Kvartärgeolog, hungrig kock eller SÄLJARE, ÄR DU DEN VI SÖKER?!???!???

Jag söker jobb. Det finns inte så många jobb. Jag har sökt tre stycken, ett som parkvårdare, ett som 7elevenbiträde och ett som konditorbiträde. Jag misstänker att jag inte kommer höra ett ljud från någon av dem, eftersom det har varit så hittills. Jag vill inte söka mer jobb, jag orkar inte. Det är jobbigt att fixa en fin ansökan och skicka in den och sen inte få höra något och känna sig helt värdelös. Jag vet egentligen att det inte är så, jag är inte värdelös, det är mycket konkurrens om jobben och allt sådant.
Men det känns så.
Och jag hatar att bara sitta hemma. Så fort jag inte har något akut att göra, så fort jag tappar styrfart, så fort jag inte håller mig till 100% uppe i varv så rasar det bara och jag lägger mig i soffan och bara stirrar rakt fram. Känner inte att jag har något värde för världen.
Det blir jobbigare att söka till skolan nu också, jag vågar liksom inte riktigt för det känns ändå som att jag inte kommer komma in. Och om jag kommer in, då kommer det säkert bli problem med pengarna och allting.
Varför måste det kännas så svårt, allting? När jag tänker på framtiden får jag ångest, ibland så pass att mitt hjärta dunkar jättehårt i bröstet och jag inte vet jag ska göra för att få det att kännas bättre. Jag vill bara krypa in i mig själv, önskar att jag var en sådan där trädgårdssnäcka (snigel) med ett stort skal där jag bara kunde gömma mig och ligga under en vinbärsbuske hela sommaren och kanske hösten och kanske vintern och kanske nästa vår, hur länge som helst tills framtiden inte längre skrämmer skiten ur mig.

Jag är inte redo. Jag är inte snart 21, i mitt huvud är jag fortfarande 10 år och tycker att det roligaste som finns är att sitta hemma och pyssla med Ricki Lake eller Baywatch i bakgrunden. Jag vill vara där igen. Det var inte ångestfritt, det var det inte, och antagligen förskönar jag så att det skriker om det, men det känns som att det var lättare. Men å andra sidan satt jag nog där då och önskade att jag var tioochetthalvt år äldre, för "allting kommer bli lättare när jag är stor".
Det är det inte. Det är mycket svårare att vara stor. Man får inte längre plats i den trygga snäckan och verkligheten står utanför och harklar sig med myndig röst.

Lycka.

Varför är det så svårt att vara glad? Inte att bli glad (eller snarare lycklig) utan att hålla sig sådan. Att låta bli att falla igen, att falla ner i tvivel och ledsamhet.
Varför är det så lätt att vara ledsen och ångestfylld, osäker och fruktansvärt förvirrad? Varför inte lycklig, trygg, lätt, svävande?

Vad är ditt normalläge?

Om kärlek.

Jag pratade med min kära syster häromdagen och vi diskuterade varför det är "fult" att vara ledsen efter ett förhållande har tagit slut. Det känns som att samhället är väldigt överens om att kärlek är en av (om inte den) största känslorna som finns, den stora upplevelsen i livet ungefär. Men varför finns det då en rätt sval förståelse för att det gör jävligt ont när den fantastiska känslan, den underbara upplevelsen får ett abrubt slut? Möjligtvis att skilsmässor är rätt socialt accepterade att vara ledsen över, men då känns det som att sorgen ska handla om att livet blir annorlunda, att ens framtid blir förändrad och att man inte vet hur man ska göra med barnen, om det finns sådana. Men förhållanden som tar slut som inte är skrivna på papper, förhållanden som inte finns i något register? När det handlar om att förhållandet dör, antingen på grund av bristande kärlek från ett håll, otrohet, omöjliga levnadssituationer eller vad det kan vara. När det bara handlar om att det gör så fruktansvärt ont, när man inte får vara med den man älskar mest i världen (familj aldrig inräknat i jämförelse)? Varför är det "fult" att ligga hemma och faktiskt sörja ett förhållande som har tagit slut? Varför är det lite skämmigt att faktiskt gå fullständigt sönder inombords för att det vackraste, underbaraste, finaste inte var lika fint för den andra?
Jag tycker inte det är konstigt att man sörjer förhållanden, precis som att man sörjer annat som försvinner i ens liv. Och jag tycker att man måste få göra det, utan hurtiga kommentarer eller nedlåtande blickar. Kärlek är det största som finns, och därför blir alla konsekvenser av kärleken stora också.

På tal om kärlek förresten.
Vi var nära hela dagen. Vi gick och lade oss, vi sov och vi vaknade bredvid varandra. Vi spelade fotboll och vi klättrade runt i ett fort byggt för människor mycket mindre än vi. Vi satt på en brygga i solen, vi hämtade fel ved och lämnade tillbaka den och hämtade rätt ved. Vi höll om varandra och vi åt mat lagad på en gammal vedspis.
Sen skildes vi åt. Jag låg i soffan och saknade. Så där som man gör när man har haft 24 underbara timmar tillsammans och plötsligt är de slut.
Så ringer telefonen och du säger det jag tänker. Och det gör inte ont i magen längre.
"Jag saknar dig."

