Gammalt.

Hittar en gammal text jag skrev när jag precis hade träffat min förra pojkvän.

"Jag tror på oss. Och det är helt sjukt, för jag trodde inte att jag kunde det. Jag skiter i hur löjligt det är med kärlek, hur lurendrejigt det är, vilket stort skämt det är, jag tror på oss. Fattar du? JAG TROR PÅ OSS! Jag tror på dig när du säger att du tycker om mig, jag skiter i vad folk säger, jag tror på oss."

Och det gjorde ont när det tog slut och jag är livrädd att det ska bli så igen, men på sätt och vis så fick han mig att tro på kärleken igen. Att det kan gå att luta sig mot en annan människa, utan att den människan viker sig. Jag tror iallafall att jag kan våga tro på det i framtiden, men det är så svårt att veta innan man står där. Nödgad att luta sig och man kan aldrig riktigt veta innan om man kommer ta det klivet. Men jag vet att jag var trasig när han hittade mig och hans kärlek gjorde mig, om inte hel, så iallafall fungerande igen. Han plåstrade om sår jag inte ens visste att jag hade och läkte en del som jag hade full koll på. Han torkade tårar som jag inte trodde jag skulle sluta fälla och satte fast mitt hjärta i bröstet igen.
Nu handlar allting bara om att jag och mitt relativt nyfastsatta hjärta ska ha överlevt den jordbävning det innebar att göra slut med den här fantastiska människan och det vet jag inte förrän jag står där och låter hjärtat dunka med full kraft igen. Det är bara att vänta och se ifall uppsättningsanordningen vi byggde till mitt hjärta kommer att hålla.

Vibb-fel.

Jag skickar tydligen vibbar att jag är kär. När jag inte är det. Fan vad underligt. Jag tror jag måste ut och hångla lite mer.

Tillbakablick.

Imorse, efter frukosten, satte jag mig och ringde runt till några olika affärer. För att tigga om jobb. Det gick inte så bra.
Precis som förra våren. Då det inte heller gick så bra. Alla tjänster är tillsatta, nej tyvärr vi har inga lediga tjänster, nej tyvärr du passar inte. Jag blir helt knäckt av det här. Jag hatar att söka jobb. Och ändå söker jag och söker och söker och om jag inte får något så kommer jag kanske inte kunna flytta till London. Och vad gör jag då?!

Ge mig en fet lottovinst nu, snälla kära universum. Det räcker med 10 000, men det skulle inte sitta fel med lite mer. Så att jag kan ta mitt pick och pack i juli, och lämna den här staden.

Fördelning.

Någon skrev till mig att alla mina glada inlägg svärtas ner av ångestfyllda inlägg som kommer strax därefter. Att jag måste inse att allt inte är så mörkt som det kan verka.
Men det är faktiskt så för "er" (du?) som läser också. När jag är glad, då skriver jag sällan det i bloggen. Jag skriver mest när jag är nedstämd, för det är då jag får inspiration. Och så är det ju också såhär, att när jag är glad, då ligger jag i soffan och rider på endorfinvågor. Då sitter jag framför spegeln och tittar på mig själv och blir förundrad över hur fin jag kan vara (precis som när jag mår dåligt, fast då undrar jag hur någon kan vara så ful). När jag är glad är jag ute och tittar på tussilagosar och skuttar och ler så att det känns som att ansiktet ska spricka (precis vad som hände i söndags när jag var ute och gick i skogen och såg årets första små dikessolar). När jag är glad sitter jag och ritar eller spelar gitarr. När serotoninet fungerar som det ska, då dansar jag och lagar mat och sätter upp teckningar på mina väggar och tror att jag ska börja gråta av lycka när som helst. Jag vet inte om jag är ledsen oftare än andra. Men jag vet att den här bloggen är ledsnare än vad som är normalt. Men den här bloggen är bara en sida. Den här bloggen är 90 % ångest men riktiga Sanna är inte 90% ångest. Riktiga Sanna är kanske 40 % ångest. Och några procent "blä". Och några procent något alldeles helt outgrundligt, även för mig själv. Och sen är det en hel hög med procent som är intensivt superlyckliga. Inte mano-depressivt-maniska, bara lyckliga. Höga på livet, kära i att finnas till, solstrålande skuttande svinglada.
Bara det att ni inte ser den fördelningen.
Jag tycker inte så här synd om mig själv i verkligheten. Hoppas jag. Det finns inte en endaste dag då jag inte tänker på minst en sak som gör mig lycklig. Och det finns en hel del runt mig som gör mig lycklig. Och i mig.

