Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag vill bara skrika ut: "JAG SKITER I DIG!" men jag vet inte vem det är jag skiter i. Absolut inte den man skulle, om man var lite lagom dum, tro. Det är nog ingen särskild.

Jag lyssnar på musik på väldigt hög volym, så att golvet skakar under mina fötter och det dånar. Det är så fantastiskt med musik, hur renande det kan vara, om än bara för en stund. Hur vibrationerna från basen skakar ur allt som annars skulle skava och skära hål inuti.

Jag sitter i en filt på en pinnig stol framför datorn och skulle ha gått och lagt mig för länge sedan. Inte för att jag har någon riktig tid att passa imorgon, utan för att jag lägger för stor vikt vid mina vanor och blir lite rädd när jag är uppe för sent. För då går jag ju upp så sent dagen efter och det blir ju helt knas. Men jag skiter i det nu, för jag mår bättre här i dånet än där i tystnaden.

Jag försöker se allting från den ljusa sidan. Det kanske inte märks utifrån men jag gör det. Fast inte alltid. Men jag försöker åtminstone. Han sa till mig förut att, "tänk på de som har det värre". Och det gör jag. Inte så att jag sitter och aktivt tänker hela tiden på hur hemsk världen är, för det skulle bara få mig att må piss, men jag tänker på att jag har det förhållandevis asbra, rent ekonomiskt, och familjemässigt och sådär. Och att ingen har dött och att ingen har blivit våldtagen eller utsatt för krig. Det är bara känslor och det har egentligen inte ens hänt något som har förstört något som har varit, bara något som hindrat en uppdrömd framtid att slå in.

Fast jag ska inte ljuga. Det gör ont det också. Men det finns ändå fint i det onda, att jag, vi, hade något som var fint nog att sörja. För i ärlighetens namn, hur kul hade det varit att gå ifrån ett 1,5 års förhållande med ett: "fy FAN vad skönt!"?

inte särskilt.

Så jag står ut och tittar uppåt och framåt och inåt och försöker att älska mer än jag gråter och drömma mer än jag hyperventilerar. För i slutet av det hela så kommer jag minnas de här 1,5 åren med ett stort leende och inget annat.

Rening.

Har just raderat en hel hög människor på min facebook. Jag insåg att jag loggar in, flera gånger om dagen, och ser en hel news feed med människor jag skiter i. Den-och-den-gjorde-det-och-det-och-laddade-upp-den-och-den-bilden-på-den-och-den-människan-som-jag-om-möjligt-bryr-mig-ännu-mindre-om.
Känns jävligt bra. Man måste rensa ibland. Speciellt när det gäller ställen där all möjlig skit om alla möjliga människor trycks upp i ansiktet på en när man bara vill logga in och skriva något kvasi-filosofiskt på sin status. (Okej, kanske inte ens kvasi, men jag trivs med det i vilket fall som helst).

Och det kan ju kännas lite jobbigt om nu någon som jag raderat, mot, väldigt mycket mot, förmodan, läser min blogg. Men å andra sidan, du som isåfall känner dig lite nedtryckt, tänk efter. Skulle du hälsa på mig på stan? Har du någonting att säga mig, som skulle göra något för någon av oss? Har vi ens kontaktat varandra ens över facebook sedan du lade till mig i din vänlista? Vet du någonting om mig som ens spelar roll? Vet du något mer än att jag hade svart hår i åttan och illrött hår i nian? Vet du en enda sak om mig som bär någonsorts vikt idag? Vet jag någonting av relevans om dig?

Nej, just det.

I stöpet.

När jag åkte hem från skolan idag så hade jag en plan. Jag skulle sy en topp när jag kom hem, sen skulle jag åka in till stan och först gå på bio och sen se några gamla kompisar som spelar på en pub i gamla stan. När jag kom hem lade jag mig i soffan och här har jag legat sedan dess.

Jag orkar inte ta mig upp. Jag är så trött. Suck.

2009

Såhär innan det nya året är det ju lite kutym att sammanfatta det året som just har passerat. Och jag känner att jag vill göra det. Men jag är lite rädd också, eftersom en så pass stor del av året innehöll någon jag älskar, men nu har varit tvungen att bryta med. Fast det är väl ingen anledning att låta bli, att något gör en rädd alltså. Bästa sättet är att ignorera rädslan och bränna igenom det hela, för att komma ut på andra sidan, förhoppningsvis klokare, gladare, längre hemifrån eller vad det nu kan vara.

Året 2009 kan vara året det hände. Om mitt liv kommer gå som det känns just nu, så var det så. Året då jag insåg att mina händer och den delen av hjärnan där kreativiteten sitter var det viktigaste. Året jag insåg att man visst kan hålla på med kläder. Men också året då jag slutligen lade skrivandet åt sidan för att helhjärtat ägna mig åt det andra sättet att använda en penna. Det känns lite skrämmande, måste jag erkänna. Jag älskar skrivandet, men det är ingenting mot vad jag känner inombords inför ritandet, klädskapandet, det där som inte går att helt sätta ord på men som jag gör. Jag kan inte leva utan det skapandet. Det ligger i mina händer, varje dag. Det skramlar runt i huvudet exakt hela tiden, även om det inte ligger längst fram varje sekund. Och jag har äntligen ställt mig öga mot öga med det hela och ställt frågan: "Kan jag göra det här, ägna mitt liv åt detta?". Svaret blev ytterligare en fråga; "Kan du leva med att låta bli?". Och nej, det kan jag inte. Så förhoppningsvis kan inte världen göra det heller.

