I'm not there (I'm not following!)

Jag sitter och tittar på "I'm not there" och med risk för att outa mig själv som kultur-imbicill så måste jag erkänna att jag inte förstår någonting. Absolut ingenting. Det är olika skådisar, det är olika namn, det är lite svartvitt, lite färg, en hel del krångliga ord och jag är så förvirrad att jag inte egentligen vill titta mer. Det finns ingen röd tråd, ingenting att hänga upp intresset på, förutom att det, förstås, är riktigt bra musik. Jag tycker väldigt mycket om Bob Dylan men det här är inte min grej.
Jag undrar om alla de här kulturjournalisterna som har gett filmen höga betyg verkligen förstår den. Om de inte bara har glott på den, tittat sig förvirrat omkring och sen skrivit en krångligt kulturkrönika om dess storhet. Och det de egentligen grundar det hela på är att "den är ju svartvit. Och sen måste det ju vara speciellt konstnärligt när en vit man spelas av ett svart barn."

Jag avslutar med Coffes fantastiska liknelse: "Jag kände mig lika vilsen som Ernst i ett futuristiskt hus."

Ensamheten.

Det är så underbart när Fågeln är här, hemma hos mig. Jag blir så glad varje gång jag hör hans cykel mot gruset utanför och ofta står jag och tittar ut genom badrumsfönstret innan han kommer. Sängen är så mycket skönare när han sover bredvid, frukosten så mycket godare när han också sitter och äter framför teven. Det är roligare att laga mat när man får äta den med honom, fantastiskt att titta på skräckfilm när man får hålla fast i honom när det blir läskigt, mysigt att gå ut med vovven när han går bredvid och ... bara är sådär... bra.

Men det är så ensamt när han åker härifrån! Disken står i diskstället och liksom påminner om att "nu är du själv igen". Lakanen är alldeles trassliga och hans doft finns i det rutiga kudden som han har vilat sitt huvud på. I min guldfåtölj ligger kläder som han har glömt kvar, hans tandborste är fortfarande lite blöt från när han borstade tänderna i förmiddags. Och jag kan inte låta bli att bara sakna.

Stephen King-klänning.

Jag har tänkt lite på det här med band-tröjor, återigen. Varför har man bara musiker på magen egentligen? Och varför har man bara idoler på slitna gamla t-shirtar? (eller nya, fula?)

Så jag gick emot båda dessa och sydde en väldigt "skräddad" klänning med ett Stephen King-ansikte på.
Och insåg också hur jävla roligt det är att trycka saker. Jag tryckte en del förut, men det har liksom inte blivit så mycket på senare år. Men idag blev trycket så lyckat också, så jag känner mig ännu mer sugen att fortsätta.

Stephen

King

Haj-räddning.

En pojke, född 2002, som redan har startat en förening för att stoppa hajfensfiske. Detta måste definitivt stödjas!


http://www.savethesharks.se/default.aspx

Trosor.

Jag vill köpa trosor. Tjugo, trettio, femtio, hundra trosor. Jag vill mest ha söta trosor, blommiga och såna med spets.
Men det blir inget sånt. En oförutsedd resa till akuten i tisdags krävde mig på ungefär 260+180+180 kronor så jag borde inte slösa mer pengar.
Fast å andra sidan har jag ett finger med sju stygn i (det var uppslitet, det ni), och en ruggigt dålig reaktion på min antibiotika, så jag borde få trösta mig själv med en liten shoppingtur. Å tredje sidan skulle det nog inte egentligen få mig att må särskilt mycket bättre.
Men om jag nu hade en dag där jag fick handla lite vad som helst utan att bli fattig eller få dåligt samvete, då skulle jag köpa nya, jättefina underkläder, lite strumpbyxor, en fin jacka, fina kjolar, t-shirts med riktigt bra passform och en fin halsduk+mössa.

Så surt, jag hade stickat en och en halv raggsocka, men nu med ett sargat finger kan jag inte sticka klart den. Men å andra sidan har jag inte fått mina vegetarian shoes-kängor än så jag kanske hinner sticka sju raggsockor innan de anländer. Vem vet..

Bröd och strumpor.