Och idag är det mamma och Mats. Min klass i skolan som gör mig så jävla glad att tillhöra 2C. Min framtid. Ett väldigt oväntat telefonsamtal. Dashboard Confessional för det påminner mig om att sommaren är alldeles runt hörnet, även fast den förklär sig med snöfall och regnskurar. Att spela gitarr. Att min frisyr börjar samarbeta med mig, hur trivialt det än kan låta.
Idag har varit en dag med ångest, men mest av allt har det varit en bra dag. Speciellt en bra kväll.

Så ikväll kan ni sova lugnt, för jag är glad.

Skrämselpropaganda.

Ibland tänker jag på saker som är väldigt poetiska och väldigt skrämmande. Som till exempel att stjärnorna vi ser redan har slocknat. Att det vi ser egentligen bara är ett minne, att det inte finns på riktigt där det var, utan bara här. Som en text skriven av någon som för länge sedan är död. Det finns här, det han eller hon ville säga finns här, men personen gör inte det. Med rymden skrämmer det mig också litegrann att den är oändlig och hela tiden expanderar. Jag vet inte om det går ihop, det borde ju inte göra det, men oavsett vilken av de som är sann, så är det hemskt läskigt. Allting som finns. Expanderar. Hela tiden. Det växer. Och växer. Och det finns inget slut. På någonting. Fastän allting tar slut. Egentligen.
Och solen kommer att brinna upp. Och då är det kört.

Ordet "kärnvapenvinter" är fruktansvärt vackert och precis lika hemskt.
"Nuclear winter is a predicted climatic effect of nuclear war. It has been theorized that severely cold weather and reduced sunlight for a period of months or years could be caused by detonating large numbers of nuclear weapons, especially over flammable targets such as cities, where large amounts of smoke and soot would be ejected into the Earth's stratosphere.

Similar climatic effects can be caused by a comet or asteroid impact, also sometimes termed an impact winter, or of a supervolcano eruption, known as a volcanic winter." -Wikipedia.
Volcanic winter... Det är väldigt fint också.

Jag tycker det är läskigt och helt förvirrande ibland när jag tänker på mänskligheten. Allt vi har gjort. Allt vi har tänkt ut och byggt upp och finurlat till. Från att vara små celler så är vi såhär nu. Med datorer och tåg och bilar och musik. Det svindlar för mig i tanken när jag går in i det för djupt. Och tänk allt hemskt mänskligheten har gjort. Alla bomber, koncentrationsläger, pansarvagnar, maskingevär, koldioxidutsläpp, regnskogsskövling... All denna organiserade fruktansvärdhet.

Jag vet inte vad jag vill säga. Jag ville bara skriva om stjärnor som inte lyser längre fastän de lyser hos oss. Och så hamnade det i koncentrationsläger och maskingevär.

Min syster är rädd för kometnedslag och kärnvapenkrig som utplånar allt liv. Jag är rädd för att bli kvar när allt liv är utplånat.

Andasandasandasandasandasandasandasandas.

Jag skriver "andas" i min bok så många gånger att bokstäverna upphör att betyda någonting och bara blir former i svart tusch som flyter ut över sidorna och bildar mönster. Och jag kan inte sluta, fastän jag vill. Kan inte sluta skriva, kan inte sluta andas, kan inte sluta tänka, kan inte sluta känna, kan inte stänga av och jag vill bara stänga av. Stänga av allting.

