag är...

Jag hade en pojkvän nyss. En underbar människa som fick mig att känna mig trygg, för första gången i mitt liv. En människa som jämnade ut mina toppar och mina dalar. Någon som gjorde min jakt på väggar att stödja min rygg mot överflödig, för han fanns alltid där att hålla mig uppe. Han höll alltid dörren till sitt hjärta öppen för mig, även när han inte förstod varför jag grät tills jag skakade eller skakade tills jag grät. Men det tog slut och jag tror det var rätt. Men efter ett och ett halvt års trygghet så står jag på en plats där dalarna sträcker sig långt nedåt och topparna, konstigt nog kanske, vindlar sig ännu högre än innan. För jag måste vara ärlig, det har gjort jävligt ont att mista honom, även fast det i slutet var han som miste mig, men på vissa sätt är jag lyckligare nu. Lyckan är större för jag har nu påmints om hur jävla ont det gör när den inte är där. Jag har blivit påmind om hur bra det kan kännas, eftersom jag de senaste månaderna blivit påmind om hur fruktansvärt dåligt man kan må. Och jag har börjat vara tvungen att söka efter lyckan igen. Med honom tog jag den för given ibland, för allting var ju i grund och botten bra och när det inte var bra hade jag alltid någon att ringa, någon att komma över till, någon att bädda ner mig mer, någon som torkade mina tårar även om de för honom var oförståeliga, någon som strök mig över min trygghetstörstande rygg, någon som viskade: "det blir bra" även när han inte hade någon aning om hur det skulle kunna bli bra för han hade aldrig vetat hur det blev dåligt. På andra sidan mig fanns alltid han.

Nu måste jag göra saker för att hålla mig lycklig. Jag måste rita, jag måste ut och vandra för att söka inspiration, jag måste äta extra goda middagar, jag måste se vacker film, jag måste lyssna på mer musik och känna efter längre in. Jag måste ta vara på de allra minsta stunderna av lycka, för jag vet inte när nästa lyckliga stund kommer. Det är i och med denna osäkerhet, detta hav av stora klippiga skär som kan göra mig så jävla illa, som jag uppskattar öarna av ren glädje så mycket mer.

Min mamma säger att jag har en underliggande depression. Att det är därför jag är så upp och ner. Och hon kanske har rätt och jag kanske borde göra något åt det men det är inte alltid jag vill det. För jag är så mycket mer när jag är såhär. Jag skapar så mycket mer, jag lever så mycket mer, jag andas djupare, ler större, skrattar högre. Även om priset är att jag gråter mer, stirrar in i väggen med en ännu tommare blick, skakar mer och gömmer mig längre stunder.

Jag vet inte vad jag vill. Vill jag vara trygg? Lycklig? Normal? Ständig? Frisk? Mig själv? Någon annan? Blir jag någon annan om jag inte längre är den jag varit i 21 år? Var jag någon annan när jag var älskad av honom och älskade honom tillbaka? Vem är jag? Hur vet man sådana saker? Och ska man ens veta..?

....

Jag äter makaroner, sojakorv och veganost. Så jävla gott. Och skönt att kunna äta igen. Det är svårt för oss tröstätare att vara magsjuka, vi ligger där i vårt elände och kan inte ta till vårat bästa vapen för att må bra igen, att trycka i oss så mycket mat som bara är möjligt. Nu verkar jag bara ha någon sorts vanlig influensa eller något, för jag har jätteont i lederna och har haft lite feber och yrsel och fortfarande lite illamående men inte alls av uppkastnings-sort. Bara trötthetssort. Men nu, när jag på inga villkors vis, hade kunnat ta mig till skolan eller göra någon som helst sådan nytta, då är det ganska skönt att ligga på soffan under det öppna fönstret och lyssna på Karen O And The Kids och bara låtsas att jag också skulle kunna segla bort till en land med stora vildingar.

När jag var liten önskade jag mig alltid en stor garderob. När jag var riktigt liten, fram tills några år innan vi flyttade från huset, då hade jag en stor garderob där jag kunde sitta. Men tillslut blev mitt rum så stökigt, och vi flyttade ut min säng till det andra gemensamma rummet på övervåningen och jag orkade aldrig gå in i mitt eget rum för jag fick sådan ångest av oordningen. Så jag kunde aldrig ta mig till min fristad på andra sidan det totala kaoset. Sedan dess har jag alltid önskat mig en garderob, stor nog att gömma sig i, men inte som ett rum. Den ska fortfarande vara trång och mörk och ingen ska ana att det sitter en liten sjuåring därinne, med händerna korsade över fotlederna och blicken i fjärran (alltid när jag tänker på mig själv på det här viset så är jag sju år. Jag blir nog aldrig mer än sju år inuti min mentala garderob).

