Först kändes den fin men nu känns den så jävla ful.

Så kommer jag hem. Allt känns okej. Eller egentligen gör det inte det, men allting känns kontrollerat. Tittar mig i spegeln, tycker att jag är så jävla ful. Ett gott tecken på att det inte står rätt till inuti. Sätter mig vid datorn, hanterar allting. Dricker vatten. Får ett sms. Börjar gråta.

Det var lättare att må såhär när jag var fjorton. Eller femton, sexton, sjutton. Innan terapin. Innan: "jag tror aldrig du kommer göra det igen". För då fick jag plötsligt något att leva upp till. Och när man slutat, då kan man inte fortsätta, då kan man bara börja igen. Och det är mycket mer dramatiskt att återfalla än att bara gå vidare i gamla hjulspår. Dessutom lämnar man saker på vägen; förmågan till bra ursäkter, det rätta handlaget, den där sammanbitna minen.

Jag måste ta itu med känslorna på ett moget sätt. Och det är inte ens en känsla, eller en person som skapat den. Det är flera känslor. Flera personer. En människa som skapar ett behov av att trösta, men det finns inte riktigt längre ett utrymme för mig att trösta. Och där finns också en saknad, ingen längtan tillbaka, men när minnena gör sig påminda och man sitter och tittar in i ett par ögon som en gång för inte så länge sen fick en att bli helt fucking galen av kärlek, då rör det till det i hjärtat även om man inte längre är alls kär och inte skulle kunna tänka sig att vara tillsammans igen. Och så är det en annan människa som jävlas med en annan del av hjärtat, den som inte har med kärlek att göra utan vänskap och det kan göra minst lika ont. Någon tar mig tillbaka och kastar bort mig och tar mig tillbaka och kastar mig som ett gammalt bananskal och jag ruttnar inte utan kommer tillbaka hela tiden, hela jävla tiden och jag kan inte säga nej och jag känner mig så jävla utnyttjad men ändå kan jag inte säga nej.

Jag vill bara bli nerbäddad, i nytvättade lakan. Vill sova tills jag vaknar av att inte längre känna såhär. Och då vill jag gå upp och äta pannkakor med en vän jag saknar så himla mycket och gå ut i solskenet utan ångesten som får mörkret att locka mer än något annat i världen.

När man googlar "självförtroende självkänsla" kommer denna mening upp:

"Dåligt självförtroende och självkänsla avhjälps per telefon."

Det låter så himla enkelt. Som att man bara plockar upp luren och så sitter det någon där i andra änden som gör allting rosenrosa och när man lägger på igen så är man en superhjälte inombords, utan tvivel, ångest och ensamma tankar framför spegeln. Jag har inte klickat på länken, så jag vet inte riktigt vad de menar, men jag vet inte om jag ens vill ta mig dit och lära mig hur det går till i verkligheten. Jag tror jag blir mer tröstad av illusionen att det någonstans därute finns ett såpass enkelt knep att ta till. Att det faktiskt går att bli "avhjälpt per telefon". Vilka andra problem kan jag få avhjälpa över en nyligen-till-3-omlokaliserad telefonlinje från Örebro (jag föreställer mig att de sitter i Örebro, dessa människor. Jag vet inte varför Örebro skulle vara distansterapins högborg, men det verkar vara en passande stad.)? Kan de ta hand om min förmåga att ta mig vatten över huvudet? Kan man rädda en människa från att drunkna i sina egna ambitioner över telefon? För det tror jag att jag skulle behöva just nu. Lite begränsning. För det känns som att allt jag tar mig för växer och växer, som när man försöker äta en torr macka till frukost när man egentligen inte är hungrig och det bara slutar med att man får kväljningar.

Men jag tror inte på den här länken. Hur mycket jag än vill tro på enkla knep för att avhjälpa diverse problem, så gör jag inte det. Och jag litar inte på folk från Örebro, speciellt inte när jag inte ens vet om de är därifrån. Slutsats: telefoner är inte till för stora problem och jag måste ta itu med mina fördomar.

Blä.

Det började som en bra söndag men nu känns det bara tungt. Tänkte ta en långpromenad och hälsa på sötaste farmor och farfar men farmor är lite sjuk så det passade inte med besök idag. Så nu vet jag inte vad jag ska göra och jag har spelat så mycket gitarr de senaste dagarna att mina fingertoppar skiftar lite i lila. Så fort jag försöker spela så får jag handsvett och blir stressad för att det gör så ont och då känns det som att det är dags att ta en liten paus.
Nu sitter jag bara här med ångest, jag förstår inte riktigt var den kom ifrån men kom gjorde den och jag känner mig helt förlamad.

Jag orkar inte. Orkar inte rita, orkar inte sy, orkar inte åka in till stan och varför skulle jag göra det ens för det finns ingen där att träffa och jag har inte råd att springa runt och gå på bio eller något. Och ingenting blir ju bättre när man sitter och stirrar rakt fram från soffan och tycker synd om sig själv så nu borde jag verkligen ta tag i mig själv och göra något. Men jag gräver och gräver men hittar ingen motivation. Skit.

Känslor efter ett på natten.

Jag skickade precis ett mail på facebook till en gammal lärare. Jag har ett par gamla lärare som vänner på facebook, fast för mig är de inte bara "gamla lärare" utan inspirationskällor och människor som gjort mig bättre, på olika sätt. Iallafall så är den här mannen någon som var ett stort stöd för mig under min tid på högstadiet och jag är inte helt säker på att han vet hur pass mycket bättre han gjorde en ganska jobbig högstadietid för mig. Så jag kände att det var på sin plats att tala om det för honom. Men så nu, när jag har skickat ett långt meddelande och tackat honom för allt han gjort för mig, så börjar jag fundera på hur ärlig man ska vara mot människor. Ibland undrar jag om folk förstår hur uppriktig jag är när jag berättar för dem att de exempelvis har varit viktiga för mig under någon period. Är rädd att folk ska tro att det bara är något ytligt, som verbala motsvarigheter till sådana där luft-kindpussar som fjortonåriga tjejer i canada goose-jackor och för mycket brunkräm ägnar sig åt. Det är det förstås inte, eftersom jag inte ägnar mig åt att övertyga oviktiga människor om att de är viktiga för mig. Men de här människorna som faktiskt är eller har varit riktigt viktiga för olika delar av mig, mitt liv och min personlighet, jag vill att de ska veta det, även om det handlar om en lärare, som jag inte längre har någon direkt relation till. Jag hoppas bara att han förstår hur pass direkt det jag just skrev till honom är taget ur mitt hjärta.