Året 2009 var också året då jag insåg att kärlek kan finnas i olika former och att man kan älska någon så att man nästan går sönder inuti men ändå inte vara tillräckligt kär för att ha ett förhållande. Året jag fick lära mig att det är mycket svårare att lämna någon man älskar och bryr sig om än att lämna någon man inte har någon respekt för. Att det gör ondare att lämna i en outtalad konsensus, med flera kilo kärlek, respekt, lycka och omtanke i bagaget, än att bli bedragen och kunna trösta sig med att "jag är så mycket bättre än vad han förtjänar". För han är bättre än vad jag förtjänar, den här gången. Han har det största guldhjärtat den här smutsiga jorden någonsin sett, oavsett om han är min eller inte. Och det kommer jag aldrig glömma. All alzheimer i världen kunde inte sudda bort den lycka vi delade. Jag är glad att jag träffade honom och jag är glad att han har visat mig att världen är så mycket större än jag kunde tro. Och att människors hjärtan kan vara större än jag i min vildaste fantasi hade sett. Tack. Tusen tack, Tobias. Jag kommer älska dig tills jag dör.

Jag kan inte skriva något mer nu. 2009 är snart slut och 2010 blir säkert ett väldigt bra år. Det känns så. Framtiden ser ljus ut och det är inte bara för att jag har ett glas pepsi på bordet framför mig.

"Sometimes we have no choice but to walk away".

Det är så mycket jag måste laga. Inuti. Så mycket som har ramlat ner från hyllorna i min känslomässiga jordbävning. Så mycket som har blivit fuktskadat av alla tårar. Det är glassplitter över hela mitt universum, just nu. Var jag än går så riskerar jag att halka och falla rakt ner i skärvorna.

Hur städar man upp inom sig själv? Just nu vill jag bara fly, men det går inte att fly när det man behöver fly ifrån kommer följa med en, var man än går i hela världen. Oavsett om jag lägger mig i solen på en strand i Egypten, hajkar i regnskogar i Sydamerika, klättrar i berg i Himalaya eller åker skidor i svenska fjäll, så kommer jag själv alltid finnas där. Och mitt totalraserade inre. Så länge jag inte gör något åt det.

På samma gång känns det rätt. Det jag var tvungen att göra, det som fick hela världen att skaka till. "...and the world tilted." Men det är skrämmande, att något rätt kan göra så hemskt ont. Att det kan vara så. Belöningen för att man gör något rätt brukar ju annars vara att det känns bra. Ett MVG, eller en klapp på ryggen. Men vad spelar en klapp på ryggen för roll, när man skakar inombords?

Musik på högsta volym, godis, chips och fortsatt skapande känns som det bästa jag kan ägna mig åt just nu. Och det är ju inte som att någon har dött.

I guess it makes sense.
Logical mess, all in past tense.
They’ve always said good thing’s do not last
That there’s no reason for renewal of the past
But still when I look at those artsy photographs
It brings up the memory of all of our laughs
That are silent, tamed as they say, dead
And rivalry pain and dreams lay there instead

När det hjälper fast inte räddar.

Det hjälper när det rör sig framför ögonen på mig. När jag bläddrar igenom en fotoblogg så fort att jag inte ens hinner uppfatta om det är en katt eller ett moln på bilderna. När jag tittar på teve. När jag tittar ut genom fönstret på pendeltåget.

Det hjälper att dra upp volymen på musiken så att jag knappt hör vad jag tänker. Dränka ut alla tankar. Släppa taget om allt som gör ont och bara ramla längre och längre ner i något jag inte behöver reflektera över.

Det hjälper att rita. Det hjälper att sortera alla inspirationsbilder jag har skrivit ut. Det finns saker som hjälper.

Men i grund och botten är det inte helt bra. För då skulle jag inte behöva bläddra genom fotobloggar så snabbt jag kan. Eller höja musiken tills det nästan gör ont. Eller sortera. Jag är inte hel just nu. Jag blir det säkerligen igen, men nu är det bara ett kraschat plan i bröstet på mig.

Det här har varit den tråkigaste dagen på riktigt länge. Jag sov till halv ett och sen har jag bara rantat runt och känt mig spyfärdigt uttråkad. Och jag mår skit för att jag sårar någon jag bryr mig hemskt mycket om.
Varför kan det inte bara räcka, ibland?

Jag kan inte skriva något. Det blir bara skit.

Tidig tjugoårs-kris.

Jag är så jävla duktig. Jag dricker jättesällan, jag gör en budget för mina pengar varje månad. Jag lagar nyttig mat, jag går och lägger mig i tid och äter ordentlig frukost på morgonen. Jag är livrädd för att missa tåget på morgonen, att jag ska komma för sent. Jag vill inte att gamla tanter ska titta snett på mig och jag är så himla himla himla duktig.

Jag känner mig instängd. Jag vill ut i världen och leva livet. Inte åka till Indien och hitta mig själv, jag vill ut i natten och dansa vildsint omkring. Jag vill skrika, skratta. Jag vill inte sitta i min soffa och räkna pengar längre. Jag vill bara rymma.