http://un.evana.org/index.php?lang=sv

Inspirationstiming.

Hela sommaren har jag varit ledig, exakt hela sommaren har jag varit ledig. Jag hade kunnat sy (hm, nästan 3 månader, det är nästan 90 dagar) 45 krångliga klänningar, 90 halvsvåra eller 180 enkla klädesplagg. Hur många plagg har jag sytt? 3. En krånglig klänning, och två pissenkla tunikor.
Och nu, nu när jag har hundrafemtio böcker att läsa varje dag, då har jag sysuget bultande i hela kroppen. Har äntligen fått ordning i mitt syrum och har fått jättemycket inspiration på senaste tiden. Det funkar liksom när jag börjar hitta på saker att sy, men jag har inte tid längre.

Varför i helvete är jag bara inspirerad när jag inte har någon tid?

Träning.

Jag har varit ute och tränat igen. En timmes snabb promenad med några små stunder av jogg, 100 sit-ups, 121 rygglyft. Känner mig väldigt duktig. Undrar också lite varför jag har kommit igång nu. Om det har med träningsnarkomanen Fågeln att göra. Ni som har läst min blogg tidigare vet ju (eller ja, har iallafall läst och glömt bort) att jag hade en period tidigare då jag försökte komma igång med träning. Köpte en träningsmaskin, var ute och joggade några få gånger i stan, gick och simmade vid ett väldigt litet antal tillfällen. Men nu verkar det ha släppt, för nu handlar det inte bara om "jag måste, usch usch usch", nu är det snarare "jag ska ut och springa/gå, pepp pepp" och sen när jag väl kommer ut i skogen så är det jätteskönt.
Men iallafall, oavsett om det beror på Fågeln eller att jag nu bor nära skogen igen, jag mår mycket bättre. Kroppen mår bättre och hjärnan mår definitivt bättre.

Jag är duktig!

Skorna

Jag köpte skorna. Ettusenfuckingtvåhundrajävlakronor.
Men de är fina. Och lär hålla ett tag.
Åh. Jag längtar.

Duktighet.

Idag har jag varit duktig. Jag har varit ute i skogen och sprungit, var ute i 45 minuter och joggade/gick snabbt/gjorde 100 situps och 60 (eller 80, minns inte) rygglyft och lite armövningar. Och jag gjorde det trots att jag var väldigt trött och egentligen ville lägga mig i soffan och glo på SATC. Nu sitter jag här ändå, men med gott samvete och trötthet i musklerna.

Förutom tränandet så har jag faktiskt gått upp tidigt (7:00 trots att jag inte behövde gå upp förrän 10:00), sytt klart en (lyckad) tunika, varit på universitetet, träffat mamma och ätit lunch, burit saker åt mamma som har ont i armen och... Ja, det var nog allt. Så nu ska jag slappa framför SATC och datorn, titta lite bloggar och snart käka. M-m-m.


(PS. Jag är fantastiskt jättekär och väldigt lycklig.)

Television och inre o-lugn.

Teven är inkopplad och allt fungerar bra.

Det regnar ute. Mycket. Jag som tänkte ta en promenad. Har inte längre någon lust. Ärligt talat har jag inte lust med någonting. Jag hatar det här. Imorse var jag så glad, så glad. Det kändes mjukt och varmt i hela mig och jag trodde att den dåliga perioden var över. Men så var inte fallet. Den dåliga perioden kom tillbaka idag när jag kom hem.
Jag är stressad. Hela tiden. Jag vet inte varför.

Jag vill tillbaka till Norrland. Till fjällen, till tältet, till forsarna, till litenheten. Till en plats där man inte hela tiden måste åstadkomma något för att känna det inre lugnet.

Tjockteven på plats.

