Frihet.

Läser på veganforum och blir så ledsen att världen ser ut som den gör och att djuren dör och att människor är så sanslöst känslokalla. Har ont i huvudet och är stressad. Hjärtat dunkar lite för fort ibland, men idag har det känts ganska okej med ångesten. Äter för mycket socker, men det dämpar och just nu behöver jag dämpande, inte dömande. Måste sätta mig och göra skolarbete men fastnar framför texter om djurens lidande och diskussioner om veganskor och det utopiska samhället. Trots naivitet blir jag lycklig av att läsa hur filosofin frodas, hur människor älskar och försöker göra det bästa de kan. Jag är inne på ett göra-det-bästa-jag-kan-spår nu. Konsumera mindre, dumpa allt stödjande för elakingar och filosofera mer över livet rent allmänt. Längtar tills mina fötter går på en annan mark, längtar till mitt hår blåser i en annan vind och himlen ovanför är samma fast en annan. Längtar efter trängseln på tunnelbanan, de låga, slitna husen, det andra språket och de främmande människorna. Kan inte vänta längre, vill åka nu-nu-nu. Har aldrig haft ett sådant här äventyr förut och är så lycklig.
För jag är fri.
Jag känner mig fri.
Fri från bojorna att stanna, men också fri för att jag försöker sluta konsumera i onödan, fri för att jag börjar inse vem jag vill vara och att det inte är så satans svårt. Det är bara att bestämma sig och så gör man det man säger. Jag älskar mitt liv just nu, trots överflöd av ångest, hjärtsnörp och hemsk stress. Jag älskar mig själv och min framtid.
Jag är fri.
Jag är friare är jag någonsin varit och inget annat kan mäta sig mot den känslan.

Förutom eventuellt kreativiteten. Men det är nog för att den gör mig fri också.
Att skapa är frihet.
Att tänka är frihet.
Att leva är frihet.

Du-dunk.

Mitt hjärta dunkar så himla fort. När jag vaknade imorse mådde jag illa för att hjärtat slog så hårt, så jag vågade inte gå upp och försöka starta en dag. Jag somnade om i mitt illamående istället och tar en dag själv i min utfällda bäddsoffa och försöker få hjärtat att slå mindre hårt och klumpen i halsen att bli mindre. Jag är stressad, livrädd att mitt liv ska kantra, ångestfylld och trött. Men jag tror att när skolan väl är över om mindre än tre veckor, så kommer jag må mycket bättre. Eller så får jag vänta tills jag väl bor i London, om ungefär sju veckor. Bara jag lyckas jobba ihop tillräckligt med pengar... Herregud.

Jag måste sluta tänka för jag börjar nog snart gråta.

Fyllesms.

Jag har svårt att glömma folk. Och jag har svårt för känslan att folk vill glömma mig. Så när det visar sig att jag inte är bortglömd och att det faktum att jag inte har glömt bort är något uppskattat, då blir jag glad. Och nej, jag är antagligen inte rätt person att dejta fler än en, för det blir jobbigt att inte glömma och att fundera och att tänka, men samtidigt så har jag insett hur jävla roligt det är att träffa människor, även om det inte leder vidare.

Allt är bra nu. Och jag ska spela gitarr.

Att betala för det är att säga att det är okej och snälla, gör det igen.

Får kan minnas ansikten på mer än 50 stycken andra får, i flera år.
Grisar tycker det är roligt att spela tv-spel och kan justera ljus och temperatur i sina "hem" efter eget gottfinnande om de får möjlighet.
Kor kan lösa intellektuella problem och tar ofta små glädjeskutt när de klarar av ett särskilt svårt ett (forskarna kallar det "heureka-moment").
12% av de slaktade grisarna i Sverige har fullt utvecklade smärtsamma magsår.
Drygt 15% av de svenska kycklingarna har nedsatt rörelseförmåga pga att de växer för fort.
Kryddiga korvar, två för 35:-
Hamburgare 29,90:-
Fläskfilé 49,90:-
14 000 grisar skadas varje år i transporter till slakterier i Sverige.
140 000 kycklingar skadas eller dör årligen på väg till slakt. I Sverige.
Ca 80 miljoner djur slaktas varje år. Bara i Sverige.

En ko får i genomsnitt leva 5 år.
En gris slaktas efter 6 månader.
En kyckling får finnas till ca 35 dagar.

Klockan är 19.44 och runt om i Sverige ligger det färsbiffar i pannor, kycklingvingar i ugnar och bacontärningar på skärbrädor och jag vet inte om jag orkar mer snart. Vi maler ner fullt medvetna varelser till färs utan att ens blinka. Kronan på verket, den mest utvecklade arten, den enda som kan känna empati. Och den enda som har byggt koncentrationsläger och slaktfabriker över hela jävla planeten.

Torsdagstankar.