Många är rädda för små utrymmen, jag är rädd för stora. Inte så att det hindrar mig i mitt vardagliga liv eller skulle definieras som en fobi, jag är alldeles för mycket av en emotionell Martin Timell för att kunna acceptera sådana saker hos mig själv. Allting som kommer nära en diagnos kastar jag mig över som en hungrig varg för att med alla till buds stående medel bekämpa, analysera sönder och "åtgärda". Inga fuskbyggen i mitt huvud, inga dåligt dragna kablar genom mitt nervsystem, inga läckande rör i mitt virrvarr av känslor, inga prickar i mitt emotionella register.. Antagligen för att jag vet att det redan finns så många sprickor i fasaden, stickor i golven och bjälkar som hänger på trekvart att jag tror att hela bygget faller isär om jag inte gör något åt alla de fel jag upptäcker under tidens gång. Undra vad som skulle hända om jag bara accepterade att jag var lagom sjuk i huvudet och lät känslorna ha sin gång. Skulle jag bli galnare eller rentav lugnare? Skulle det göra mig mer balanserad eller ett värre nutcase? Och skulle det märkas för de utanför?

Och ja, det där om att jag är rädd för stora utrymmen. Om jag är osäker i ett stort utrymme så försöker jag alltid se till att jag har en vägg bakom ryggen. Så ingen ska kunna smyga upp bakom mig. Det här gäller exempelvis om jag ska träffa någon människa som gör mig lite lagom nervös eller om jag ligger och försöker sova i ett stort rum som gör mig jätterädd (om det kanske är folk utanför som är högljudda och fulla och ångestframkallande, kanske). Då ser jag alltid till att ha något mot ryggen. Antar att det också är instinktivt, nedärvt och tusenårigt. Fast förstås, stenåldersmänniskorna var väl mer rädda för sabeltandade tigrar och mammutar (öh, okej, min historiska kunskap är nog rätt halvkass i detta avseende. Det fanns inga sådana då va?), än söta pojkar man ska gå på date med eller familjemedlemmars tankade gäster. Men ändå.

Nu blev min "makaron-och-sojakorvs-note" snarare en djuplodande analys in i mitt snurriga psyke, men men. Har man legat på soffan i två dagar, då kanske man kan tillåta sig lite ego-vältrande. Kanske.

Puppy.

Det är inte första gången det händer. Att andra tycker att det är lite för mycket. Och det är klart att man drar till med "de är bara avundsjuka", på skoj, men det gör verkligen ingenting. De säger att han såg ut som en valp. Sött.

Jag har ingenting att skriva men jag ler och då vill jag skriva ner något, så att jag kan komma ihåg att jag log när jag skrev det. Jag tycker om när människor får mig att le. Även om det inte slutar i giftermål, villa och volvo så tycker jag så hemskt mycket om när folk får mig at le.

London.

Det är solsken ute. Knappt några moln. Varmt när man sitter i solen. Den här underbara staden lever runt mig och jag känner mig levande i den. Jag måste hit. Var lite fundersam innan jag åkte hit, om den stora romansen som jag och London startade förra gången jag var här fortfarande skulle brinna. Om jag fortfarande skulle få fjärilar i magen och sådana där riktiga endorfinkickar av att bara gå runt här. Jag var rädd att jag kanske bara var i ett konstigt tillstånd förra gången jag var här och att jag inte skulle älska lika mycket, inte finna mig så rätt, så levande, så inspirerad, så social, så förälskad längre. Men det gör jag. Åh, gud, det gör jag.

Tegelväggarna. Människorna, språket de talar på. Alla små butiker som ser sjukt slitna ut. El-ledningarna utanpå, som spindelnät mot solen. Mataffärerna med alla konstiga saker, och nej, jag är inte i Kina, men det är ändå konstiga saker i affärerna. De röda bussarna. De små, trånga tunnelbanetågen. Alla ljud, jag hatar stadsljud hemma, jag älskar stadsljuden här. När de hemma är oväsen och ångest är de här som musik. Alla slitna fönster. "Hi, mate!" "Where are you going, dear?" "Oi!" "It's nice weather out, isn't it?" "Lovely." Mer musik. Den här staden lever runt mig och jag lever i den och jag behöver verkligen leva igen.

Män med väskor, jag har alltid önskat mig en man med en väska. Jag lär mig dricka öl. Jag ska prata lika bra som de andra som bott här längre än jag, alla språkliga gränser mellan mig och männen med väskor ska suddas ut. Kollektivtrafiken kanske är förvirrande men jag ska kunna den utantill, eller iallafall hjälpligt. Ska sluta stamma fram: "hi" och inte veta hur jag ska fortsätta. Jag ska flina lika mycket hela tiden, aldrig bli blasé vad gäller platsen längst fram längst upp på bussen. Jag ska älska lika intensivt som jag gör nu. Jag behöver en enorm romans och denna enorma stad kan nog ge mig vad jag behöver. Spelningar, konstutställningar, street art, marknader. Jag behöver din kärlek, London. Långt mer än jag behöver män med väskor, kyssar eller högst ofumliga händer under ett täcke.