Det var då helvete vad det skulle vara omständigt att förvandla min MacBook till ett fint litet entertainment-center. Okej, det är egentligen inte så fasligt omständigt, men det är endel som ska köpas och kollas. Jag behöver en förlängningssladd till min stereosladd så att ljudet kan komma ut (just nu är det en så kort sladd att jag måste sitta på golvet när jag skriver på datorn för att kunna lyssna på musiken i stereon). Sen måste jag ha en jäkla mini-dvi-till-video-adapter för att kunna få ut bilden från datorn till min stora teve, och utöver det självklart en s-video till scart-kontakt. Och på denna s-video till scart-kontakt finns det även 2xRCA hanar så att jag kan koppla teven, genom scarten, till stereon, så att jag kan ha teveljudet i stereon. De få gånger jag tittar på teve vill säga. Men problemet är nu att den här S-video + 2xRCA + Scart endast finns i 1,5 meters-utförande. Vilket är idiotiskt, för det blir för kort. Och jag vill inte ha ännu en kabel mellan teven och datorn (vilket torde bli en S-video-förlängningssladd) för jag har en känsla av att bilden säkert kan förvärras av detta.
Men då kanske jag borde köpa en s-video till scart och en scart till 2xRCA, men samtidigt så känns det så omständligt. Och på de andra s-video till scart jag hittar så sitter det en liten stereopropp och den är så sjukt onödig och då stör jag mig på det istället. För jag kommer ju inte dra ljudet genom teven när jag kan dra det genom min fina fyra-högtalars-stereo.
Ja, jag kan strunta i att det sitter en liten extra sak på sladden, men jag sysslar inte med sådant. Jag sysslar med att störa mig på småsaker.

Utöver detta vill jag tillägga att den här skiten inte ens behöver fungera, eftersom jag fortfarande inte har någon fjärrkontroll till teven. Den har Sara fortfarande hemma hos sig, gömd någonstans.
Så här går det när man envisas med att använda gamla saker istället för att köpa platt-teve med surroundsystem.
Men ärligt talat, tjockteve och gammal stereo med separat förstärkare/cd-spelare/grammofon är så mycket grymmare.

(Bortsett från mecket).

Kärlek och impulser.

Jag fick en kommentar härom dagen, om att det är underbart när kärlek bara är enkelt. Och det kändes så... konstigt, för jag har aldrig haft den känslan. Jag är så fantastiskt kär i någon helt fantastisk, men ändå känns det inte enkelt. Det känns enkelt när jag ligger nära honom och allt är bra, det känns enkelt när han ler mot mig, det känns enkelt när han säger att han älskar mig. Men det känns svårt när han inte är nära mig och allt inte alls känns bra. Inom mig menar jag, inte mellan oss. På så sätt är det väldigt svårt, för jag vill inte hänga upp mitt välmående på honom. Det är så lätt att lägga det i vårat förhållande, att ge efter för impulsen som säger "du mår ju bra när du är med honom, så var med honom". För det går inte att göra det, om jag tvingar mig på någon annan varje gång jag mår dåligt kommer det sluta med att den personen mår dåligt och att jag mår hundra gånger sämre.
Varför har man sådana impulser, impulser som bara går emot allting som är bra för en? Är det ett test? Testar min hjärna mig för att se hur mycket jag står ut med?

Det är lättare att stå ut när man är ensam, för då finns det ingen ljusning på samma sätt, ingen väg ut. Då måste man stanna i mörkret tills allting blir bättre (vilket det ofta blir). Man behöver inte sitta i plågor och försöka bestämma sig för vilken ond väg som är bäst. Man har inget val.

Skor.

Jag har älskat de här kängorna sedan första gången jag såg dem, men jag kommer aldrig för mig att köpa dem.

Boklista

Vilken bok läste du senast?
"Män som hatar kvinnor" av Stieg Larsson, fast jag har inte riktigt läst ut den än.

Vilken/vilka böcker läser du just nu?
"Porr, horor och feminister" av Petra Östergren och så har jag börjat i ... en Bob Dylanbok som jag inte minns namnet på. Men det är han som har skrivit den iallafall.

Är det övervägande kvinnliga eller manliga författare i din bokhylla?
Manliga. Stephen King dominerar stort.

När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar eller tänker du "nu har jag en fjärdedel", "en tredjedel", "hurra hälften" kvar o.s.v.?
Tittar alltid hur många sidor det är och sen håller jag den kollen. Mest för att jag inte ska bli chockad när boken plötsligt tar slut. Men inte för att kunna räkna ner och så, jag läser inte för att pina mig själv.

Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex. omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar etc?
På massa olika sätt. Stephen King för att det är King, vissa böcker för att folk som verkar läsa bra böcker tipsar om dom, vissa för att baksidestexten är intressant, vissa för att de handlar om intressanta personer/händelser/fenomen. Osv, osv, osv. Relativt sällan recensioner dock...