Berättade även för någon igår att han är en av de få jag träffat i mitt liv som faktiskt skulle kunna hjälpa mig att stryka lite saker från min att-göra-innan-jag-dör-lista. Vet inte riktigt varför det känns så, men det gör verkligen det. Det känns som att han förstår saker hos mig som inte många andra gör, som att världen han ser genom sina glasögon inte är helt olik världen jag ser genom mina ögon. Jag får så ofta känslan att folk inte förstår vad jag menar när jag förklarar mina känslor, som att de försöker förstå eller ler åt att det är lite smågulligt, men de förstår inte hur pass på allvar jag menar det när jag säger att jag vill dansa tryckare, stå på scen, gå på jazzclub, ligga på en äng och göra former av molnen, åka bergochdalbana fast jag är så rädd att jag nästan får ont i magen att bara tänka tanken, springa hand i hand över en bro bara för att det ser så fint ut i mitt huvud när man gör det, bygga en koja och ligga därinne en hel dag och läsa för varandra och ha picknick därinne under alla filtar. Det låter kanske idiotiskt för andra, men i min värld så är det saker jag måste få gjort innan jag dör, och jag skulle inte känna att mitt liv var komplett om jag hela tiden förnekade de små sakerna jag fantiserar om. Vad är det för mening att leva om man inte gör sådant som man tror får det att pirra i magen? Det kanske blir pannkaka av det hela, jag kanske känner mig skitdum när jag dansar tryckare vid 21 års ålder eller när det nu blir, det kanske känns jättekonstlat att bygga en koja och äta kakor och dricka saft där inne och jazzclub kanske inte alls är något för mig men jag vill prova! Jag vill känna att det känns jättedumt, jag vill inte bara gissa att det kanske kommer göra det.

De senaste månaderna har jag bestämt mig för att allt jag tänker som börjar med meningen: "jag har alltid drömt om att..." är sådant jag faktiskt ska se till att göra. Om inte annat för att jag ska ha något att skriva om.

Bäst före, se botten.

Alltså, det här med förhållanden. Jag är rädd som fan nu. Inte för att jag direkt står inför ett förhållande, men jag nojar alltid långt i förväg. Så att jag har det klart sen den dagen det kanske händer. Jag är så rädd för dagen när gungbrädans andra ände dunkar i marken. När man inte längre sitter och har pirr i magen för att man är så nykär, utan man sitter där och har ont i magen för man frågar: "är du lika kär i mig fortfarande?" och han svarar: "jag vet inte". När man inte längre längtar efter att få träffa honom, varje sekund, den där kvällen man får ett sms där han undrar om han får komma över och för första gången svarar man: "nej, kanske inte idag, det passar inte så bra. Men vi ses ju på fredag" och det är onsdag och att vara utan honom i två dagar känns inte alls jobbigt som det gjorde i början. Kanske är det rent av skönt. Jag är livrädd för natten man inser att det är trångt att sova två i sängen, att hans underbara närhet inte längre kan överskugga det faktum att det är skönare att sträcka ut armarna ordentligt. Första natten man väcker honom när han, som han alltid gjort, sparkar till en i sömnen och säger åt honom med arg röst att: "sluta med det där!". Och han vet inte ens om att han har gjort det för man har aldrig sagt något förut. Första kvällen man lägger sig bredvid varandra för att sova och man somnar utan att ha haft sex. Första morgonen man vaknar och tycker att det är skönare att bara gå upp och klä på sig, istället för att ligga kvar och lägga nästippen mot den där gropen i hans nacke och bara känna hur hans puls dunkar genom ens ansikte hela vägen in till ens eget hjärta. Jag är rädd för att inse att hans leende inte alls är sådär fantastiskt som det var i början, det är egentligen ganska tröttsamt. När man, istället för att bli glad och kåt när han tar på en, blir irriterad och skalar bort hans fingrar från ens bröst och går och läser tidningen istället. När "jag älskar dig" har blivit slentrian och "jag saknar dig" är något man bara säger för att man inte kan komma på något bättre att säga fast egentligen känns det faktiskt inte i magen som att man saknar honom alls.

Jag blev bitter när jag och min förrförra pojkvän gjorde slut och nu känns det som att jag håller på att bli det även denna gång. Inte som då, för istället för att vara övertygad om att alla pojkvänner kommer vara otrogna och gå runt med panisk ångest över det, så känns det nu som en omöjlighet att kärlek kan komma utan ett kort bäst-före-datum och när man gått hand i hand i tillräckligt många månader kommer det börja smaka surt.

...

Jag älskar dig även när whiskeyn får dina ögon att tåras men ibland vill jag bara stänga dig ute och låsa dörren. Och jag hatar mig själv för det.

Utdrag ur min dagbok/skissbok.