Jag tycker inte om veganer.

Något överdriven och halvlögnaktig rubrik, men det finns en kärna av sanning i den. Jag blir så fruktansvärt irriterad på en stor del av de veganer man hör uttala sig (på olika forum på internet, främst). En av de främsta skälen är ett argument jag hörde för några år sedan och som jag har sett då och då sedan dess. Inte det mest använda argumentet för att bli vegan (tack och lov) men ändå ett som av ett par människor har använts. "Det är inte begränsande att vara vegan, nya matvärldar öppnar sig och man avsäger sig inte alls någonting." Ursäkta? Så det skulle ge en fler alternativ att avsäga sig stora delar av den traditionella kost vi äter? Skulle det generera mera valmöjligheter att sluta med nötkött, fisk, kyckling, får, ägg, mjölk, yoghurt, fil, honung, gelatin, kalkon, get, smör... Listan fortsätter. Det är ju inte sant! Dylika argument, som faktiskt är rena lögnerna, drar ner veganernas anseende. Att argumentera för något med dåliga argument smittar saken man argumenterar för, så att oavsett hur fantastiskt bra det är egentligen, så kommer ingen förstå det om man sitter och påstår dumheter som att "veganism utökar dina valmöjligheter".
En annan sak som stör mig något så fruktansvärt är att många rabblar exakt samma inlärda argument. Sådant de lärde sig på "Djuretikworkshopen 2000", typ. De rabblar innanlärda manus, de upprepar (nästan) alla samma sak. På vissa sätt är det såklart förståeligt. Inte bara det, det är rimligt, det är det enda sättet därför att det finns ett antal argument för veganismen och de kan ju inte ändra sig bara för att man är en annan person. Man gör vissa saker av vissa skäl och de skälen brukar ju vara de samma. Men de här argumenten gäller inte bara samma saker, de upprepas ord för ord, med samma följd och på samma sätt. Det finns ingen egen tankeverksamhet bakom, det finns ingen reflektion och distans, det finns bara det som "den stora massan" säger.
Vilket leder mig till nästa grej. Det här med identifikation och att anamma en ideologi (eller musikstil/subkultur/vad-det-än-må-vara) för att man saknar en egen stark identitet. För att man saknar ett annat sammanhang. Jag förstår det också, jag ställer mig inte helt utanför och tycker att alla är så dumma i huvudet och "hur kan den där tolvåriga flickan göra si och så, hon måste ju förstå bättre?". Jag förstår osäkerhet, jag förstår viljan till ett större sammanhang, jag förstår strävan efter att passa in, bara passa in någonstans! Men det går ju så fel! Det slänger ju hela den "genuina" ideologin på ända. Vegancommunityt (finns det ingen bra svensk motsvarighet till "community"? Det är ett väldigt användbart ord.) är ett bra exempel på detta. Ett annat exempel, som gör mig riktigt förbannad är AFA. Där orkar jag inte ens vara förstående för grupptryck och osäkerhet och allt vad det kan vara. Där vill jag bara ställa mig upp och skrika "dumma jävla ungjävlar, kan ni gå och kasta de där jävla gatstenarna i huvudet på er själv istället, dumjävlar!!!!!". För AFA är helt jävla otroligt jävla idiotjävligt. De säger visserligen att de vill bekämpa fascismen genom att sjävla använda våld gentemot sina meningsmotståndare, vilket betyder att de är öppna med hur fantastiskt jävla dumma i huvudet de är. Men de kallar sig antifascister, vilket inte kan vara. De är fascister, de slår ner meningsmotståndare, de använder våld för att tvinga någon att tycka annorlunda och så enkelt är det. Dessutom kommer de ofta på besök på annars legitima demonstrationer och samlingar, exempelvis de mot Irakkriget och dylikt. De får i media (vilket i och för sig även media bär skulden för) representera vänster, även om de kallas för "extremvänstern" många gånger. Men jag ser faktiskt inte alls vad som är vänster med att slå ner meningsmotståndare, att slåss bara för att det är roligt att slåss och att vara "politiskt" aktiva (om nu våld kan ses som politiskt på det sättet) för en organisation bara för att det ger en ett "fint" namn att slåss under. Fånen i AFA skulle lika gärna kunnat hamna i NSF eller någon annan jävla dikesorganisation som bäst borde ruttna i något avlägset hörn av en skabbig klubblokal. På arga dagar har jag lust att föreslå att man stänger in alla rakade dumhuvuden med de svartmaskerade dumhuvudena och låter dem slå ihjäl varandra. På bättre dagar försöker jag argumentera. Det här är en mellandag, därav alla svordomar. Låt de dumma asen (förlåt) sitta hemma och spela tevespel och få ut sina aggressioner på det viset istället (fast jag har inte riktigt bestämt mig om tevespelen lindrar aggressionen eller föder ny. Ett inlägg om nöjevåld och att leka med pistoler kommer inom kort). Kom inte till "våra" demonstrationer och ta inte upp våra gator med era jävla dumheter.