- Jag saknar att vara tillsammans med någon, så som det var när jag var femton. När man var en del i kompisgänget och det aldrig var "grabbkväll" som uteslöt en, för då var man var en av grabbarna, bara att man råkade ligga med en av grabbarna också. Mitt nästa förhållande vill jag ska vara väldigt avslappnat, på det viset. Inte massa åtskillnad mellan vän och flickvän, jag vill bara leva sida vid sida med någon som inte ser mig som ett husdjur som får vara med här och var utan som en rolig polare som berikar umgänget och som man bara råkar vara kär i.

- Folk snackar så mycket skit och trippar så mycket på tårna tills det enda som återstår är missförstånd och dumheter.

- Jag tycker om mina nya vänner. Och att sitta och prata. Det gör mig lycklig. Människor gör mig lycklig. Att vara ensam gör mig också väldigt lycklig, men det behövs liksom båda. Och de gör mig lycklig på olika sätt. Ikväll ska jag nog vara ensam tror jag, för det blir himla mycket fina folk-festiviteter i helgen och jag behöver en natt med pennorna och koffeinet. Mmm... Allt är så bra.

Så som det faktiskt är.

Man ska bara omge sig med människor som får en att må bra. Livet är alldeles för kort för att slösas på folk som inte förstår. På folk som hellre säger en vass kommentar än något snällt, någon som hellre vänder ryggen till än håller om. Livet kan vara så himla sjukt jävla fantastiskt och människor kan vara så mjuka och vackra och få magen att pirra så att det känns som att man är i himlen och varför ska man lägga sin energi på människor som får det att kännas som att livet inte alls är så fint. Ödsla inte energi på de som sviker. Slösa kärlek på de som finns kvar istället.

Lev. Titta på tussilagosar och ät vinfrästa tomater till frukost och var uppe till sent på nätterna och rita och ha sex även om du inte är kär och låt bli att tänka på vad alla andra tänker för de tänker ändå bara på konstiga saker hela tiden. Var bara i det. Go with the flow. Njut. Älska. Vifta på tårna i vattnet. Dansa tills nacken går ur led. Skratta tills det gör ont. Ät tills det inte går att äta mer. Titta på allt det vackra, samla på det. Smek de lena ytorna, stå inte bredvid och önska. VÅGA! Lyssna på musiken, fastna i den. Skriv allt det där som du vill. Var ensam om det känns bättre. Stanna hemma en lördagkväll och drick massa koffein och flumma runt. Slicka på den där halsen som verkar smaka så gott. Vakna, somna, ta en sovmorgon, snooza, ta en extra lång dusch. Ta hand om den tid du har. För det är bara du som avgör, ifall du är fast eller om du är fri.

Lättare sagt än gjort.

Tittar på mig själv i spegeln. Inoljad efter duschen, belysningen är dov och väldigt smickrande. Känner mig nöjd. Funderar vidare. Inte konstigt att vi känner oss undermåliga när det är sådant vi jämför oss med. För jag vet hur jag ser ut i lysrörsbelysning, jag vet hur mina celluliter ser ut. Och jag ser ändå på många sätt mycket ut som idealet. Lång, smal. Jag vet att jag ser ut ganska mycket som de vill att man ska. Ändå, när jag går upp ur sängen de mornar någon annan har sovit där med mig så vill jag täcka för. Inte bara med trosor, jag vill inte visa mina lår. För jag tycker de är så fula, speciellt i morgonljuset som inte tillåter några skavanker att gömma sig. Hur känner man sig då om man faller ytterligare utanför mallen? Och bryr sig. För det är klart, alla som faller utanför mallen mår ju inte dåligt av det. Tack och lov. Många som ser helt annorlunda ut än mallens snava ramar har fantastiskt självförtroende och det är något jag verkligen eftersträvar. Men samtidigt kan jag inte låta bli att skrämmas av att det är så jävla snävt! Och att vi ska se ut som någon som inte ens ser ut så själv. Att vi, normala svenska vinterbleka och normalmotionerade, ska se ut som de som jobbar med att vara snygga och dessutom är retuscherade, ljussatta och superfixade.

Jag vet inte vad jag vill säga. Blir bara så ledsen ibland att det ska finnas massa ideal och hoppas att vi alla kan krossa de tillsammans så att vi inte behöver skämmas över våra celluliter eller magar eller bröst eller armar eller knän eller lår eller vader eller någonting på badstränderna i sommar. Vi ska inte finnas till för att se rätt ut, vi ska finnas till för att det är en sådan jävla gåva att finnas till. Och då ska inte någon annan komma och säga att vi inte duger för att vi har gropar i låren (ja, jag återkommer till mina egna brister, det är lättast så), för vi duger. Hur vi än ser ut duger vi mer än väl och det är fan dags att vi lär oss det. Och ger alla andra fingret.

Ge mig tystnaden.