..

Nu är det en här och en där och ytterligare en där. Jag känner mig girig. Men någon gång i livet ska man väl vara det också?

...

Tända ljus som jag absolut inte får glömma innan jag går och lägger mig. Ömma fingrar efter för mycket, eller alldeles lagom mycket, gitarrspelande. Kurr i magen men mest pirr i magen. Så mycket endorfiner att jag dansade från tåget hem idag. Båda gångerna. Kalla fötter för jag skulle ta av mig de tjocka strumporna men tog av mig de tunna också. Och orkade inte sätta på dem igen för jag är för glad för att engagera mig i ett tiotal frusna tår. Kings of Leon. Ekot från basen, värmen från ljusen, rodnad på kinderna och ett leende inte ens ett slag i huvudet skulle kunna bedöva.

Musik.

Jag håller på att lära mig massor av ny musik. Det började med att jag började lära mig en ny person, som i sin tur hade många bra idéer på vad man kan utsätta sina öron för. Och nu går det lite av sig själv, för det är väldigt roligt att utforska detta enorma universum som musikens värld är. Den här veckan-och-en-halv har jag upptäckt att jag gillar Joy Division, en del låtar av Radiohead (men jag har inte gett de all tid jag ska, än), att jag faktiskt, faktiskt, faktiskt taggar till lite av att lyssna på Prodigy (vem trodde att det skulle någonsin skulle kunna hända?).
Just nu lyssnar jag på Muse. Och tror att jag nog tycker om det också.

Jag älskar Spotify. Det finns så mycket att undersöka, upptäcka och lära sig att älska!

Burka.

Jag tycker egentligen att det är en lite obekväm diskussion som har kommit upp, den här med burkan. Det känns som en väldigt tidstypisk diskussion med tanke på alla läskiga partier som tar fler och fler procent i fler och fler länder. Men samtidigt, när de nu har dragit upp den här frågan, då vill jag vara med och säga min sak. För jag tänker inte sitta stillatigande bredvid och titta på när man utövar ytterligare ett förtryck mot redan förtryckta människor.

Vi börjar med Frankrike. I Frankrike bor fem miljoner muslimer. Hur många som bär burka? 1900. 0,04 procent av Frankrikes muslimska befolkning alltså. (Siffror från fredagens SvD).
Jag vill bara börja med de siffrorna för att peka ut det orimliga i att den här diskussionen har fått så stor plats. Att man tycker att kvinnorna är förtryckta, det argumentet kan jag ändå förstå, det kan jag respektera. Men det jag inte kan respektera är hur man väljer att lösa situationen. Genom att förbjuda dessa kvinnor, som då tydligen är så väldigt förtryckta sedan innan, att bära burka, hur ska det leda till att de är mindre förtryckta? Förtrycket de är under finns ju fortfarande kvar. Och nu blir det dessutom dubbelt. Den kultur som tvingar dem att bära burkan å ena sidan, och den kultur som tvingar dem att ta av den. I vilket fall så står fortfarande kvinnan i mitten och blir trampad på. Är man såpass väldigt förtryckt att man varje dag klär sig i något heltäckande man absolut själv egentligen inte skulle vilja bära, då tror jag inte man "bränner burkan" och kastar sig ut i samhället som en fri kvinna. Jag tror snarare att man i många fall väljer att inte gå ut. Om en man eller en kultur (för det handlar ju egentligen inte så mycket om religion, vilket kan stödjas i de där siffrorna från SvD) kan tvinga dig till att bära burka mot din vilja, så nog fan kan du tvingas till att stanna inne om du där ute inte får ha burkan på dig.

Jag tycker inte religionsfrihet går över individens, i detta fallet, kvinnans frihet och rätt till sin egen identitet och livskvalitet. Men jag tror att genom att förbjuda burka slår man bara på den som redan ligger, man drar undan mattan för dessa kvinnor. I ett utopiskt, demokratiskt samhälle bör man få klä sig så som man vill, och då finns det inte plats för varken "du måste bära burka" eller "du får inte bära burka". Att bekämpa det förtryck som många anser ligger bakom användandet av burka måste gå djupare än att bara förbjuda dessa kvinnor att bära plagget och sen tro att man har löst situationen.