Jag håller på att baka. Ett stort grahamsbröd med valnötter, havregryn och solroskärnor. Som en riktig liten mormor. Det bästa brödet är ju hemmagjort, det vet väl alla?
Jag stickar ett par raggsockor också, vilket är om möjligt ännu mer mormor. Min mormor är för övrigt den bästa mormor-en i världen!
Nu hoppas jag bara att mina kängor kommer snart så att jag kan ha sockor och kängor och slippa frysa om tårna om det blir mega-kallt snart.

Bläääää.

Jag är förkyld. Vilket innebär att huvudet är tungt som en stenbumling, näsan svider och nyser och hela kroppen känns seg. Utöver det så har jag skaffat nytt hormonpreventivmedel och det gör att mitt humör är helt snett. Nedstämd av ingen anledning och sånt.
Helt enkelt är det en halvtaskig kväll. Har självbehandlat med Sex and the City och tröstätande. Det går ganska bra. Tänkte sova nu och läsa lite ur Den gudomliga komedin. Om det kommer göra mig gladare tvivlar jag på, men har man plugg så har man. Fast jag tror den är bra. Bara det att jag helst skulle vilja ha inget att göra just nu. Och bara bli omhändertagen. Med tårta, kramar och fina filmer.

Nåja, jag ska inte klaga. Det kommer hit en Fågel imorn och förhoppningsvis blir det omhändertagande då.

Ha kul.

Min litteraturvetenskapslärare skriver alltid "ha kul!" eller "ha kul hela tiden!" på våra instuderingsfrågepapper. Det är fint.

Band-tröjor.

Det här med band-t-shirts. För det första, det måste ju vara en av de bästa reklamidéerna någonsin. Du går omkring med "varumärket" på dig och du ser det inte ens som reklam. Banden vill sälja t-shirtar, fansen vill köpa. Ingen ser det som "sell-out"-igt, det är inte utmjölkande. Det är en helt ömsesidig sandwich-överkommelse.
Men!
Varför måste då alla t-shirtarna vara i så hemsk passform? Man har lagt ner enorm kraft på trycket, loggan, hela utformingen. Och så sätter man det på antingen en fyrkantig, oformbar herr-tshirt med snusdosestor halsringning, eller på en "girlie" med outgrundlig timglasform som alltid är för kort. Varför plågar de oss fans på detta vis?
Jag löste iallafall problemet med min halsrigningsfelande AC/DC-tshirt med att sy om den. Men för alla de som inte har en symaskin och lite fingerfärdighet, de är fast med de fula.

En annan sak. Folk som har band-tshirts med ett band de inte alls lyssnar på eller tycker om. Vad är grejen med det? Det stör mig. När man ser en person med en t-shirt av ett band man gillar, då vill man ju känna någon sorts ... samhörighet. Som när man möter en person på en fest med en t-shirt med ett grymt band på. Perfekt sätt att starta en konversation;
- Nämen, NOFX! (/Nirvana/Offspring/Rancid/Red hot chili peppers/Led Zeppelin, you get the drill)
- Va?
- Ja, din tröja...?
- Jaha, nä. Jag såg den bara och tyckte den var spexig.

Spexa med H&M-tröjor istället, bandtröjan är helig!

Kim Litenström.

Såg Kim Källström på teve för första gången idag. Eller alltså, jag har ju sett honom spela fotboll men inte sett honom nära. Han ser ju jätteliten ut! Sött.

Helt onödig iakttagelse.

Regn och rusk.

Jag saknar honom. Det är ruskigt att vara kär ibland, när man sitter ensam och bara längtar. Nej, inte ens längtar, snarare längtar. Eller längtar. Eller LÄNGTAR!!!!!!!
Trots att det inte ens har gått så lång tid, eller kommer att gå så lång tid innan man träffas och ligger intrasslade och har den där känslan i magen. Den där trygga.
Det är ruskigt men det uppvägs av den ruskigt fantastiskt lugna idiotbra känslan när man träffas. Alla gånger.

Foto: Lina Scheynius

Morgonrutin.