Jag bröt löften igår. Jag är ledsen mamma, fast du aldrig kommer att veta. Och jag är ledsen Johanna att jag bara kräktes ångest över dig i telefonen idag, fast du aldrig kommer läsa det här. Och du den där, som verkligen aldrig kommer att befinna dig här vid dessa ord och ändå inte skulle förstå dem, jag är ledsen att jag inte är intressant nog för dig. Inte pratglad nog, alldeles för blyg, alldeles för deprimerad och instängd. Jag är ledsen att jag inte är något för dig. Jag är ledsen syster att jag inte kan förklara hur jävla ledsen jag är att du inte kommer hit, att du och din stora engelsman inte kommer att ta upp all plats i mitt vardagsrum i en vecka, jag är ledsen att du inte förstår hur mycket jag ville laga mat åt er och prata engelska och krama dig och gå ut med dina vänner och städa efter förfesten och ge dig påskägget jag har sparat i flera veckor och sucka åt pappa tillsammans och allting på grund av en jävla vulkan. Pappa, jag är ledsen att jag inte lyssnar alltid när du pratar, och jag är ledsen att jag ibland inte vet vad jag ska säga och jag är ledsen att jag inte gör mer åt saker jag borde. Att jag inte är en bra dotter och jag kommer ångra det när det är för sent. Som det kanske blir. Någon gång. Sara, jag är ledsen att jag inte hinner träffa dig och att jag inte alltid orkar ringa. Jag är ledsen, C, att det inte är som vanligt längre. Jag är ledsen farmor att jag inte kommer och hälsar på, ledsen farfar. Jag är ledsen älskade kusin och gudbarn och hon-som-jag-ser-som-mitt-gudbarn-men-som-har-andra-gudföräldrar, att jag inte träffar er så ofta som jag gjorde förut och gör i mina tankar. Och till mig själv, jag är ledsen att jag inte är så bra som jag skulle vilja vara. Att jag alltid faller precis innan målsnöret eller inte ens kommer ur startblocken innan jag faller till marken och tycker synd om mig själv.

Jag är så fruktansvärt jävla ledsen.

Insikt 2.

Så. Jag har ångest. Vilket gör att jag känner mig fullständigt värdelös. Och ful. Väldigt ful. Så jag försöker göra roliga saker, kreativa saker. Skapa saker. För att kunna känna att det jag skapar har ett värde även om inte jag har det. Det känns bra att göra saker och ibland kan jag till och med tycka att jag är ganska fin efter att jag har gjort något. Så jag gör saker. Och har ångest. Så jag gör ännu mer saker. Så fort jag sätter mig ner har jag ångest och för att döva ångesten gör jag något. Och så byggs det upp en spiral av att göra saker. Och jag gör och gör och gör. Och blir stressad. Och får ångest. Och tittar mig i spegeln och vill kräkas.

Jag är så yr i huvudet och jag vet inte hur jag ska kunna stiga av den här galna karusellen just nu.

Insikt.

Jag vet varför jag inte kan skriva historier längre. Trodde det hade med själva skrivandet att göra men det är ju en stor lögn. Det har att göra med min fantasi. Den är försvunnen. Jag har dömt ut för många historier, har kommit på för många idéer endast för att hacka sönder dem med min inre kritik. Jag kan inte skriva, för jag kan inte komma på något som är bra nog att skriva. Allt med kärlek känns så löjligt och jag kan inte skriva om vampyrer längre. Och det är nästan omöjligt att skriva dialog.

Jag vet inte om det är en bra insikt eller en jävligt dålig en. För visst, när man vet kanske man kan göra något åt det men tänk om jag inte kan det då? Tänk om det är såhär nu. Jag kan inte skriva. Och jag kommer inte kunna. Jag är så rädd. För den tekniska biten av skrivandet är jag iallafall hyfsad på och den kan man alltid förbättra och jag känner mig trygg i den känsla jag ibland kan åstadkomma i mig själv med det jag skriver. Men jag har gått runt nu i x antal år och inbillat mig att jag har en temporär skrivkramp som kommer gå över. Att när det har gått ett tag till så kommer allt släppa och så kommer jag skriva den där romanen.

Men vad gör man om man inte har någon fantasi kvar? Om man inte har något att skriva om? Är det kört nu?

Helvete, det här var nog inte insikten jag behövde en deppig, ångestfylld lördagkväll i min ensamhet.