När blir en bok för lång?
När det känns tungt att öppna den. Det handlar inte om hur lång den är, utan hur fängslande. En bra bok får gärna vara 500-1000 sidor, det gör mig ingenting. Snarare tvärtom, tycker om när böcker är långa. Då får man njuta längre.

Läser du lika gärna på engelska som på svenska?
Nästan hellre på engelska faktiskt. Jag tycker väldigt mycket om det engelska språket (allra mest det amerikanska då). Det finns så många fler ord!

Vilken bok blev du senast berörd/inspirerad av?
Öh. Mästaren och Margarita! Läste den på vår fjällvandring, den var grymt bra. Och rolig.

Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? I så fall; vilken bok lämnade du senast?
Ja, det kan jag göra även om det tar mig lite emot. Kommer inte ihåg riktigt vilken bok jag lämnade.. Har i och för sig skjutit upp Dylanboken lite, och en bok som heter Feel som handlar om Robbie Williams men inte lämnat. Inte än.

Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla/lånar du oftast?
Skräck, eftersom jag är helt besatt av Stephen King.

Rekommendera 5 författare:
Jag är mer för böcker än författare... Så vi kör 5 böcker istället.
The Green Mile - Stephen King
Lisey's story - Stephen King
Mästaren och Margarita - Ett ryskt namn jag har glömt och jag äger inte boken så jag kan inte kolla och jag orkar inte googla
De i Utkanten Älskande - Johanna Nilsson
American Psycho - Brett Easton Ellis (Fast den är knäpp)

Söndagskrafs.

Idag har jag suttit framför Prison Break mest hela dagen, har kollat på typ sju avsnitt. Men jag känner mig inte så hemsk, för jag har utöver detta stickat en hel vante, bakat en stor sats bullar och lagat ruggigt god mat. Och ärligt talat, finns det något bättre sätt att spendera en söndag?
Nu ska jag gå och lägga mig. Innan jag sussar ska jag läsa lite om Porr, horor och feminism och det är ju ganska matnyttigt sådär.

På det hela taget en bra dag. Har mått i stort sett bra hela tiden. Things may be looking up?

Beroende.

Är hemma ensam. Ringde Fågeln och pratade lite, och han sa att jag säkert mådde lite tråkigt för att jag bara satt vid datorn hela tiden. Jag har sagt till honom att jag vill hitta på mer saker, sy mer och sådant, men att jag alltid fastnar framför datorn trots att jag inte vill. Så efter samtalet satte jag på musik, städade köket och lagade lite roligare mat än jag brukar. Efter en timme hade jag ont i magen, kände mig så fruktansvärt ensam. Försökte ringa mamma, inget svar. Vankade runt och runt, tänkte bara på att fly, ringa Fågeln och fråga om jag fick komma dit, eller åka hem till mamma eller vad som helst.
Men så bestämde jag mig för att fly är värst. Så nu sitter jag vid datorn igen och i samma sekund som jag satte mig ner så blev jag lugn. Lugnare iallafall. Så nu känner jag mig dålig, men det är bättre än att må panikslaget skitkasst.

Men det här kan inte fortsätta.

Idioti.

"Jag är så trött, ska verkligen ta och lägga mig och sova nu. Ska bara föra över 677 bilder till min ipod först."
Intelligent, Sanna. Mycket intelligent.

"When you smile, the sun peaks through the clouds."
- Band of horses

Kärlek, kärlek, kärlek.

Jag har försökt skriva en text om fjällvärlden, en annan med massa låttexter. Har försökt skriva något med värde för någon annan än mig själv, men det enda jag vill skriva om är honom. Jag vill skriva ut exakt allt jag känner, men det tänker jag inte göra.
Men han är det enda som spelar någon roll i just det här ögonblicket. Med honom kan jag tro på varenda lugna-favoriter-smör-ballad-skit-låt. Med honom kan jag tälta sju nätter utan att bli galen, för det enda jag behöver göra för att väga ut all kyla, all fukt och allt sovsäcksäckel är att vrida på huvudet och se honom där. Det finns minst hundra saker till som jag tänker på just nu och jag tror att nittioåtta av dem har med honom att göra.
Får man vara så här kär?
Eller snarare, får man vara så här kär i någon som älskar en tillbaka? Det känns som att jag tar upp ungefär niohundranittionio tusendelar av mänsklighetens lyckokvot (om det nu finns någon sådan).
Undra om människans hjärta är byggt för att vara så här innerligt kär. Så att det inte bara spricker...