Den där listan.

Jag gjorde ju en lista förut, med de bästa sexlåtarna. Måste göra ett tillägg till den.
Trampled under foot - Led Zeppelin.

Nu är jag glad igen. Vem har sagt att man måste ha en sexpartner för att ha bra sex?

Hem, ljuva ångest-hem.

Jag brukar få panik när jag inte är hemma. Brukar sakna tryggheten. Nu har jag inte varit hemma mer än stundvis sen i början av juni och nu, första kvällen jag verkligen sitter hemma och inte har något planerat och ingen flykt i syne, då kommer paniken smygande.
Jag kan skylla på febern, eller urinvägsinfektionen eller antibiotikan. Kanske ensamheten. Men egentligen tror jag att allt handlar om att jag är fast här nu. Jag ska inte någonstans förns om lång tid och då blir allting så påtagligt. Disken i diskhon, dammet på golvet, det allmäna stöket. Min egen värdelöshet.
Jag har inte skapat något på flera veckor och senaste saken jag gjorde gick käpprätt åt skogen.
Vad är det för mening liksom? Jag vill inte ta upp pennan eller saxen, för jag vet hur det kommer att sluta.
Så jag sitter bara här framför datorn och stirrar. Försöker hålla mig i schack, försöker att inte gråta eller skrika eller hyperventilera.
Det går, men bara för att jag är så förbannat envis.

Boet.

Sommarljus som envist tar sig in genom både persienner och fördragna gardiner. Instängd värme. Skrynkliga lakan och ett täcke utan täcke i. Kudden har ramlat ner på golvet och kläderna ligger i i uppgivna högar på det dammiga golvet. Nattduksbordet, det där som är menat för en person, är belamrat med prylar nu när det plötsligt är en till som sover i den trånga sängen. Nycklar, mobiltelefoner, utlånade och tillbakalämnade ipods, dåliga deckare och en jordglob där han pekade ut sina destinationer för mig innan jag hade riktigt blivit helt kär i honom. Spegelgarderoben väsnas alltid för mycket och trots att han har flyttat ut sängen ytterligare en bit så slår jag alltid i dem med knäna när han klär av mig eller när han tar upp all plats i sängen när han sover. Teven som bara visar fotboll och sportkvällar, laptopen vi ser alla filmer på, filmerna någon alltid somnar till för att vi är för upptagna med annat innan klockan blir alldeles för mycket. Morgonrocken jag lånar, bokhyllan där min utlånade bok står orörd.

Och huvudpersonen i den här världen är det vackraste jag någonsin sett.

Längtan efter något annat.

På söndag bär det av till London och det ska bli så roligt att träffa storasyster igen! Dessutom ska det bli skitkul att komma till ett land som inte är Sverige. När jag var i Tyskland i helgen kände jag det där suget igen, suget att komma bort, suget att fylla hjärnan med nya intryck, låta hjärtat överflödas av nya känslor. Stockholm börjar kännas litet, det börjar kännas som att jag har sett allt. Det är samma varumärken överallt, samma människor, det talas samma språk, tunnelbanelinjerna ser likadana ut som de alltid har gjort. Jag vill ha något annat. Något mer.
Men samtidigt har jag för mycket som håller mig tillbaka. Min egen rädsla för det okända, alla underbara människor, den här fantastiskt totala kärleken som gör mig helt yr just nu. Min plan inför framtiden.
Tur att jag har storasyster i London då, så att jag kan åka dit ibland och försvinna i myllret av människor som inte talar svenska eller vet att Skogås ligger på pendellinjen mot Västerhaninge.

På tal om Before sunset.

Julie Delpy har skrivit manuset till Before sunset och spelar också huvudrollen. Utöver det så har hon regisserat filmer, skrivit mer manus, klippt och skådespelat. Hon har spelat in en skiva (och hon är bra på det också!) och hon tycker om att sy.
Jag vill vara Julie Delpy. Hon gör massa grejer hon älskar och inte nog med det, hon är grym på det också. Dessutom är hon vacker och fransk och kan tala flera språk flytande.
Julie Delpy är lätt min nya idol.

Before sunset.

Såg precis en film där de pratar typ oavbrutet i en timme och sexton minuter. Det händer egentligen ingenting, de bara pratar.
Den var fin.
Mycket, mycket fin.

"Baby, you're gonna miss that plane."
"I know."

Krig.

Jag såg precis en väldigt stark film, "In the valley of Elah". Den handlar om soldater i Irak-kriget och det är lite passande för jag tänkte på det just häromdagen. Hur vidrigt krig är men också hur man kan förvänta sig att människor ska kunna återanpassa sig efter att ha varit i en sådan infernalisk situation som krig. Jag såg en dokumentär om Vietnamveteraner för några år sedan, de klarade inte av att leva i samhället efter de hade kommit hem från strid. De flyttade ut i skogen och levde ensamma. De kunde inte hantera andra människor, hamnade ständigt i våldsamma situationer och kände att deras enda utväg var att isolera sig.
Att folk överhuvudtaget förväntar sig något annat, det är vad som förvånar mig. Man tar människor, får dem på olika sätt att ställa upp "för sitt land", för att åka någonstans och döda. Trots att dessa människor aldrig skulle döda i samhället i vanliga fall. Soldaten är hjälten, trots att mördare ligger längst ner på skalan i vanliga fall. Det visar på den omställning man måste genomgå för överhuvudtaget kunna kriga. Och att man blir fullkomligt förstörd sen, det känns för mig som en naturlig följd.

And I didn't hate those that I killed
but they're all dead now
And I'm here alive with satellites
and friday nights
and no one to judge me for the
things that I've done at all
so how can I live with that?
- Dashboard Confessional

Frihet.

Gick i trapporna på Älvsjö pendeltågsstation och då slog det mig; jag är fri. Jag behöver aldrig mer gå tillbaka till snabbgrossen, behöver inte stå i kassan och svälja skit, behöver inte ha obekväma skyddsskor som förvandlar mina fötter till luftmadrasser i pölar av svett, behöver inte få ångest att lunchrasten är slut och jag måste ner igen.
Jag är fri.

Jag har sommarlov. När jag vaknar imorgon bitti kan jag sitta i soffan hur länge jag vill. Jag kan sy hela dagarna, spela gitarr hela dagarna, ligga i sängen hela dagarna, läsa böcker, rita teckningar, skriva bokrecensioner. Baka bullar, ta långa duschar, sola, vifta med tårna i gräset, tråckla inprovningar i trädgården.
Jag kan vara uppe hela nätterna och sova hela dagarna, göra pizza till middag och äta till frukost, dansa runt i solskenet, lyssna på musik på högsta volym och inte vara orolig att jag måste till jobbet eller att jag måste gå och lägga mig för att jag ska orka gå upp på morgonen. För jag behöver inte gå ur sängen om jag inte vill.

Det är sommar, jag är ledig och livet leker. Allt är så fantastiskt fantastiskt just nu. Jag är kär. I livet, i friheten, i Fågeln, i sommaren, i mina jeansshorts, i mig själv.