Det finns bara två saker kvar att göra.

Vad är det för mening? Det är roligt när det pirrar i magen, visst. Och den där känslan när ett par mjuka läppar rör vid mina är svår att slå. Det är fantastiskt när någon drar sina fingertoppar över min mage, det är lättare att sova med en nästipp mot min nacke och yrseln när den där blicken möter min är nästan beroendeframkallande. Men allvarligt talat, vad är det för mening?

Pojkvänner bråkar med flickvänner, flickvänner bråkar med pojkvänner, pojkvänner med pojkvänner, flickvänner med flickvänner. Älskare bråkar med älskare, äkta makar med varandra. De väser saker till varandra, säger elaka saker efter de lagt på telefonen, de slänger saker i väggen, de gråter, de hånar varandra. De tar allting som är vackert och lägger en hinna av skit på, en hinna av aska, som att den här vulkanen vore deras kärlek och ur lavan kommer ett stort moln aska som lamslår allting och gör hela världen grå. De säger att de älskar varandra och i nästa andetag att de hatar varandra och sedan att de älskar varandra igen. Och jag vill inte vara med om det här längre. Jag vill inte älska-hata-älska. Jag vill bara älska och jag tror inte jag kommer få komma dit. Och även fast jag bara är i stadiet gilla-irriterad-gilla-osäker i den situation jag befinner mig nu, så blir jag livrädd. Jag vill klicka bort chat-fönstret. Blockera telefonnumret. Låtsas som att han inte finns. För jag vet att de enda valen vi har nu är att låta det växa till det där som alla andra har, den där älska-hata-älska, det där som alla tror att de är för goda för men alla gör. Eller så avlivar vi det här monstret nu.

Innan det är för sent.

Vulkaner på Island har så svåra namn att stava till.

Jag skulle egentligen befunnit mig i London just nu. Ätit middag med klassen, träffat min syster, gått runt på de där gatorna mina fötter saknar, höra ljuden mina öron har längtat efter. Den här helgen skulle varit en fin helg, en fin helg med klasskompisarna och jag tror också en fin helg med någon ytterligare. Någon som skulle kysst mig, lagt sina armar runt mig på kvällen, smekt mina örsnibbar och andra ställen också. Jag skulle hållit om honom och förundrat mig över hur någon kan ha så höga kindben och vilja pussa honom på pannan hela tiden, oftare än vad jag skulle våga göra. Skulle sovit i samma säng som någon som jag tror att jag kanske eventuellt kan börja tycka om, vaknat och stulit några morgontrötta ögonkast från kuddkanten och flinat som en idiot om han skulle le mot mig.

Men det var ett vulkanutbrott på Island så vi kom inte iväg. Vi drack jättemycket vin igår istället och det som började som en superledsam dag slutade faktiskt superbra. Jag fick se sidor av människor jag känt i några månader nu, fick se nya sidor och mer av de sidor jag redan sett. Jag hade så fruktansvärt roligt och det är värt så mycket. Speciellt i ett så besviket läge.

Ikväll ska jag dock inte dricka något vin. Inte träffa några människor heller. Jag ska laga jättefin middag till ingen mer än mig själv och sen ska jag skapa, helst hela kvällen. Rita, klistra, sy, skriva, spela gitarr... Någonting. För det är vad jag har saknat, det är vad jag inte känner att jag har haft ordentlig tid att göra på flera veckor. Så ikväll är det bara jag och min kreativitet här i mitt lilla hus. Och förhoppningsvis slår det gnistor om oss inatt. Det känns som att det skulle kunna bli så.

Kritik.

Jag börjar lära mig. När någon säger något om en, någon sorts kritik, som man inte egentligen håller med om... Förut när folk har gjort det har jag alltid känt mig ledsen först och sen har jag ändrat på mig. Självklart inte alltid, inte om det är fullständiga idioter som säger det, säg folk i min klass i hela grundskolan, men om det är folk jag tycker om eller bryr mig om, säg någon man är kär i eller sådär. Men jag har iallafall känt att det är fel på mig. Nu känner jag inte så längre. När någon kritiserar mig, har en åsikt om mitt utseende eller något, när det är något jag faktiskt egentligen inte vill ändra på, så känner jag mig inte dum längre. Jag säger bara: "Jag håller inte med, jag vill ha det såhär". Och så vips! så känner jag mig inte alls som ett sådant mähä längre. Jag kan fortfarande bli jäkligt ledsen dock.

