The Shining och så lite strunt.

Idag insåg jag en sak om mitt liv. Allt jag gör, allt jag tänker och allt jag känner är mitt liv. Bara för att jag är på jobbet så lever jag inte mindre, jag filosoferar, träffar folk och lär mig mycket nya saker. Om jag bara hoppade mellan de roliga underbara sakerna i livet skulle jag snart tröttna. Det är som knark, man behöver större och större kickar hela tiden. Skulle det inte vara hemskt om jag inte nöjde mig med att träffa mina vänner, tala om viktiga och idiotiska grejor och dricka massa tequila? Jo, det skulle det.

Dagens inlägg var mycket finare, mer utvecklat och finurligt när jag såg det i huvudet, men jag inser att jag är för trött för att orka skriva mycket mer.
Nåja, en liten strimma ord måste man ju lämna efter sig, innan Stephen King och The shining är allt som upptar min halvsovande hjärna.

Här har ni ett pytte-utdrag ur en av mina absoluta favoritböcker, så ni kan säga att ni också, precis som tuffa Sanna, läste lite The shining innan ni somnade:

The greatest terror of Danny's life was DIVORCE, a word that always appeared in his mind as a sign painted in red letters which were covered with hissing, poisonous snakes. In DIVORCE, your parents no longer lived together. They had a tug of war over you in a court, (tennis court? Badminton court? Danny wasn't sure which or if it was some other, but Mommy and Daddy had played both tennis and badminton at Stovington, so he assumed it could be either) and you had to go with one of them and you practically never saw the other one, and the one you were with could marry someone you didn't even know if the urge came to them.

That girl has love

Om jag fortsätter såhär blir det snart inflation. Illa.

Jag sitter och tittar bort mot mitt sybord och inser att jag måste styra upp saker och ting. Symaskinerna är undanskuffade och jag har brett ut mig med massa annat strunt istället. Det står saltkar, sminkväskor och gamla tekoppar där jag ska sitta och skapa. Jag har smittat ner min kreativa zon med tidningsrester och treotuber. Jag är inte nöjd med mig själv.

Det är någonting just nu som inte känns helt hundra. Som att någonting i min kropp liksom har lagt sig lite på snedden. Eller snarare något i mitt hjärta, eller ja, i den del av mig som styr över känslor och sånt där krafs. Jag är absolut inte ledsen hela tiden eller något sådant, men speciellt på kvällarna så känns saker och ting ... otillräckliga. Mitt liv som det ser ut just nu känns bara fyllt till trefjärdedelar, lite som en bok som man älskar, lever med men slutar läsa innan man har kommit ända till slutet. Som att jag har på något sätt hoppat ur mitt eget liv och bara kör lite slappt på halvfart.

Eller så behöver jag bara ha sex med någon, någon annan än mig själv.

Rooney

"when did your heart go missing" gör mig alldeles varm inombords, ungefär som det här gröna teet som jag har börjat dricka på mornarna (och vissa kvällar, som just nu till exempel). Men samtidigt så gör Rooney mig rätt så längtansfull. Jag längtar efter sommarkvällar, bilfärder och sällskap. Jag vill sitta i baksätet i en smockfull bil och skråla med i refrängerna, glömma världen och bara finnas till.

Och istället sitter jag och sorterar tvätt och märker påsarna med temperatur och program. Å andra sidan skulle det kunna vara värre, jag kunde ha missat den här tvättiden och fått gå utan trosor i flera dagar. Det hade varit mycket värre. Sortera tvätt är faktiskt inte så vidrigt tråkigt som det låter.

Men jag skulle ta en sunkig bil med högst osunkiga vänner vilken dag som helst.

She sat there all alone with a shirley temple and a cellular phone, no one to call, no one to ring cause no ones home.

Kavajer.

I somras, som en förberedelse och ett välkomnande inför hösten så försökte jag köpa mig en kavaj. Jag beställde en från Ellos men den var ful, och sen letade jag vidare men ingenting fungerade.
Tills jag tittade i mammas garderob och hittade en underbar kavaj som hon har sytt. Den är faktiskt i ull, men jag har beslutat att det ändå inte går att göra ogjort och att jag inte skadar eller stödjer genom att ha kavajen på mig.
Det var det bästa någonsin, mamma är jätteglad för att den kommer till användning, hon tycker att den är alldeles för bred över axlarna på henne och jag tycker att den är fullständigt perfekt. Mina axlar har ju något av en kylskåpsform redan, så jag antar att jag är van.


Vet ni hur underbart det känns att leva i något som ens mamma har skapat? Förutom ens egna kropp då förstås...

Den här bloggen

Jag startade den här bloggen med någon sorts icke-inriktning. Tänkte på kläder, men i början var jag så intresserad av bloggen att jag skrev om apelsindrinkar och min mamma och hela baletten. Sen blev det kläder, accessoarer, style.com och allt annat man kan hitta på "modebloggarna" som det så fint heter. Och tillslut tröttnade jag. Fram tills nu har jag fått ut mina skrivlustar på facebook, men efter alla varningar och katastrof-larm om att kära gamla boken äger allt man skriver "evigt och oåterkalleligt" så känns det inte lika roligt att skriva där längre.
Så nu tror jag att jag tar upp den här bloggen igen. Mest för att ha någonstans att skriva av mig, någonstans där alla mina konstiga funderingar kan få blomma ut, en plats att vimsa hur mycket jag vill. Ingenting är förbjudet här, jag får posta kollage och streetstyle, lika mycket som jag får skriva om dammråttor och vackra höstdagar.

Nu antar jag att jag bör hälsa er alla välkomna. Alla ni. Hur många är ni? Tre? Med mig och mitt marsvin inräknat?
Nåja, jag kommer älska att skriva oavsett om ingen läser. Tack internet för att jag har fått en plats att finnas på.