Värre.

Jag tror att jag vet något som är värre än att vara arbetslös (här inräknas inte sådana självklara saker som att förlora någon närstående, leva i krig, bli allvarligt skadad. Här inräknas bara saker i samma klass som att vara 20 år och arbetslös i ett halvår minst), och det är att tro att man har fått ett jobb, för att veckan efter få reda på att "nej, jag har inte bestämt mig än" och dessutom få höra förolämpningar och elaka ord om sin familj av sin eventuella framtida chef. Och att ändå sitta i veckan eller veckorna efter och undra om man kommer få jobbet eller inte. Inte kunna släppa, varken de elaka orden eller jobbtankarna. För det kan hända att jag får jobbet. Och det kan hända att jag inte får det. Och det kan hända att jag får det och förväntas jobba för 90 spänn i timmen. Och så vidare.

Jävla Niklas.

Jag tittade på Niklas mat och det sista han sa var "det är ju det man lever för, det är ju det man jobbar för." Och jag kände bara: "vad lever jag för?". Jag har massa människor och allt det där, men varför ska jag fortsätta gå upp på morgonen? Varför ska jag inte bara ligga kvar, det är ändå inte så att jag gör någon som helst nytta på dagarna. Jag går upp ur sängen, lägger mig i soffan och läser/tittar på webb-tv.

Och tänker att allt är piss och att jag bara vill lägga mig under täcket och dö. Allt fint jag har, allt bra i mitt liv, allting smittas av känslan att jag är värdelös. Ångest, sån fruktansvärd ångest. Hela tiden.

Idag hade jag inte behövt gå upp. Jag har morgonrocken på mig och duntäcket i soffan och jag borstar tänderna hela tiden för att låta bli att tröstäta, så att jag inte blir sådär äckligt mätt och bara vill kräkas. Jag måste ha något i munnen eller något program på teven, hela tiden, för annars känns det som allting bara faller samman.

Jag trodde jag hade växt ifrån den här känslan.