Nu låter jag nog som en extrem liten muf-are, och det är ganska roligt med tanke på att jag är vegan med övervägande vänstersympatier. Dock tycker jag att sådana här diskussioner stärker en rörelse. För ingen rörelse är lika fel ute (och i extrema fall farlig/skrämmande/förtryckande) än den rörelse som inte kan kritisera sig själv.

Rinner du också iväg?

Jag har haft en väldigt fin dag idag. Mått väldigt bra och suttit med en fin vän i solen och pratat.

Men varför måste det kännas som att allt bara rinner ur mig nu? Jag har varit så glad. Och nu känns det helt tomt. Varför händer det så ibland? Jag ska ta min "Tusen strålande solar" och en halv honungsmelon och se om jag kan äta tillbaka glädjen.

Torka.

Jag läste om Ipred-lagen tidigare idag och fick uppslag till en bloggtext. Läste om den könsneutrala äktenskapslagstiftningen som träder i kraft snart, och fick massa idéer.
Men det enda jag orkar tänka på just nu är chokladtryffel och glass. Så jag är ledsen, men jag går upp till affären och köper ingredienser nu.

Jag måste erkänna.

Jag hade en pojkvän förut. Han var... opålitlig. Många har frågat mig varför jag stannade med honom, när han drog i sig amfetamin, varför drog jag inte? När har "testade" LSD, varför gjorde jag inte slut? När han bestämde sexträff med sin tjejkompis eller gjorde "allt utom att knulla" med en random tjej på en festival, varför avslutade jag inte bara eländet?
Jag har svarat olika saker på de här frågorna. Att jag var naiv, att jag var dum, att jag inte kunde göra slut med honom för att jag tyckte synd om honom, att jag var en osäker tonåring... Men det finns egentligen bara ett enda svar. De andra sakerna är förstås också rätt, men det finns bara en gemensam nämnare, en sak som fick mig att ursäkta exakt allting. Jag var kär.

Jag har försökt stöta bort den tanken. Jag har varit så arg på den här killen nu i två år sedan vi gjorde slut (vilket i slutändan inte ens var mitt beslut). Ilskan har tagit överhanden och jag har varit för stolt för att erkänna att det faktiskt inte bara var svaghet i stunden (stunderna, snarare) som gjorde att jag stannade. Att erkänna att jag faktiskt var kär i den här personen, att jag kände så starkt för någon som gjorde mig så illa, det har inte funnits med på världskartan. Men nu inser jag att jag måste erkänna. Inte så mycket för er där ute, men för mig själv. Oavsett hur mycket dum, naiv, svag, osäker, nedbruten, ångestfylld tonåring jag än var, så hade jag aldrig stannat om inte kärleken hade funnits där. Den nöttes förstås över tiden och i vissa fall byttes den ut från fantastisk förälskelse till ett osäkert beroende, men det var ändå kärlek med i leken.
Den här insikten har, förutom att den var svår att erkänna, varit läskig att acceptera. För om jag var kär i honom, då skulle jag kunna bli kär i någon annan som gör mig illa. Att jag blir kär i någon är inte nödvändigtvis ett mått för hur bra människa den personen är. Och det är jävligt skrämmande.

Fast jag behöver inte vara rädd. Man kan aldrig vara hundraprocentigt säker på någon och man kan aldrig komma in under skinnet på en annan person och allt sånt där dravel, men jag vet att med Fågeln behöver jag inte längre känna en paralyserande rädsla för att falla. Jag gjorde det i början, trodde att historien skulle upprepa sig och allt skulle bli en icke-favorit i repris, men nu börjar det gå upp för mig... Den här personen, trots att han må ha gjort ett litet misstag eller två, skulle aldrig såra mig på det sättet. På det... medvetna sättet. Jag kan lita på att han hanterar mitt hjärta med en stor portion försiktighet och respekt.
Och det är ungefär lika lyckogörande som vårsolen och en liten labradorvalp.

äventyr.

Dagens äventyr har innefattat en bussfärd till Tyresö för att träffa en vän, bussfärd tillbaka från Tyresö, viss handling och en del sömnad. Imorgon hade jag tänkt starta dagen med en liten löprunda. Klockan är ställd och bananerna ligger på plats.

Jag mår mycket bättre när jag gör saker. Många veckors passivitet har gjort mig ångestfylld, känslig och stressad (motsägelsefullt nog). Nu hoppas jag att mina nya planer och det vackra vårvädret ska få mig i lite bättre balans.

Nu, en snutt One Tree Hill och sedan telefonsamtal till min underbara pojkvän och sen sova.

Ps. Dåligt inlägg.