Men istället för att själv känna mig dum så tycker jag den andra är dum och struntar i att ändra på mig. Det är väl iallafall ett steg i rätt riktning?

Det tycker jag.

Hur är läget?

- Vill du ha sanningen? Så där ärligt som det aldrig kommer att bli mellan dig och mig? Isåfall ska du få den. Varje millimeter av sanning kan jag ge till dig, och se dig rygga tillbaka. Se dig tveka, se dig ångra att du frågade. Även fast jag inte kommer ge dig några barnpornografiska trauman eller heroinmissbrukande tonårshelger så kommer det inte riktigt gå som det borde ha gjort. För det är aldrig meningen att man ska svara på den frågan, inte på riktigt. Man ska glida förbi den och låtsas som att allt är bra och man ska säga fast man ska inte mena. Och idag orkar jag inte säga utan att mena längre så det är nog lika bra att ingen frågar.

Påskvår.

Jag har bränt mig lite i solen idag. Kinderna är lite röda, näsan likaså. Och jag vet inte om läpparna svider för att jag inte använt bamse-ceratet tillräckligt idag eller om de också är lite småsvedda. Det skiter jag för övrigt i, det var så värt att bränna mig litegrann, för att få sitta i solen och känna mig varm, inifrån och ut. Uppvärmd, ljus, mjuk och levande. Jag tror jag tycker mer om våren än sommaren för man har inte hunnit vänja sig vid solen än. Vid värmen. Det är så mycket första-gången-för-året på våren. Den här påskhelgen har jag hunnit med första grillningen, första solbränningen, första det-där-ljudet-som-kommer-när-snön-smälter-och-vattnet-forsar-i-dikena och första hästskitslukten. En helt godkänt vårig påskhelg, alltså.

The more you do, the more do you do.

Fick en förfrågan om att bli porträtterad av en fotograf (en grym jävel ovanpå detta) och jag blev hemskt inspirerad. Har fått massa idéer till grymma fotoserier och allt möjligt och det känns så kul. Ytterligare ett sätt att få ut min kreativitet. Just nu håller jag på att bejaka alla mina kreativa sidor, gör musik på datorn (eller gör och gör, jag sitter och testar massa olika instrument och känner mig skitnöjd när jag lyckas åstadkomma ett enkelt beat, men ändå), spelar massa gitarr, ritar, skriver (har till och med skrivit en och annan låttext, men säg inget till någon), försöker snurra till mina kläder och kanske styla mig lite annorlunda vissa dagar, sätter upp massa saker hemma på väggarna, gör kollage, funderar på att kanske pröva på street-art... Och jag känner att istället för att dessa saker, som man kanske först tror, tömmer mitt kreativa förråd så är det snarast tvärtom. Ju mer saker jag gör, desto mer inspirerad blir jag. Och inte att förglömma, ju fler kreativa människor som håller på med intressanta saker jag träffar, desto mer inspirerad, och inte minst!!!, motiverad blir jag. Det här är så jävla roligt att ni inte kan ana. Jag kan inte komma ifrån att oavsett hur kul det är att ha sex, eller att vara kär, eller att gå på bio med en kompis eller gå ut på krogen och supa eller ta promenader i skogen eller äta väldigt god mat så finns det absolut ingenting på denna jord, absolut ingen-fucking-ting alls, som går upp mot känslan att skapa, att åstadkomma något, att bli inspirerad och att uttrycka något genom sitt skapande, oavsett vilket medium. Och då kan ni erbjuda mig hur många tiopoängsorgasmer med tiopoängskillar eller tolvprocentiga vinglas med hundraprocentiga vänner eller totalharmoniska promenader i lummiga gröna skogar som helst, jag kommer ändå aldrig sälja min kreativitet för ett inre lugn.