Drömmande.

Jag har en ny dröm. En till dröm att lägga till listan på alla hundra grejer jag vill göra. Just nu är drömmen en skivaffär med en atelje i anslutning till butiken. Jag vill sälja utvalda vinylskivor och egendesignade, skräddade klänningar och små accessoarer. Men hur i helvete ska jag få det att gå runt? Det är det enorma problemet. Det är jättesvårt att försörja sig på sömnad och det är jättesvårt att få en skivaffär att gå runt nu i nedladdningens värld.
Fast å andra sidan så är det ju bättre om man är nischad. För en vinylsamlare skiter ju i att mp3-orna har kommit. Uppenbarligen, eftersom de sket i att cd-skivorna kom.
Vilken dröm. När jag tänker på det blir jag så längtansfull att det gör ont i magen. Och egentligen, måste det vara helt onåbart?

Nu gäller det att planera.

Bröstinvasion.

På azureus kan man välja att visa "mature content" eller inte. Jag har satt på att jag inte vill se något moget innehåll, eftersom jag inte är helt lockad av att stirra på upptrycka rumpor/bröst (de ser iochförsig ut som samma sak i det här tillståndet) när jag bara försöker ladda ner något mycket mer oskyldigt.
Om jag ska titta på bröst så vill jag titta på oporriga bröst. Naturliga bröst (avslappnade bröst?).
Typ hellre såna här:än såna här:Och ja, jag vet. Jag hackar på brudar med naturligt stora bröst. Men jag tycker bara inte det är fint när tuttarna sitter uppe vid hakan och ser exakt ut som när rörmokaren böjer sig för långt fram och inte har dragit upp byxorna tillräckligt.
I amerikanska serier och filmer pratas de ofta om ifall snubben i fråga är en "breast- or assman". I det här tillståndet kan jag ärligt talat inte se vad skillnaden är. Förutom att det ena asset sitter på baksidan då.

Meningen med det hela.

Om du skulle välja ut en sak som det viktigaste i ditt liv, vad skulle du välja? Sporten du spelar, din pojkvän, din nya bil? Känslan du får när det doftar sommarregn utomhus, ljudet av pengar som prasslar i plånboken eller att vara duktig på jobbet?

Min är, utan tvekan, kreativiteten. Jag vet att jag borde skriva vänner, kärlek, familj. Jag vet att det är det som är meningen, men det är inte det för mig. Jag skulle inte överleva utan vännerna, kärleken eller familjen men jag skulle inte vilja leva utan kreativiteten. Jag skulle inte vara jag utan den. Man måste älska sig själv innan man kan älska andra heter det ju och jag kan inte älska mig själv utan den vitala delen av mig själv som utgörs just av det kreativa.

Igår och idag ritade jag. Inte för att det skulle bli fint, utan för känslan när jag drar linjerna, tillfredsställelsen att smeta ut blyertsen, ljudet av penna mot papper, doften av tusch. Jag slutade för några minuter att tänka på vad resultatet skulle bli. Några minuter handlade det bara om att hålla pennan mot pappret och känna den där kraften gå genom mig, ut på pappret, tillbaka genom pennan och hela vägen till hjärtat.

The curious incident with the dog in the night-time.

Man ska alltid ta boktips på allvar. Iallafall om de kommer ifrån någon som skriver fantastiskt fint. Folk som kan skriva kan ofta också läsa.

" And that is why I am good at chess and maths and logic, because most people are almost blind and they don't see most things and there is lots of spare capacity in their heads and it is filled with things which aren't connected and are silly, like, "I'm worried that I might have left the gas cooker on."

"Prime numbers are what is left when you have taken all the patterns away. I think prime numbers are like life. They are very logical but you could never work out the rules, even if you spent all your time thinkings about them."

Mark Haddon - The curious incident with the dog in the night-time

Dashboard confessional.

"The words are hushed lets not get busted;
just lay entwined here, undiscovered.
Safe in here from all the stupid questions.
"hey did you get some?"
Man, that is so dumb.
Stay quiet, stay near, stay close they can't hear...
so we can get some.

My hopes are so high that your kiss might kill me.
So won't you kill me, so I die happy."