Från ett pendeltåg, en eftermiddag i ett regnigt mars-sverige:
Jag sitter och tänker på att jag har en pappa som har tre gitarrer i sitt hus där den lilla e-strängen är av och en vars stämskruv är gängpaj. En mamma som en av tre gånger när man ringer svarar: "Mamma här!", en av tre svarar: "Eva-Lena! Åh, jag tänkte att det var du men jag vågade inte säga "Mamma här!" ifall det skulle vara någon annan" och den sista tredjedelen svarar utan att vara medveten om det så det enda man får till svar efter man slagit in hennes nummer och tryckt grön lur är: "Rasselrassel, krafs krafs. Klick!". Jag har en syster i vars ögon jag alltid kommer vara en nörd, sten eller getabock och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Och jag tror att hon ibland tycker att jag är rätt bra. Fast bara i hemlighet. Jag har en Mats som alltid svarar: "Ja, det är Mats" och sitt efternamn när han får ett samtal och alltid i samma tonläge. Och anledningen till att jag minns mamma och Mats telefonpersonligheter så väl är för att jag har två föräldrar som jobbar alldeles för mycket (och en som inte alls tycker om sitt jobb för han är för rastlös). Och ja, jag har tre föräldrar och jag har även haft en pojkvän som tyckte det var väldigt konstigt att jag kallar en man förälder fast han inte varit med i den rent biologiska delen av min skapelse. Men jag har tre föräldrar för det handlar inte bara om blommor och bin och vems DNA som har gett mina ögon dess gröna färg utan lika mycket om vem man skrikit på när man var fjorton och det gjorde ont att andas, vem som säger att: "Det är han som förlorar på det" när man gråter över att ens första pojkvän har gjort slut, vem man äter fredagsmiddagar med men också onsdagsfrukostar och söndagskvällsmackor framför teven. Det handlar inte bara om vem den som burit en som spermie eller foster i sin kropp utan också om vem som burit en när det känns som att man inte längre kan stå. Och burit mig, det har han. Format mig, skapat den människa som sitter här och skriver detta och det gör honom till min förälder oavsett om min gamla pojkvän eller Göran Hägglund har några invändningar mot saken.
Jag har en mormor som en gång har skruvat upp bilstereon så att jag och min bästa kompis till och med tyckte det var för högt och det var innan hennes hörsel blev sämre och hon skaffade hörapparat med pärlor på för det var inte för att hon inte hörde utan för att hon ville göra oss glada. Jag har en Ingvar som alltid ger mig en jättestor kram när vi ses och alltid retar mig lite för att jag är vegan och, ännu värre, inte gillar innebandy. Jag har en farmor som är lite arg på mig för att jag ska flytta utomlands och jag vet att det är för att hon tycker om mig. Och jag har en farfar som älskar att berätta om hur det var när han var yngre, antagligen för att det är lättare att tala om det man minns när närminnet börjar vika och det blir enklare att tala om när han schappade från militärtjänstgöringen en fredag för att träffa en flicka eller hur han cyklade en mil till jobbet och en mil hem, i alla väder, när han var 14, än att tala om vad man gjorde igår när man inte längre är helt säker på att det verkligen är måndag för är det kanske inte tisdag idag?
Jag har en moster vars händer allt som oftast har färgfläckar eller märken efter en spik som slagits i lite snett i något hemmabygge och hon har tre söner som jag tänker på som bröder från långväga ifrån. Jag har en kusin som är gudomlig på att spela gitarr och klarar av att riva av ettt solo med gitarren bakom huvudet och klär sig som en gangster ur svunnen tid och hans syster är min kusin som fött de två finaste barnen som funnits. En storasyster som räknar pengar med fingrarna och alltid vill rita med mig och en liten lillasyster med ett busigt leende och hemskt många bus att matcha det med. Jag har en vän som skriver de mest fantastiska sms man kan tänka sig och tar med sig en "the movie-box or the box of movies" innehållandes ett 6-pack cola i glasflaskor, ett kort på jokern, lotter för 100 kronor och tre påsar popcorn med smörsmak, rätt märke och allt (såklart), när han kommer hit och hälsar på mig.

Det finns så mycket fint i de hjärtan som pumpar runt blodet som får dessa människors kroppar att fungera att jag inte vet var jag ska sluta så jag slutar här.

Jag har sjungit Kings of Leon-låtar med mina lungors fulla kraft i timmar idag. Så det känns rimligt att avsluta den här söndagen med att lyssna på Milk på högsta volym (okej, inte högsta. Men högsta mina öron och grannar klarar av). Det har varit en väldigt bra söndag. En lugn förmiddag, en mysig eftermiddag med mamma på Liljevalchs konsthall, vårsalongen var ruggigt inspirerande och gjorde mig väldigt nöjd.

Och så säger någon någonting som får en att flina som vore man en dåre. Och det känns så jävla bra att flina som en dåre dessa sista timmar innan nästa vecka drar igång. Det är det enda jag vill ägna mig åt framöver, att flina, att låta magen pirra, att stryka med handen över en kudde och önska att någon la sitt huvud där. Och imorgon kanske jag känner mig oengagerad igen. Men ikväll är jag förtjust. Lite lagom förälskad på låtsas. En dagdrömmande och storflinande dåre, med huvudet i det blå och fötterna svävande några centimeter över jord. Och det känns så jävla bra.

...

Jag var på fest igår. En fruktansvärt långtråkig historia, full av människor som inte ville hälsa på mig och överlag verkade ganska ointressanta. Jag stod mest i ett hörn, pratade med en vän och bättrade på mitt läppstift alldeles för ofta. Jag tycker inte om att göra saker som faller platt, som inte är roligt vad fan håller jag på med det här blir en så jävla tråkig text om mitt läppstiftspåsättande och att folk är idioter. Är det någon som har missat den informationen? Nej. Åh, skit.

Söndagsfilosoferande.

Sitter i min soffa och äter frukost och lyssnar på "simply cuba". Är i en sådan där period där ingen musik riktigt slår an något inuti mig. Allt flyter lite lätt ovanpå och jag kommer inte in i det jag lyssnar på. Hatar de här perioderna, en av mina favoritkänslor är att glida in i en låts känsla, att skutta i takt till något väldigt glatt, att gå snabbt i takt till något väldigt argt, att blunda och glida in i något som är väldigt ledsamt. Som tur är har jag andra favoritkänslor som jag kan ägna mig åt tills musiken kommer tillbaka och berör mig igen.

