Tyngd.

När det ligger en sten i bröstet och blytyngder fastlåsta på axlarna, då är det inte så lätt att slåss mot idiotin. Men jag gör det ändå, med en god bok och en natts sömn. För goda böcker och sömn råder bot på de allra mest skilda åkommor.

Den här kampen mellan det man vet rent "logiskt" eller vad man ska säga och det man känner, varför är den så totalt oändlig? Det känns iallafall så. Det känns som att jag alltid måste anstränga mig för att inte låta känslorna ta över, att jag måste hålla allt i schack för att inte ... bryta ihop antar jag.

Ibland tänker jag att jag är väldigt svag. För att jag har de här tankarna (och alla de andra, alla andra jävla skittankar om alltings värdelöshet). För jag tänker ibland att starka människor är såna som klarar livet utan att hela tiden vara rädda att bryta ihop. Men sen tänker jag på hur starka de här känslorna är. Hur väldigt mycket de skulle kunna ta över. Och när jag tänker så, och ser på mitt liv, då känner jag mig lite starkare. För de har faktiskt inte tagit över alls så mycket som de vill.

Men det skulle vara skönt att någon gång bara kunna slappna av.

Cykelturer och tur med vädret.

Idag när jag kom hem från jobbet (ännu en 7-11 slappardag) tog jag en cykeltur. När jag kom hem från den cykelturen tog jag en till. Först handlade jag mat, sen handlade jag nålar. Och när jag kom hem från cykeltur två sydde jag lite ute i solen på en filt i gräset. Väldigt mysigt.
Utöver det så har jag beställt ett bord och en stol idag, som ska komma typ nästa vecka. Då kan jag äntligen (ÄNTLIGEN!) börja sy igen. Jag har abstinens, ska ni veta. Dessutom blir jag så trött på mig själv och mitt liv när jag inte skapar. Känner inte riktigt att jag har något värde, på något vis. Vad tillför jag till världen (eller mig själv) om jag bara sitter framför datorn?
Nej, det här har varit en riktigt bra dag. Är trött som jag-vet-inte-vad just nu dock, höll på att svimma i trädgården mellan cykeltur ett och cykeltur två förut, så jag är nog inte helt återställd efter min förkylning. Eller så var det ett litet ryck av solsting. Vilket påminner mig om att jag borde kolla solglasögon imorgon, jag har inga. Okej, jag har ett par men de går inte alls att ha med min lugg. Ser mycket lustigt ut gör det. Därför, nya solglasögon.
Blä, slut för ordbajsandet för idag, känner verkligen inte att det här tillförde någonting till varken er eller mig. Men det får stå kvar, så att bloggen inte självdör alltför snabbt.

Varevigaste.

Jag vill spendera varenda eftermiddag med promenader i solskenet och kyssar på vägen hem. Och tupplurar i trassliga lakan och middag i sängen.

Eller bara med honom, var som helst, vilket väder som helst. Det kan falla snöblandat regn året runt, så länge jag får vara såhär kär.

Ni anar inte.

Vad jag vill bli när jag blir liten igen.

När jag gick hem från jobbet idag (innan elva, skönt nog) började jag fundera på hur mycket lättare det var att vara liten. Det gör jag ganska ofta, jag saknar verkligen att vara liten. Jag mindes hur jag satt hemma hos en kille jag var kär i och ritade med honom. Då kanske jag var nio-tio. Och det var så ... överväldigande på något vis. Det gjorde mig nöjd, att bara få sitta där hela eftermiddagen och rita vid hans skrivbord. Inga kyssar, inga fina ord, ingenting annat än pennor och papper och att vara i samma rum.
Och skolan. Det var så lätt att hålla prestationsångesten i schack när man alltid (nästan) var bäst i klassen, hade högsta "betyg" hela tiden och alltid överträffade förväntningarna. Sen blev det svårare och har man en gång vant sig vid att man kan vara bäst utan att göra ett skit mer än det man tycker är roligt så är det svårt att vänja sig vid att plugga. Svårt att acceptera att man måste läsa i den där boken varje kväll innan provet. Och då är man plötsligt inte alls bäst längre, inte ens i närheten. Så sitter man där och försöker finna tröst i att man fortfarande har MVG i engelska, svenska och bild, de enda ämnena man verkligen älskar fortfarande.
När man var liten var frågan "vad vill du bli när du blir stor?". Nu är den "vad ska du plugga om några månader?" Det är så nära, så nåbart. Och på vägen, när det gick från att vara ett diffust virrvarr av författardrömmar och delfinskötarfantastier till att bli något konkret, så hann det bli så väldigt läskigt. För man kan inte misslyckas med något så länge det bara är en dröm.

