Ett spektrum av färgglada känslor.

Mitt liv är förändrat. Eller iallafall min tillvaro. Jag har gått omkring i ett grått töcken i flera månader, inte så att jag har varit i någon djup depression eller haft dagliga utbrott av tung ångest, men min statistiska kurva av underbart glatt och väldigt nedstämt har legat på den lägre delen av skalan. Det har varit många små dalar och inte särskilt många höga toppar de senaste sju månaderna och det har verkligen känts många gånger som att jag levat i ett svartvitt universum av "blah".

Nu är färgerna tillbaka. Jag går varje dag, måndag till fredag, till en plats där jag lär mig saker, där jag umgås med människor jag upptäcker mer om varje dag och där jag verkligen trivs. Jag har ett mål med minst fem av veckans dagar och en så liten sak som att ha med sig matlåda varje dag illustrerar för mitt inre min nya tillvaro. Jag har fått nya kompisar, några lite ytligt trivsamt, några lite djupare. Varje dag sitter jag i en stol och känner att min hjärna expanderar, mina fingrar får nya vägar att uttrycka det kreativa som bara växer inom mig och mitt hjärta dunkar på något vis bättre nu. Inte hårdare, för ett hårt dunkande hjärta känns som en ångestfylld jämförelse för mig och ångest är en avsevärt mindre känsla just nu än för några veckor sedan. Det känns helt enkelt bra att vakna på morgonen och bra kanske räcker för att sammanfatta hur det är.

Det skulle vara nära till hands att säga att "livet känns värt att leva igen", men det skulle vara ett uselt uttryck för jag har aldrig under dessa månader känt att livet inte har varit värt att leva. Jag har underbara vänner, världens finaste pojkvän och en familj jag älskar och som älskar, stöttar och alltid finns där för mig. Livet har varit värt att leva hela denna tid men nu känns det också som att dagen är värd att leva. Det finns en mening med att gå upp, bara en så enkel sak som att klä på sig fina kläder och att packa väskan ger mig hopp och lust att finnas. Frukosten är inte bara en symbolisk handling för att bygga upp en fasad av rutin, utan det är en viktig del av dagen igen. Gröten måste ätas upp, mackorna måste bres och teet bryggas, eftersom jag inte kommer sitta på tre meters avstånd från min egen kyl i sexton timmar tills nästa sömnperiod börjar.

Jag älskar min nya tillvaro, jag älskar att allting har fått nya färger. Allt lyser klarare, middagen är godare för att jag har fått vänta på den, vännerna är finare för att jag får sakna dem, pojkvännen mysigare och älskvärdare för att jag inte bara sitter och väntar på honom hela tiden. Teven blir ett välkommet inslag, istället för en spyfärdig rutin och sängen känns välkomnande eftersom jag inte kan ligga i den dagarna i ända längre.

Det enda som känns surt just nu är att det är radiotystnad i vet-inte-hur-länge mellan mig och en av de finaste vänner jag har. Så C, om du läser detta i din kontaktfria tillvaro, så hälsar jag dig att jag har det bra, Inglorious Basterds är en av de bästa filmer jag har sett och att jag tar upp mobilen dagligen för att flippa iväg ett sms, endast för att komma på mig själv och lägga ner den i väskan igen med ett besviket uttryck i ansiktet.