Jag kan njuta av hur det känns att planera resor med någon som överraskar mig genom att vilja planera resor med mig. Jag kan njuta av hur det känns att vara hungrig och att få äta en riktigt god middag. Eller frukost, eller lunch eller ett mellanmål. Inte nödvändigtvis den första tuggan, jag tycker höjden av extasen brukar komma i höjd med den sista tuggan. När man vet, att nu är det slut. Då njuter jag extra mycket av hur maten smakar, hur himla duktig kock jag är (ja, jag lagar ju i stort sett allt jag äter själv). Jag älskar när man sitter där, på golvet oftast nu för tiden eftersom mitt matbord är översållat med massa teckningar och kollektionsuppgifter och nya mobiler som inte har hunnit låsas upp, och bara smakar. Jag tror faktiskt det kan jämföras med en riktigt bra orgasm, som också faller in i kategorin favoritkänslor. Fast jag tror att sekundrarna innan den där ultimata orgasmen är ännu bättre. Tur att de oftast kommer i par, så jag inte behöver bestämma mig. Jag älskar känslan som kommer när man varit sjuk och trött och så vaknar man en morgon och känner sig inte längre så sjuk och trött. Man kan ta sig upp från sängen (eller soffan i mitt fall) på någorlunda stadiga ben, man kan gå ut i vårsolen med de nya solglasögonen från London och plötsligt är det så stort att man orkar ta 20 steg med höjt huvud eller att man inte behöver sätta sig ner efter en minut ståendes. Det njöt jag fruktansvärt mycket av förra veckan, när jag blev frisk. Fastän jag inte hade varit sjuk så himlans länge, bara en vecka, så njöt jag som en fängslad som äntligen fick komma förbi gallrena och vara fri.
Jag njuter av hur det känns att läsa en riktigt bra skriven text. Antingen det är ur en bok eller om det är en krönika, en blogg, en statusuppdatering på facebook. Det är också lite som musik, orden är som toner som fungerar olika tillsammans och kan slå an på så mycket inom en. Jag njuter av att det börjar bli vår, att jag har världens allra bästa familj, att jag ska gå på liljevalchs vårsalong idag och gå runt och förhoppningsvis bli inspirerad. Jag njuter när jag får till tuschlinjerna i min skissbok, när jag diskar på morgonen och kan känna mig lugnare för att köket inte längre är en katastrofzon, jag njuter av de där sekunderna innan jag somnar, när det känns som att man glider nerför en backe rakt ner i en stor skål bomull. Jag njuter av att finnas till när det är så många som inte får göra det. Tillåter mig att le galna superstora leenden även när det är folk runt omkring. För det finns så mycket att njuta av här i världen, mycket mer än de här sakerna. Det gäller bara att öppna hjärtat för dem. För det är med hjärtat man njuter, det är hjärtat som får en knäsvag från topp till tå. Låt ingen lura i er att det är på något annat vis. Och all heder till margariner som ska hjälpa hjärtat och motion och nitroglycerin eller vad det nu är för sprängämne man petar i sig när man har hjärtproblem, all heder till mindre rött kött och 1 litet glas rödvin varje dag, men för att hjärtat ska må bra är det lika viktigt att tillåta sig att le så stort ansiktet tillåter när man ser den första tussilagon, att lägga sig ner på soffan och hänge sig fullständigt åt sin favoritlåt, att stänga ögonen och känna efter hur den där efterlängtade middagen verkligen smakar, att skicka det där smset till den där personen som får det att pirra i magen, att somna i nytvättade lakan och att stryka handen mot en vårsolsuppvärmd vägg.

Gröna rosa gula.

Är uppe för sent på kvällarna och pratar om superkrafter (igår) och kön och hur de representeras i fotografi (idag). Sover gott men alldeles för lite. Ler ganska mycket ändå. Känner mig lite utanför i mina normala sammanhang, som att jag var borta lite för länge och allt har fortsatt utan mig och jag hinner inte riktigt ikapp. Har börjat gömma mig på skoltoaletter igen. För att andas, dra ett djupt andetag och klara av några timmar till. Lyssnar på musik. Har med mig en bok. Har min dag-/skissbok med mig men den vill jag inte skriva i när jag är i skolan så jag skriver och ritar på pendeltåget. Det känns som att glida in i en egen liten värld när jag sitter där. Ritar av okända människor. Fäster främlingar på papper, de kommer alltid finnas i min skissbok och de vet inte ens om det (jag försöker vara diskret när jag ritar av folk. Så de inte blir rädda. Eller irriterade.). Det är lite magiskt ändå.

Sen kommer jag hem och spelar gitarr och sjunger jättehögt, och undrar om jag någonsin kommer spela något för någon igen. Och så skriver jag saker på engelska till någon som skriver saker på engelska tillbaka till mig. Och jag äter jättemycket. Och så funderar jag på hur jag egentligen mår, men ibland vill jag inte riktigt veta. För jag ler ju jättemycket och även om det känns oändligt tomt inuti ibland så känns det ibland som att det är fullt med sådana där färgglada bomullstussar som ens kompisar hade i badrummen när man var liten, gröna rosa och gula fast vi hade alltid en sådan där lång remsa med vanlig vit bomull från blåvitt och jag var alltid så avundsjuk, på deras färgglada bomullstussar och deras flourtabletter med banansmak men jag är glad för min mamma ville inte peta i oss onödiga kemikalier och skulle aldrig belasta miljön med gröna rosa och gula bomullstussar.

Jag vet inte vad jag vill säga mer än att det känns som att jag fylls och töms och fylls och töms och jag är ganska trött. Sådär rent allmänt.

Superhjältefilosoferande.