Och juste, jag förundrades ännu en gång över hur konstigt det är att två människor kan bli kära i varandra. Med ett gäng miljarder människor på jorden så kan två stycken... bara bli.
(Fast jag försöker att stanna i förundran och inte försöka reda ut varför, för då tänker jag bara att kärlek är så fruktansvärt konstruerat. Och det är inte alls lika roligt då.)

Mod.

De säger att de modiga också är rädda. Att det är just det mod handlar om, att göra något trots att man är rädd. Trots att hjärtat bankar vildsint i bröstet (och inte bara för att man är så vansinnigt kär). Trots att händerna skakar och trots att man börjar gråta när man skriver kärleksbrev.
Så, för vad det nu är värt, here it goes. Eller ja, om två dagar.

Städning.

Jag försöker städa mitt hus. Det går framåt, sakta men säkert. Ganska säkert iallafall. Mer sakta än säkert... Nåja, jag har svårt att koncentrera mig på tråkigheter som att städa. Eller, det är rätt kul bitvis. Roligt att möblera, att titta in i syrummet (nu förråd) och tänka ut hur det ska se ut. Det är ganska roligt att dammsuga också, speciellt när man verkligen hör hur smutsen sugs upp i röret. Men det är tråkigt att diska, tråkigt att plocka ur diskstället, tråkigt att städa badrummet, tråkigt att skaka mattor.
Det fanns en furuhylla i mitt sovrum som jag tog ner och håller på att måla vit. Den ska sitta i vardagsrummet och hålla upp de två små högtalarna jag har inkopplade till min stereo. Jag tror det blir bra. Det är för övrigt en till sak som är rolig, att måla. Känner mig pysslig, lite äntligen-hemma-ig och jag vet att det kommer bli en bra lösning.

Saker som är kvar att göra innan mitt hus blir ungefär som jag vill ha det:
- Köpa klaffbord till syrummet
- Hitta och köpa byrå till syrummet
- Köpa dörrar till mina båda bokhyllor (en i sovrummet, en i syrummet. Den i vardagsrummet har redan dörrar, tack och lov).
- Skaffa två stolar till syrummet (om det ska ätas på klaffbordet med mer än två personer så kan jag sno stolar av pappa har jag bestämt).
- Måla sista lagret på hyllan och sätta upp den.
- Förlänga högtalarsladdarna och fästa dem i taket på något finurligt sätt.
- Sätta ihop dvd-hyllan med bokhyllan i vardagsrummet så att jag inte får den i huvudet när jag sitter och väljer film.
- Hitta och köpa ett förbannat jävla badrumsskåp. Helt omöjligt verkar det som!
- Ta ner stringhyllan från syrumsväggen och sätta in den i sovrummet.
- Byta gardiner.
- Sätta upp mina tavlor och affischer, så att det här huset känns mer jag.
Och antagligen hundra saker till.
När jag inte är jättetrött så är det faktiskt rätt roligt. Men just nu skulle jag hellre ligga i sängen och tonårshångla med Fågeln.

Och ja, tonårshångla är ett speciellt sorts hångel. Det inträffar oftast på eftermiddagen och helst ska det vara musik på i bakgrunden. En mycket tonårig faktor är också att man egentligen har andra saker man borde göra. Och så har man kläderna på sig och är jättekåt fast man hånglar bara ändå, tills man är så frustrerad att man nästan går sönder. Det mest tonåriga sättet att avsluta ett tonårshångel är att man måste gå hem klockan halv sex och äta, för det har man lovat mamma.
(Förhoppningsvis kommer man tillbaka på kvällen och ser på film och tonårshånglar lite mer).

Lista.

Jag livar upp den halvdöda bloggen med en fin liten lista.