Jag har skaffat mig en ny morgonrutin. Går upp mellan sju och åtta varje morgon, tar ofta en liten dusch och sen sätter jag mig i min soffa och glor på nyhetsmorgon/Godmorgon Sverige. Käkar frukost framför de väldigt många nyhetssändningarna, dricker teét framför prat om lökar och blomkål och bara myser. Det är så fantastiskt avslappnande att ha tid på sig på morgonen och kunna äta frukosten ifred. Dessutom har man större koll, eftersom jag inte har någon morgontidning, när man följer läget i världen genom nyhetssändningar. Fast jag köpte DN häromdagen och insåg att jag nog gärna skulle ha en morgontidning att bläddra i. Problemet är bara att, ett: om jag inte är hemma blir brevlådan översvämmad, två: pappa kanske snor tidningen, tre: det blir så förbaskat mycket att återvinna. Men vi får se hur det blir.
Jag rekommenderar iallafall lugna, långsamma, utdragna frukostar framför teven till alla. Hellre går jag upp någon eller några timmar tidigare än jag behöver än att stressa på morgonen.

Martina.

Sitter och tittar på Godmorgon Sverige och en debatt mellan Göran Hägglund och Lars Ohly om det privata barnsjukhuset som ska öppna om två veckor. Var de båda står i frågan är väl inte särskilt svårt att lista ut, men jag blev så irriterad på ett av Göran Hägglunds argument, som Ohly inte hann bemöta.
"Den här försäkringen kostar 1400 kronor, vissa människor köper platt-teveapparater för 10-12 000 kronor." Han menar att det handlar om prioriteringar, att man ska välja att betala för sitt barns vård istället för att lägga dem på en platt-teve.
För det är ju verkligen de människorna det handlar om. De som shoppar loss på platt-teve och mullberryväskor. Det är de stackars människorna som ligger på samhällets botten och inte har råd att ge sina barn vård.
De med platt-teveapparater... Just dem. Platt-teve-klassen. De som har det allra värst.

Undra om Göran Hägglund ens skäms när han tittar på programreprisen? Han är ju ändå framstående politiker, och så släpper han ifrån sig ett så fantastiskt puckat argument...

Fly away with me.

Jag vill ta min fågel, packa väskan och flyga iväg till Paris i ett par veckor. Bara tassa runt i romantikens stad, hand i hand och njuta av värmen (jag anar att det fortfarande är varmt i Paris). Inte plugga, inte se honom gå till jobbet, inte bli störd av massa telefonsamtal, inte frysa utomhus. Nog för att jag tycker om plugget och hösten, men just nu, just exakt denna minut, vill jag verkligen bara flyga min (vår) kos.

Paris är världens finaste stad och varför inte åka dit med världens finaste fågel?

Kvälls-skoj.

Jag har hittat en hemsida där man kan hitta näringsvärden på massa olika grönsaker. Så det är vad jag roar mig med.
Det hela började när Fågeln sa något som jag inte trodde på och var tvungen att överbevisa. Nu har jag gjort det och fastnade lite i resten.

www.recepthjälpen.se förresten.

Motsättningar mellan fru och herr.

"Det blir inga "Fru Gårman"-skyltar på övergångsställena i Hässleholm. Det slår regeringen fast. Hässleholms kommun ville av jämställdhetsskäl ersätta den resolut klivande och tydligt manliga "Herr Gårman"-skylten med en kvinnlig variant. Men det får man vänta med."

Detta är en del av en notis man kan återfinna i dagens DN, kompletterad med en bild på en övergångsställesskylt (?) med "Herr Gårman iklädd kjol". (Inte, uppenbarligen, den bild jag har valt. Ville bara ha en "Herr Gårman" så att ni, som inte orkar googla, ska kunna se vad jag utgår ifrån när jag pratar om hur han ser ut.)

Numero ett: Det finns ett pedagogiskt skäl för att skylten är just en Herr Gårman och inte en Fru Gårman. Just därför att man ska gå där, Här Går Man. Det är smart att döpa symbolen till just Herr Gårman då, eftersom inlärningen för barnen går mycket lättare då. Det är lättare att minnas att det är just där man går när man har en symbol för det hela.