Han frågar vilka superkrafter jag skulle vilja ha om jag fick välja. Om han bara visste att det är en sådan fråga jag alltid önskar att sådana som han ska fråga. Nu anar han kanske det, med tanke på de högst utförliga, jättelånga svaren jag gav. Tänk att det finns andra som funderar på sådana saker. Tänk att det finns en människa där ute som frågar mig den frågan. Det ger mig hopp vad gäller mänskligheten. Vi klarar oss, för det finns ytterligare en dåre där ute som funderar på om det vore bäst att kunna flyga eller att kunna prata alla världens språk (mitt svar) eller om det skulle vara bra eller dåligt att kunna teleportera sig (jag säger dåligt, han säger bra).

Det finns diskussioner om saker, saker som aldrig kommer inträffa. Men de diskussionerna är ändå så himla värda att ha. Jag kanske borde studera filosofi.

Bok.

Jag har börjat bära med mig en skissbok överallt. Som en dagbok, fast jag ritar i den. Och skriver också, förstås. Om man ger mig en penna dröjer det inte länge innan jag kletar ner några ord någonstans, även om det bara är delar av en låttext. Meningen med boken var egentligen att jag skulle ha med den och rita massor. Jag fick inspiration till att ha en när jag köpte en bok om street-art-skisser och min plan har fungerat ganska bra. Det enda problemet är att jag skriver jättemycket i den. Nästan lika mycket som jag ritar. Och det blir ganska personliga texter. Och nu är jag lite rädd att jag ska tappa bort den. Kanske inte glömma den på tåget, för då kommer bara någon främling att hitta den och antingen slänga den och då gör det ju inget, eller så hittar främlingen den och bläddrar i den och tycker om den. Tar med den hem. Filosoferar om vem jag är. Bläddrar lite i den då och då. Sitter på tåget och tittar på människorna i vagnen och undrar: "är det hon? Är det hans? Var det kvinnan med det konstiga håret som glömde den där boken?". Så som jag hade gjort om jag hade hittat en okänd skiss/dagbok på tåget.
Det jag är orolig för är att jag ska glömma den i typ skolan. Att folket där skulle hitta den, veta att den var min och titta i den. Läsa mina tankar. Det skulle vara förödande. Inte för att jag har skrivit massa saker om skolfolket, iallafall inte så att de skulle förstå att det var om dem, men ändå! Jag skulle dö om de läste den. Som att jag är fjorton och de är den där killen jag är kär i. Fast av helt motsatta anledningar. Usch.

Så jag har med mig en bok hela tiden, som jag är jätterädd att förlägga. Det är lite lustigt. Och det här var ett uselt, riktigt uselt blogginlägg. Förlåt.

Att finnas till.

Idag har jag varit duktig. Jag kom hem från skolan, flera timmar senare än normalt för att jag stannade och jobbade, och så fort jag hade slitit av mig alla ytterkläder och knytit upp mina kängor så satte jag mig att jobba igen. Med Yeah yeah yeahs på hög volym och utan att sätta på datorn. För så fort jag sätter på datorn blir jag helt okoncentrerad. Som igår. Kom hem, med stenhårt fokus: "nu jävlar ska det jobbas klart med den här kollektionen!". Sätter på datorn. Sen sitter jag bara där. Slösurfar. Läser lite bloggar. Väntar på att någon ska komma in och prata med mig, någon kommer in och pratar med mig, jag väntar på att någon ska svara snabbare. Fipplar med tangenterna. Skriver något. Får ångest för att det dröjer mer än 10 sekunder innan jag får något svar. "Varför skrev jag sådär? Åh. Varför valde jag just det där ordet? Varför skrev jag så fort? Varför svarar han inte?". Och sen när de där extra 20 sekundrarna, som kändes som 20 extra år, har gått och jag får ett svar, som gör mig högst nöjd, då känner jag mig så dum. "Åh, jag nojar så mycket. Idiotiska ångest. Ska aldrig få ångest över något så futtigt igen!". Och så skriver jag något till svar. Och så dröjer det några sekunder, eller ve och fasa!, minuter mer än normalt innan jag får ett svar...
"Herregud. Herregud." Rodnad. Svårt att andas. Sitter och slår med fingrarna mot tangenterna utan att skriva något. Trummar ett litet solo på bordskanten. Hyperventilerar. Viftar med tårna. Försöker läsa en blogg, men inser att jag inte kan se bokstäverna. "Herregud herregudherregudherregudsnällaraderaalltjagnågonsinskrivitjagärensådanidiot. Herregud. Herregud." Pling. Svar. Jag är lugn igen. "Äh, jag är ko-lugn. Jag kommer aldrig noja över ett löjligt svar från någon som inte ens är av världs-betydelse. Kommer aldrig hända igen!". Sekunderna går... Hjärtat klappar igång.

Ibland är man inte lika cool som man skulle kunna önska. Och ibland undrar man varför i helvete man hetsar upp sig. Lika mycket. Varje gång. Varenda ny kille. Vareviga gång. Och det gäller inte bara "vi-ska-gifta-oss-och-skaffa-barn-så-mycket-gillar-jag-honom-mamma!"-personerna. Det gäller de där jag fastnar för en vecka och sen går vidare också.