8 SAKER OM DIG SJÄLV
1. är du singel? Nej, det är jag inte. Fast jag är inte helt säker på om jag är någons flickvän heller. Men jag känner mig ganska förvissad om att jag kommer vara det alldeles snart.
2. är du lycklig? Lycklig är en känsla jag får i kortare stunder. Men jag är nöjd.
3. är du ledsen? Till och från.
4. är du enda barnet? Nej, har en systra mi.
5. är du uttråkad? Just nu är jag lite i limbo. För trött för att göra något men för vaken för att sova.
6. är du tuff? På vissa sätt. På andra sätt inte alls.
7. är du ensam? Ensam i huset, inte särskilt ensam i hjärtat.
8. är dina föräldrar fortfarande gifta? Nej.

8 SAKER OM DITT KÄRLEKSLIV
1. tror du på kärlek vid första ögonkastet? Nej. Men jag tror på att hångla upp en pojke vid nästintill första ögonkastet, ångra sig, träffa pojken igen och hångla upp honom igen och sen bli förälskad i honom när ni går hem tillsammans mitt i natten.
2. har du någon gång blivit sårad? Hah.
3. har du någon gång haft mer än en person på en natt? Nej.
4. har du gillat någon utan att berätta det för den personen? Största delen av låg- och mellanstadiet. Hela högstadiet. Och en stor del av gymnasiet. Och jag har nog inte växt ifrån det än.
5. har du kysst någon de senaste två veckorna? Nä. Inte de senaste två månaderna heller. Men för prick tio veckor sen så kysste jag någon.
6. har du haft en hemlig beundrare? Ja.
7. är du kär? Mmmm... Mycket.
8. vill du gifta dig när du blir stor? Ja.

10 TVÅ ALTERNATIV
1. kärlek eller vänskap? Vänskap är kärlek.
2. hår eller ögon? Ögon. Helst just de där ögonen.
3. katter eller hundar? Hundar. Sturar.
4. Några få bästa vänner eller många vänner? Några få.
5. tv eller internet? Internet. Teven och jag har tappat kontakten med varandra.
6. coca eller pepsi? Cola. Fast jag försöker sluta med allt sånt. Det går dåligt.
7. utekväll eller hemmakväll? Beror på. Men oftare hemmakväll än utekväll.
8. pengar eller lycka? Lycka. Pengar är bara ett medel för att nå lycka och det verkar idiotiskt att välja cykeln när man kan välja picknickplatsen. Så att säga.
9. dag eller natt? Ibland dag, ibland natt. Det ena skulle inte vara detsamma utan det andra.
10. msn eller mobil? Sms mitt i natten.

10 "HAR DU NÅNSIN..."
1. blivit påkommen när du försökt smita hemifrån? Ja, när jag var yngre och panikslagen och hade bråkat med mamma och Mats. Då smet jag ut och sprang-sprang-sprang. Sen satt jag på en strand och grät i flera timmar, sen gick jag hem och sa förlåt.
2. brutit ett ben? Näsbenet.
3. gjort något du ångrat? Vem har inte gjort något man ångrar? Jag försöker att inte älta dock. Det går sådär.
4. hoppat bungee jump? Kommer aldrig hända.
5. ljugit för någon? Ja.
6. ätit en hel tårta? Nej, det tror jag inte. Men jag skulle vilja.
7. gjort bort dig offentligt? Antagligen.
8. velat bli tillsammans med ditt ex igen? Ja. Och sen ville jag bli kompis med honom igen, men det fick jag inte heller.
9. gråtit när ett husdjur dog? Varje gång. Såklart.
10. velat försvinna? Någon gång om dagen.

SENASTE
1. telefonsamtalet du gjorde? Ringde mamma från jobbet och frågade om vi kunde äta lunch. Det kunde vi och vi gjorde det och jag försökte äta en morotssoppa men den var jätteäcklig, så det blev bara salladsbuffé.
2. telefonsamtelet du fick? Mamma som ringde upp när jag ringde henne och bad henne ringa.
4. roligaste grejen som hänt? Idag har det inte hänt så mycket roligt. Jag har ont i hela kroppen, hela huvudet och vill bara sova sönder.
5. du skrev till på msn? Minns inte.
6. du kommenterade? ?
7. du kramade? Sture.
8. du tillbringade natten med? Fågeln. För tio veckor sen. Och nu är det bara tre dagar kvar tills jag får göra det igen. Och igen. Och igen. Bara tre dagar.

Kungen.