Tittar på foton av nakna vänner. Råkar springa förbi något om att äta kaniner, stannar inte för att läsa mer. Vågar inte. Ritar tunna tuschstreck, tjocka tuschstreck. Ritar fult. Ritar inte särskilt mycket fint. Dreglar lite över halvnakna vänner. Får ont i rumpan av att sitta på golvet. Lyssnar på Jamie T, är lite kär i honom mellan vän-dreglet. Två stora kakor står och väntar på att jag ska ta hand om dem. Men jag orkar inte ställa mig upp. Skriver på armen, tänker på hur det är att vara fjorton och ha bläckstreck överallt. Benen, armarna, halsen. Hur det är att rita bläck över sår. Hur det är att finnas till. Hur det är att gå från eufori till tomhet. På en sekund. Och undrar varför det är så himla lätt att falla och ibland så himla svårt att klättra upp igen. Och ibland så himla lätt att klättra till euforin att det känns som att bli buren av en stark vind. Euforin är mitt heroin och tomheten mina abstinensbesvär. Tänker på att jag flyttar snart. Försvinner för en tid, vet inte hur länge. Är rädd att knyta band jag inte kommer vilja klippa. Där eller här, jag vet inte längre vad jag gör. Det är tomt och så överknökafullt inuti att jag inte kan få rätsida på allt som har fått slagsida. "Vem bryr sig om Sverigedemokrater när vi har Sverigemoderater som styr hela skutan?". Tänker på det och på min syster som säger så mycket som man kan citera. Tänker på citerandet. Citerar en del. Tycker om det som andra säger och ibland det jag själv säger. Funderar över om jag pratar för mycket. Eller för lite. Det är som en gammaldags tända-lampan-knapp, ingen jävla dimmer här inte. Dimrar är för moderna människor med spexiga tapeter och glansiga hyllor. Jag är inte som dem. Jag vet inte vem jag är som. Som mig själv, men inte alltid. Ibland är jag väldigt olik mig och då är jag ändå jag. Vill sätta mig i en garderob. Eller egentligen inte, mest vill jag ha jättemycket jättebra sex. Just nu. Begrava mig i någon annans hud. Uppfyllas. Bli tystad av att skrika. Få tyst på rösterna. Bedöva. Fylla tomheten. Men det skulle egentligen inte behövas. Jag tackar inte nej till en hand mot min kind eller en kropp mot min rygg. Det är tryggt att bli omfamnad bakifrån, för då kan man inte bli attackerad därifrån. Han jag sov mest med ville inte omfamna mig, ville bara bli omfamnad. Så jag omfamnade och låg med ryggen fri, och inte fri som i att inte ha något att oroa sig för. Ryggen fri som att vara oskyddad, att ha allt att oroa sig för. Ryggen fri för varulvarna att bita sig fast i.

Jag behöver tysta allting nu. Allting måste tystna. Jag måste vara tyst en stund.

På glänt eller rentav vidöppen.

Ibland träffar man människor man bara kan prata med. Helt opretentiöst. Och någon gång träffar man en människa man inte alls behöver ha ont i magen inför, eller darra lite på rösten när man pratar med. Någon som man vill berätta massa saker för, fastän man varken är kära, supernära eller familj. En person som får en att vilja ligga med huvudet i knät och bara prata, hela natten och morgonen och kanske hela nästa dag. Med fötterna i vädret och ett leende på läpparna. Eller kanske inte ens det, kanske kan man till och med prata utan att le, kanske snudda vid de där sakerna som faktiskt gör ont, och inte behöva backa, radera, skämmas, låtsas, undanfly. Man kanske ibland, någon gång allra högst ibland, springer på någon, kanske till och med någon som har funnits där förut, som man bara inte har sett, och så kan man öppna en liten dörr till det där rummet inuti som så många andra går förbi och aldrig får se men för den här personen kan man visa upp vad som bor där inne, även om det inte är retuscherat och tillfixat och censurerat och polerat.

Någon gång en dag i maj kanske man träffar en person man kan vara sig själv inför. Och det kan vara värt hur mycket som helst.

Och jag hatar att allt sådant här alltid ska behöva handla om standardiserad kärlek för det måste inte vara så. Romantik och rosor och långdragna sexscener och giftermål och hundvalpar, bebisar, villa, volvo, "käääääääääääääärlek". Det gör inte alltid det. Och det är det absolut finaste, vackraste och mest underbara av allting. Det finns utrymme för lycka, harmoni och nya insikter i den kärlek som ryms under en natt, mellan två vänner, i den första tussilagon, i kreativiteten, i allting som inte slutar med en kyss.

Även om det är kul att ligga ibland också.

Hångel.

Nu har jag börjat min tunghockeyturné och det känns riktigt bra. Har insett att jag är singel, att jag får och kan göra vad fan jag vill och att jag varken är eller vill bli kär just nu. Det är så befriande! Räknade ut någon dag att jag, sedan jag var 14, har varit i seriösa förhållanden i ungefär fem år. Och av de två och ett halvt åren som återstår utöver dessa, har jag deppat över brustet hjärta i minst ett år. Och så har jag haft ett litet halv-förhållande som väl höll på ett par tre månader. Så i stort sett har jag varit glad singel i ungefär ett år. Säkert ännu mindre. Och nu är jag där igen. Glad, ensam och alldeles nöjd med tillvaron.

Det är lika bra att ta riktigt bra vara på mitt singelliv just nu, eftersom jag vet hur lätt jag blir kär om jag träffar rätt person. Nu jävlar, nu ska jag vara lösaktig och glad. Så mycket jag bara orkar.