Jag tror det är min svart-och-vit-personlighet som lyser igenom. Jag har väldigt svårt att göra något halvt. I min värld är det hundra procent eller ingenting. Antingen matstrejkar jag helt (händer extremt sällan) eller så äter jag konstant. Antingen är jag den mest sociala personen man kan tänka sig, center of attention, dansar runt, pratar, skrattar, drar skämt med hög röst, knuffas och skojbråkar och är ett endaste yrväder eller så sitter jag med ångest upp till pannbenet och känner mig stolt om jag lyckas yttra ett enda ord. Jag är antingen inspirerad så till den milda grad att det känns som att jag kräks kreativitet ur öronen eller så ligger jag ner och tittar på teve och undrar om jag någonsin kommer skapa något igen. Antingen älskar jag någon eller så hatar jag den och tycker jag lite halvt om den så är det bara för att jag inte känner personen så väl. Jag har jättesvårt att hålla mig halv-nära-vän med personer, vill antingen ha en bästa-bästa-bästa vän eller inget alls. Vill antingen umgås hela hela hela tiden eller så vill jag sitta alldeles ensam i en garderob. Och det har ingenting att göra med ifall jag är ledsen eller inte, jag kan vara ledsen och vilja vara social, grina och vilja vara ensam, skratta högst, le tills det värker i kinderna och ändå inte vilja träffa en enda person. Jag är antingen snabb som fan i huvudet eller så är jag så trög att det är ett under att jag överhuvudtaget klarade av skolan. Antingen mognast av alla, med budgetar och noga övervägda beslut om allting eller så ligger jag och fnittrar med bebisröst och vill bara klappa små runda kaniner hela dagarna. Är antingen så glad att allting är vackert, himlen är alltid blå även när den är grå, kärleken är överallt och jag ska aldrig ramla ner från molnet jag svävar på eller så är jag så oändligt ledsen. Så tom inuti att det känns som att allting runt mig ska sugas in i mitt eget hemska mörker och försvinna där i evigheten. Jag sjunger antingen bra eller skitdåligt. Och när jag träffar nya människor.. Speciellt de där killarna. Pojkarna. Männen. Herrarna. Snubbarna. Grabbarna. Då har jag svårt att hålla mig ifrån att dagdrömma. Att bara tänka med hjärtat och känna himla mycket. För att kanske nästa vecka dagdrömma, känna och längta, fast efter en helt annan.
Jag tror bara jag behöver känna mycket. För läskigast av allt är när man inte känner någonting. När man går upp på morgonen och det kunde inte spela mindre roll. Någonting. Allting är fast i en grå massa av havregrynsgröt och slaskvåta trottoarer och klister med klumpar i. Jag hatar de gångerna. De är få, men de skrämmer skiten ur mig varje gång. Så jag tänker känna. Med hela hjärtat och ibland stänga av hjärnan om den kommer ivägen. För just nu är det känna jag vill. På alla sätt och vis. Känna solen. Känna kärlek. Känna lyckan när man ser den första tussilagon. Känna hur skönt det kan vara när alkoholen intar ens kropp och man står på ett fullt dansgolv i olikfärgade strålar av ljus och bara KÄNNER! Känna de nytvättade lakanen mot huden. Känna hur livet finns i varenda del av ens kropp, känna hur blodet pulserar, känna hur det känns att finnas till. För det är något alldeles extra. När man känner efter och verkligen inser att: "jag finns."

Prova.

Kärlek.

"Och så sa jag typ hejdå! och så sa han typ okej... och så la vi på!".

Någon jag tycker om bråkar med någon hon tycker om och jag får sådan ångest över hela grejen. Att ha pojkvän. Att bråka med någon. Den där känslan när man är kär i någon, tycker om någon så himla mycket, men saker den gör kan få en av vilja strypa personen. När de där läpparna man oftast vill kyssa och älskar, säger saker som gör att man bara vill slå dem blodiga. Det gör mig så rädd att höra folks historier om idiotiska pojkvänner och puckade flickvänner och dumhuvuden hit och klantskallar dit och alla är så jävla fel. För jag vill inte vara i det och jag vet att jag har varit där själv. Suttit där och skrikit rakt ut i frustration över någons urbota dumhet. Kallat människor jag älskar för ord jag hatar för att de får mig att känna mig så arg. Irriterad. Störd. Besviken. Ledsen.

Jag vill inte tillbaka till det där. Just nu, denna söndagskväll, vill jag aldrig mer ha en människa att kalla min pojkvän. Aldrig mer någon att skrika på. Aldrig någon att slänga igen dörren efter. Aldrig någon att trycka bort, aldrig någon vars sms jag kan skrika fula ord åt. Aldrig mer någon som tittar på en med den där blicken som gör att man bara vill kasta en gjutjärnspanna mellan ögonen på honom. Aldrig någon man vänder ryggen åt innan man ska somna, aldrig dela säng med någon när båda ligger som stålfjädrar och ingen kommer att ge upp och det är bäst att bara somna så kanske det är bra imorgon men det är inte bra imorgon för när man vaknar så gör det fortfarande ont och han kliver över en med de där fula kalsongerna, varför kan han inte köpa nya kalsonger, och går och kissar och stäng badrumsdörren för i helvete och när han kommer tillbaka in i rummet så vill man att han ska säga något försonande men han böjer sig bara ner och plockar upp en gammal strumpa och sen klär han på sig och säger hejdå och stänger dörren och man ligger kvar alldeles själv. Alldeles ensam. Alldeles tom och fortfarande arg.

Men å andra sidan... Utan någon som går så finns det ju ingen som kommer tillbaka. Med huvudet hängande. "Jag vill inte bråka. Jag hatar att bråka. Jag älskar ju dig." Och utan någon som lämnar sängen finns det ingen som kryper tillbaka och håller om en och torkar ens tårar och viskar: "sista bråket någonsin. Vi bråkar aldrig mer. Vi har ju egentligen ingenting att bråka om. Vi älskar ju varandra." Och de upptagna strumporna ramlar tillbaka ner under sängen och trots att kalsongerna är gamla och fula och hänger för mycket så spelar det ingen roll för de hamnar bredvid strumporna inom kort. Och munnen som skrikit svordomar kysser som ingen annan mun och händerna som hängt knutna längs sidan är mjuka igen och får allting att kännas bra.

Fast jag vet ändå inte om det är värt det. Och jag kommer antagligen inte riktigt tycka att det är värt det, förrän ett par sådana där ögon tittar på mig igen. Förrän någon stjäl mitt hjärta igen, leker kurragömma med det och lurar in mig i den stora karusellen igen. Förrän någon står framför mig och får det att kännas värt allt i hela världen att bara få hålla hans hand, andas mot hans mun, vakna mot hans hud, älska med bara honom, känna bara hans doft, även om han inte har någon doft. När någon finns där, vars sms är det enda jag behöver för att gå upp på morgonen, vars leende är det finaste som finns, vars skratt får det att kittlas hela vägen längs ryggraden, vars viskningar är som fjädrar, vars smekningar är beroendeframkallande och det enda enda enda enda man vill känna igen.
Förrän någon får mig att älska honom. Innan dess kommer jag himla med ögonen åt er andra. Men när han kommer... Då får ni himla med ögonen åt mig.