Dashboard Confessional - Hands down

Att förhålla sig till förhållanden.

Åkte hem från jobbet idag och kom att tänka på det här med svartsjuka. Mer exakt svartsjuka gentemot ens partners ex. Det är så dumt egentligen, för jag tänker att det grundar sig i att man ser alla förhållande som ett och samma. Alltså, att man som flickvän (eller pojkvän) ska fylla någon sorts form, vara "flickvän", inte vara "Sanna" eller "Olof".
Det är naturligt att man tänker på hans ex som någon som har haft ens plats, och ofta kanske att man måste på något vis leva upp till hur den personen var som flickvän. Men det är löjligt, för man ska inte vara tillsammans för att man ska fylla en plats i någon annans liv. Man ska vara tillsammans för att man tycker så jävla mycket om varandra. Bandet man har ska inte vara ett statiskt så-här-ska-ett-förhållande-vara-och-såhär-ska-du-göra-för-att-uppfylla-detta. Bandet ska vara något man knyter själva, något man själva bestämmer längd och elasticitet på och det band man knyter med en partner kommer aldrig vara exakt likadant som det man knyter med en annan. Så tycker jag att det ska vara iallafall. Och jag måste flika in att jag tycker att mitt och fågelns band är knutet med en väldigt fin rosett.

Och en annan sak i samma kategori; inte svartsjuka men förhållanden. Folk har frågat mig sen jag och Fågeln träffades, visserligen oftast lite på skämt men ändå, hur vi kan vara tillsammans, vi som har så olika intressen. Han, total fotbollsnörd, jag totalt oinsatt. Jag, helt galen i musik, han, inte alls. Men det är ju det som är roligt! Man kan lära sig massa nya saker, eftersom man plötsligt har ett helt annat ingångsläge till saker och ting. Jag vill lära mig om fotboll nu, eftersom det intresserar honom och det som intresserar honom är viktigt för mig. Det viktiga är väl istället värderingar och synsätt på hur man ska behandla varandra. Sen ifall man väljer att spendera sin egna tid med att springa efter en boll, sy en klänning eller drunkna i basen från sina fantastiska högtalare, det är lite sekundärt. Bara man kan relatera till varandra och har respekten för vad den andra tycker om.

Titta, visdomsord från Sanna en fin nästintill-sommardag. Jag känner mig stolt.

Favoriter.

Efter ett par telefonsamtal måste jag bara få säga det:

Jag älskar mina föräldrar så mycket.

Hon är svart med en vit fläck precis bredvid nosen.

Jag blir alltid lite sorgsen när jag ser såna här "har ni sett Missan?"-lappar. Speciellt när de är daterade för länge sen, "vi såg henne sist 6/1". Man ser att lapparna har suttit uppe i regn och rusk, de är slitna och sönderrivna, färgen är utsmetad på sina ställen. Då tänker jag att det lilla djuret kanske är lika slitet och sönderrivet, att det inte heller har klarat regnet och rusket särskilt väl.

Fast jag försöker trösta mig med att katten eller hunden kom hem några dagar senare och familjen, i all sin glädje och iver, helt enkelt har glömt bort att ta ner lapparna. Det kallas optimism, mina vänner, och är mycket lättare att kultivera när ångestmolnen har skingrats och världen bara ser solnedgångsvacker ut.

Ingen alls.

När jag mår såhär så känns det som att ingen i hela världen vet hur det känns. Att ingen skulle kunna nicka igenkännande och bara förstå. Samtidigt känns det som att om någon, mot all förmodan, skulle nicka igenkännande och förstå skulle jag bli så arg. För ingen annan har någon rätt att tro att de förstår.
Det är så idiotiskt alltihop.
Just nu skulle jag bara behöva fly. Jag vet att det inte går, jag vet att det inte finns någon att fly med eller någonstans att fly till, men jag vill verkligen bara bort. Fast varför skulle ångesten vara mindre bara för att jag är någon annanstans?

Helst skulle jag nog vilja somna i någons famn och känna mig trygg. Men det går inte just nu och tryggheten verkar inte infinna sig heller. Så jag får väl försöka andas djupt och bortse från att det gör så ont inombords att gråt är en lättnad och gömställen lockar mer än något annat.