Numero två: Hur i hela fridens namn skulle det vara ett framsteg för jämställdheten att könsbestämma skylten med just en kjol? Det är väl just det mycket av feminismen och jämställdhetskampen handlar om, att inte hela tiden könsbestämma med hjälp av yttre attribut. Ska Fru Gårman ha smink också? Högklackade skor? Handväska? Var går gränsen? Jag tycker, tydligen tvärtemot DN:s Clas Svahn, som har författat denna notis, att Herr Gårman inte är särskilt manlig. Han har ben, liksom de flesta människor. Det finns ingen könsskillnad i benen, kvinnor föds inte med en kjol. Så även om det inte fanns en anledning att det skulle vara just en "Herr Gårman" av rent pedagogiska skäl, så ser jag inte att skylten skulle behöva ändras så radikalt. Han har ingen snopp som hänger, vilket skulle vara ett av få, om inte det enda, rent "manliga" attribut jag skulle acceptera just här. Och om det av något skäl skulle vara mer riktigt att ha en kvinna som övergångsskylt, så tycker jag att hon möjligtvis kunde få ett par bröst, något som iallafall är rent biologiskt kvinnliga attribut.

Jag kan väl ändå ha viss förståelse för problemet, eller iallafall förstå vad kritikerna menar, men att välja just "Herr Gårman" är inte rätt och dessutom slår det, enligt min mening, bara tillbaka mot de själva. Det finns ett skäl till varför han är just en han och det är hans namn. Det kan inte vara så att man måste radera ut alla könsmarkörer, när det finns andra skäl som är viktigare, till exempel det pedagogiska i det här fallet. Här finns det grund för könsbestämmandet (som egentligen bara är en liten vits). Jämställdhetssträvandet borde istället, i min mening, handla om att könsbestämmandet ska vara delat lika eller, kanske ännu bättre, saknas helt i de frågor och situationer där könet inte har någon betydelse.

Så, "Fru Gårman"-aktivister där ute, välj en bättre fråga att göra exempel av. För den här är rent löjlig.

PS. Varför måste det för övrigt vara en "fru"? Hade inte "fröken" varit än mer jämställt, då "fru" visar att hon bevisligen har en man? Det här är egentligen en löjlig parantes, men jag stör mig på att män alltid behåller samma epitet (herr, mister, monsieur) medan kvinnor ska ändra sitt beroende på ifall hon är gift eller inte (alltså "tillhör" en man eller inte). Det är ojämlikt!

PS2: I texten skriver Clas Svahn "...den resolut klivande och tydligt manliga...". Varför tar han upp att "Herr Gårman" kliver resolut? Har det med hans manlighet att göra? Kan inte kvinnor kliva resolut över gatan?

Alkoholkörning.

Tittade på nyhetsmorgon imorse och det talades om att rattfylleriet har ökat markant. De tog upp ett fall, en man som hade haffats för rattfylla 48 gånger. Fyrtioåtta. FYRTIOÅTTA! F-Y-R-T-I-O-Å-T-T-A! Hur i helvete kan rättssystemet fungera så att en person har kvar körkortet efter så många gånger? Det borde inte kunna gå att åka fast för rattfylla mer än ett par gånger, sen ryker körkortet. Ordentlig uppföljning, behandling och alkolås ifall man någonsin ska få tillbaka det. Det är ju för guds skull livsfarligt med rattfylleri. En bil må vara i de flesta fall ett fordon, men i fel, då särskilt fulla, händer blir den snarare ett vapen. Herregud.

Dessutom var det en annan sak som stal min uppmärksamhet. Komvux, som nyss skulle avvecklas och tas bort, ska tydligen satsas på igen. Jan Björklund intervjuades och det frågades varför man plötsligt har svängt om helt och vill satsa på Komvux igen.
- Komvux är en sådan sak som måste kunna expandera och minska i samband med konjunkturen.
(Måhända inte exakt ordagrant citerat, men med den innebörden).
Är det bara jag som tycker att det låter som en rejäl bortförklaring? Gissar att sanningen ligger lite mer åt det här hållet:
- Folk tyckte att det var dåligt att vi drog in på Komvux och vi vill ju inte att de ska tycka illa om oss.
Typ.