Sjukdom.

Nudlarna ligger i kastrullen, datorn i soffan och jag framför teven. I soffan. Under datorn. Solen skiner men de säger att jag ska vila så jag vilar. Har blivit av med magsjukan nu hoppas jag, var sjuk inatt men efter en banan och lite risavkok (mmm, jättegott) vid fem-tiden imorse verkar magen ha stabiliserats något. Nu har jag istället jätteont i halsen, men det gör inte så mycket. Hellre ont i halsen än den hemska mag-åkomman som tvingar upp en ur sängen var tjugonde minut. Dessutom är det mycket mer elegant att ha ont i halsen än rännskita. Som ni säker själva förstår...

Om jag inte var sjuk idag skulle jag sätta på mig något riktigt fint och gå ut i solen. Åka in till stan, träffa någon vän. Äta falafel, det låg jag och fantiserade om länge igår kväll. Jag skulle gå omkring med mina nya solglasögon och känna mig cool. Lite som en av blues-bröderna, fast utan hatt och kostym och galna upptåg. Jag skulle sätta på mig på en bänk och njuta av att solen äntligen värmer igen och att himlen är så vacker när den är blå.

Jag har bara varit sjuk sedan i måndags, och inte ens jättesjuk hela tiden. Men det har ändå lärt mig att uppskatta att jag är frisk. Att jag kunde ligga inne i flera månader eller år. Att jag kunde vara fast i en kropp som inte fungerar, oförmögen att gå ut och promenera i solen. Det får min 6-dagars magsjuka/förkylning/influensa-cocktail att verka som en liten fis i rymden. Så när jag blir helt frisk igen, och kan gå ut i världen som en vanlig människa igen, då ska jag komma ihåg vilken grej det är att jag kan gå, att jag kan andas frisk luft, att allting i min kropp i stort sett fungerar. Inte för att jag har varit så sjuk, utan för att jag har insett att det finns andra som är det.

Let the wild rumpus begin.

Jag ligger i soffan i ett litet mörkt hus och lyssnar på plinkeliplonkig gitarrmusik med barnsliga röster (nej, jag har inte släppt where the wild things are riktigt än). Och jag tänker på hur lycklig jag är. Och hur olycklig jag är...

Jag hade en pojkvän nyss. En underbar människa som fick mig att känna mig trygg, för första gången i mitt liv. En människa som jämnade ut mina toppar och mina dalar. Någon som gjorde min jakt på väggar att stödja min rygg mot överflödig, för han fanns alltid där att hålla mig uppe. Han höll alltid dörren till sitt hjärta öppen för mig, även när han inte förstod varför jag grät tills jag skakade eller skakade tills jag grät. Men det tog slut och jag tror det var rätt. Men efter ett och ett halvt års trygghet så står jag på en plats där dalarna sträcker sig långt nedåt och topparna, konstigt nog kanske, vindlar sig ännu högre än innan. För jag måste vara ärlig, det har gjort jävligt ont att mista honom, även fast det i slutet var han som miste mig, men på vissa sätt är jag lyckligare nu. Lyckan är större för jag har nu påmints om hur jävla ont det gör när den inte är där. Jag har blivit påmind om hur bra det kan kännas, eftersom jag de senaste månaderna blivit påmind om hur fruktansvärt dåligt man kan må. Och jag har börjat vara tvungen att söka efter lyckan igen. Med honom tog jag den för given ibland, för allting var ju i grund och botten bra och när det inte var bra hade jag alltid någon att ringa, någon att komma över till, någon att bädda ner mig mer, någon som torkade mina tårar även om de för honom var oförståeliga, någon som strök mig över min trygghetstörstande rygg, någon som viskade: "det blir bra" även när han inte hade någon aning om hur det skulle kunna bli bra för han hade aldrig vetat hur det blev dåligt. På andra sidan mig fanns alltid han.

Nu måste jag göra saker för att hålla mig lycklig. Jag måste rita, jag måste ut och vandra för att söka inspiration, jag måste äta extra goda middagar, jag måste se vacker film, jag måste lyssna på mer musik och känna efter längre in. Jag måste ta vara på de allra minsta stunderna av lycka, för jag vet inte när nästa lyckliga stund kommer. Det är i och med denna osäkerhet, detta hav av stora klippiga skär som kan göra mig så jävla illa, som jag uppskattar öarna av ren glädje så mycket mer.

Min mamma säger att jag har en underliggande depression. Att det är därför jag är så upp och ner. Och hon kanske har rätt och jag kanske borde göra något åt det men det är inte alltid jag vill det. För jag är så mycket mer när jag är såhär. Jag skapar så mycket mer, jag lever så mycket mer, jag andas djupare, ler större, skrattar högre. Även om priset är att jag gråter mer, stirrar in i väggen med en ännu tommare blick, skakar mer och gömmer mig längre stunder.

Jag vet inte vad jag vill. Vill jag vara trygg? Lycklig? Normal? Ständig? Frisk? Mig själv? Någon annan? Blir jag någon annan om jag inte längre är den jag varit i 21 år? Var jag någon annan när jag var älskad av honom och älskade honom tillbaka? Vem är jag? Hur vet man sådana saker? Och ska man ens veta..?

....