"But there were no battles. There were only skirmishes of vague resolution. And EVIL did not wear one face but many, and all of them were vacuous and more often than not the chin was slicked with drool. In fact, he was being forced to the conclusion that there was no EVIL in this world at all but only evil - or perhaps (evil). At moments like this he suspected that Hitler had been nothing but a harried bureaucrat and Satan himself a mental defective with at rudimentary sense of humor - the kind that finds feeding firecrackers wrapped in bread to seagulls unutterably funny."

Stephen King - Salem's lot

Saknader.

För några dagar sen så kändes allting komplett på något vis. Sådär som det gör i de bra perioderna, som att bitarna har fallit på plats och det gömmer sig hopp överallt i livet. Saker och ting löser sig, det finns inte ens särskilt mycket som behöver lösas.
Nu känns det inte lika komplett längre. Satt och spelade "Elever" på gitarren och kom och tänka på när Petra sa att det var så sorgligt när han sjöng "när det finns platser i vintergatan kvar som vi aldrig får se". Att det var så definitivt och evighetsstort, liksom. Och då insåg jag att hon kommer vara jättelångt ifrån mig. Hon är redan jättelångt bort, i och med att jag har flyttat från henne. Jag trodde faktiskt inte jag skulle sakna henne på det här viset, med tanke på hur mycket vi har bråkat i våra liv. Jag vet att jag tycker om henne och alltid har gjort det men jag trodde liksom inte på saknaden. Men jag saknar henne och på fredag åker hon till London och bor där. Hon stannar minst tre månader och kanske längre. Kanske på lika obestämd framtid som hennes "söt" och jag vet inte hur jag ska ställa mig till det.
Jag saknar att ha henne i rummet över/rakt över hallen. Trots att jag blev så arg på hennes stampanden och nattliga prat, höga musik och oförklarliga raseriutbrott så saknar jag hennes närvaro i vardagslivet.
Vill komma hem efter jobbet och sätta mig i köket i några minuter och bara prata litegrann. Få youtube-klipp visade för mig och lyssna på saker hon redan har sagt till mig hundratals gånger.

När jag sjöng att det finns platser kvar i Vintergatan så var jag tvungen att sluta. För jag grät för mycket för att kunna sjunga mer.

Man tar människor så fruktansvärt mycket för givet. Sen är de inte där längre en dag och det handlar inte om att de dör, det handlar om att de plötsligt inte är en enorm, ibland irriterande, del av ens liv längre och de lämnar ett tomrum som gör sig påmint när man sitter ensam i sitt egna vardagsrum och spelar låtar av deras favoritartister på gitarren.

I allt det här finns Mats också. Jag vill förklara saker för honom, men jag vet att jag inte kan säga det rakt ut i verkligheten för det skulle aldrig kunna bli så ärligt som jag vill. Men jag vill att han ska veta att jag inte ser honom som en extra-pappa, eller en plast-pappa eller en låtsas-pappa. För han är inte en pappa. Och mycket mer viktigt än så, han är inte extra, plast eller låtsas. Han är i högsta grad verklig och riktigt. Han är inte en svans på något annat. Han är min förälder. Jag har tre föräldrar, en mamma, en pappa och en Mats. Och jag vill att han ska veta att han har en lika naturlig plats i kategorin "förälder" som de andra två. Men det är svårt att säga sådant, för det känns som att talade ord så lätt försvinner när de kommer ut i världen. Man blir avbruten, antingen av för mycket känslor eller för att det inte blir rätt helt enkelt. Men någon gång ska han få veta det. För det känns inte som att jag riktigt har låtit honom veta det förut. Och han förtjänar att veta det. Efter alla gånger jag har sagt till honom att han inte är en del av min familj så vill jag att han ska veta att jag aldrig någonsin har menat det.

förkortning.

Det är svårt att definiera hela ett liv i några få ord. Så egentligen kanske det inte var så jag menade. Men jag stod vid spisen, skar i min nybakta chokladkaka (med chokladbitar i) och kom fram till det bästa ordet för att beskriva mitt liv. För att beskriva allting bäst.

Prestationsångest.

Och det täcker inte allt. Men det täcker en hel del.

Postkärlek.

Jag fick ett brev idag. Och insåg att Fågeln gör precis de där sakerna som jag har drömt om att någon ska göra till mig. Typ, skriver brev.