Men det är här ytterligare ett problem kommer in. För jag tror många av de som är sådana ivriga förespråkare för ett burka-förbud inte alls bryr sig särskilt mycket om kvinnoförtryck. Där handlar det om mycket mer ljusskygga motiv. Där handlar det om att: "De där jävla muslimerna ska inte komma hit och tro något." Och att iklä sig en roll som kvinnornas beskyddare och befriare, för att kunna sprida sitt främlingsfientliga gödsel, det går jag fanimej inte med på. Är man seriös med att hävda att burkan är en ok på kvinnans axlar och att det är en bra och fungerande lösning att förbjuda burka för dessa kvinnor ska kunna bli fria, då vill jag höra några hållbara argument. För jag har inte hört några än så länge.

Åh, fredag.

Jag har tråkigt. Som fan. För trött för att hitta på något, för uttråkad för att vara nöjd med att ligga i soffan en fredagkväll.

Idag var vi på naturhistoriska riksmuseet. Jag spenderade minst 2 gånger 15 minuter i ett litet mörkt rum, med en tv som visade klipp från skogsbranden i tyresta samtidigt som jag lyssnade på joy division. Jag satt ensam i det mörka rummet (ibland kom det in lite barn och deras anhöriga, men mest var jag ensam), hörde det höga ljudet av sprakande vild eld lite i bakgrunden mot min joy division och jag ville aldrig gå ut. Jag var tvungen tillslut, kände mig som århundradets kuf där inne, men jag ville verkligen inte gå ut. Önskar lite att jag hade ett sådant rum här hemma. Ett helt mörkt rum där jag fick vara helt ifred och bara kunde sitta.

Jag är fruktansvärt trött mest hela tiden. Men jag tror att jag kanske sover lite för lite. Sitter uppe på kvällarna och tittar på andras favoritfilmer och pratar med.. folk... om olika saker. Allt mellan himmel och jord och mycket musik. Borde prova att lägga mig lite tidigare kanske.

Idag skulle det ha passat att ha haft en jacka med ordet "HATE" målat på ryggen. Som han i gårkvällens favoritfilm. Så snygg. Filmen var då alltså Control och den var hemskt bra.

Jag har inte orkat laga mat så jag ligger med illamående efter att ha trott, seriöst trott, att jag skulle klara av att käka massa chips istället för middag och ändå må fint. Jag är en sådan idiot.

Åh, idag skulle jag behöva något glatt och ett piggt humör. Eller bara någon att softa med, någon som gjorde mig glad, som inte krävde så mycket, som bara kunde lindra det onda. Jag tycker inte om att ha ont inombords. Och speciellt inte när det liksom... inte gör ont egentligen.

Människor är så underbara, människor är så hemska, människor gör mig så jävla besviken, människor förvånar mig, människor roar mig, människor gör mig lycklig, människor gör mig ledsen, människor sårar, människor plåstrar om, människor betyder mycket när de borde betyda högst ingenting och människor som borde betyda mycket betyder ingenting och saker man säger som kanske borde betyda ett dugg betyder inte ett dugg och när man försöker så kommer man aldrig riktigt... fram.

Hellre en soffa i ett kolsvart rum än det här. Och jag vet att jag kan släcka ner och få en soffa i ett kolsvart rum men det är fel soffa, det är fel rum och det är fel mängd människor i rummet.

Det är så mycket som har känts pissigt den senaste tiden och väldigt lite av det har varit något jag har kunnat sätta fingret på. Jag är förbannad av ingen anledning, och sen ibland blir jag förbannad över något som jag har anledning att bli det av. Jag blir ledsen och nedstämd för ofta, jag gråter ingenting men jag känner mig obekväm i mitt eget skinn, i mina egna tankar, i mitt liv, i mitt sammanhang, i min krets, i min roll. Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte vem jag vill bli, jag vet inte hur jag ska finnas till för att trivas.

Åh, fredag. Jag älskar dig verkligen idag. Så jävla mycket. Jävla pissdag.

...

Mörka rum och mjuka läppar. Strålkastare och dansgolv fyllda med folk. Tomma glas och fulla människor. Leenden och ögon. Vänner som är vackra, andra människor som är vackra, vinfläckar på golv och en ensam kaka kvar i påsen. Skålar fyllda till brädden med smågodis, melodifestivalen på teve och att sänka basen men inte volymen. Känna sig lycklig, känna sig olycklig, känna sig lyckligare än innan. Läppstift och speglar. Fyra kronor i dricks, två kronor i växel, flera kronor som faller ur byxor som faller från soffor. Svagt bag-in-box-vin, alldeles för starka tequilashots. Att se dubbelt, att se enkelt, att se framåt. Frusna händer, en utlånad vante som inte hjälper mot frusna fötter. Istappar som hänger från höga hustak. Flätade fingrar, skrattande ögon och en sned lugg. Skämt, allvar, någonting mitt emellan.

Kärlek till vänner, kärlek till mig själv, kärlek till livet. Kärlek till allt som är så vackert att jag inte kan andas ibland.