Jag äter makaroner, sojakorv och veganost. Så jävla gott. Och skönt att kunna äta igen. Det är svårt för oss tröstätare att vara magsjuka, vi ligger där i vårt elände och kan inte ta till vårat bästa vapen för att må bra igen, att trycka i oss så mycket mat som bara är möjligt. Nu verkar jag bara ha någon sorts vanlig influensa eller något, för jag har jätteont i lederna och har haft lite feber och yrsel och fortfarande lite illamående men inte alls av uppkastnings-sort. Bara trötthetssort. Men nu, när jag på inga villkors vis, hade kunnat ta mig till skolan eller göra någon som helst sådan nytta, då är det ganska skönt att ligga på soffan under det öppna fönstret och lyssna på Karen O And The Kids och bara låtsas att jag också skulle kunna segla bort till en land med stora vildingar.

När jag var liten önskade jag mig alltid en stor garderob. När jag var riktigt liten, fram tills några år innan vi flyttade från huset, då hade jag en stor garderob där jag kunde sitta. Men tillslut blev mitt rum så stökigt, och vi flyttade ut min säng till det andra gemensamma rummet på övervåningen och jag orkade aldrig gå in i mitt eget rum för jag fick sådan ångest av oordningen. Så jag kunde aldrig ta mig till min fristad på andra sidan det totala kaoset. Sedan dess har jag alltid önskat mig en garderob, stor nog att gömma sig i, men inte som ett rum. Den ska fortfarande vara trång och mörk och ingen ska ana att det sitter en liten sjuåring därinne, med händerna korsade över fotlederna och blicken i fjärran (alltid när jag tänker på mig själv på det här viset så är jag sju år. Jag blir nog aldrig mer än sju år inuti min mentala garderob).

Många är rädda för små utrymmen, jag är rädd för stora. Inte så att det hindrar mig i mitt vardagliga liv eller skulle definieras som en fobi, jag är alldeles för mycket av en emotionell Martin Timell för att kunna acceptera sådana saker hos mig själv. Allting som kommer nära en diagnos kastar jag mig över som en hungrig varg för att med alla till buds stående medel bekämpa, analysera sönder och "åtgärda". Inga fuskbyggen i mitt huvud, inga dåligt dragna kablar genom mitt nervsystem, inga läckande rör i mitt virrvarr av känslor, inga prickar i mitt emotionella register.. Antagligen för att jag vet att det redan finns så många sprickor i fasaden, stickor i golven och bjälkar som hänger på trekvart att jag tror att hela bygget faller isär om jag inte gör något åt alla de fel jag upptäcker under tidens gång. Undra vad som skulle hända om jag bara accepterade att jag var lagom sjuk i huvudet och lät känslorna ha sin gång. Skulle jag bli galnare eller rentav lugnare? Skulle det göra mig mer balanserad eller ett värre nutcase? Och skulle det märkas för de utanför?

Och ja, det där om att jag är rädd för stora utrymmen. Om jag är osäker i ett stort utrymme så försöker jag alltid se till att jag har en vägg bakom ryggen. Så ingen ska kunna smyga upp bakom mig. Det här gäller exempelvis om jag ska träffa någon människa som gör mig lite lagom nervös eller om jag ligger och försöker sova i ett stort rum som gör mig jätterädd (om det kanske är folk utanför som är högljudda och fulla och ångestframkallande, kanske). Då ser jag alltid till att ha något mot ryggen. Antar att det också är instinktivt, nedärvt och tusenårigt. Fast förstås, stenåldersmänniskorna var väl mer rädda för sabeltandade tigrar och mammutar (öh, okej, min historiska kunskap är nog rätt halvkass i detta avseende. Det fanns inga sådana då va?), än söta pojkar man ska gå på date med eller familjemedlemmars tankade gäster. Men ändå.

Nu blev min "makaron-och-sojakorvs-note" snarare en djuplodande analys in i mitt snurriga psyke, men men. Har man legat på soffan i två dagar, då kanske man kan tillåta sig lite ego-vältrande. Kanske.

Puppy.

Det är inte första gången det händer. Att andra tycker att det är lite för mycket. Och det är klart att man drar till med "de är bara avundsjuka", på skoj, men det gör verkligen ingenting. De säger att han såg ut som en valp. Sött.

Jag har ingenting att skriva men jag ler och då vill jag skriva ner något, så att jag kan komma ihåg att jag log när jag skrev det. Jag tycker om när människor får mig att le. Även om det inte slutar i giftermål, villa och volvo så tycker jag så hemskt mycket om när folk får mig at le.

London.

Det är solsken ute. Knappt några moln. Varmt när man sitter i solen. Den här underbara staden lever runt mig och jag känner mig levande i den. Jag måste hit. Var lite fundersam innan jag åkte hit, om den stora romansen som jag och London startade förra gången jag var här fortfarande skulle brinna. Om jag fortfarande skulle få fjärilar i magen och sådana där riktiga endorfinkickar av att bara gå runt här. Jag var rädd att jag kanske bara var i ett konstigt tillstånd förra gången jag var här och att jag inte skulle älska lika mycket, inte finna mig så rätt, så levande, så inspirerad, så social, så förälskad längre. Men det gör jag. Åh, gud, det gör jag.

Tegelväggarna. Människorna, språket de talar på. Alla små butiker som ser sjukt slitna ut. El-ledningarna utanpå, som spindelnät mot solen. Mataffärerna med alla konstiga saker, och nej, jag är inte i Kina, men det är ändå konstiga saker i affärerna. De röda bussarna. De små, trånga tunnelbanetågen. Alla ljud, jag hatar stadsljud hemma, jag älskar stadsljuden här. När de hemma är oväsen och ångest är de här som musik. Alla slitna fönster. "Hi, mate!" "Where are you going, dear?" "Oi!" "It's nice weather out, isn't it?" "Lovely." Mer musik. Den här staden lever runt mig och jag lever i den och jag behöver verkligen leva igen.

Män med väskor, jag har alltid önskat mig en man med en väska. Jag lär mig dricka öl. Jag ska prata lika bra som de andra som bott här längre än jag, alla språkliga gränser mellan mig och männen med väskor ska suddas ut. Kollektivtrafiken kanske är förvirrande men jag ska kunna den utantill, eller iallafall hjälpligt. Ska sluta stamma fram: "hi" och inte veta hur jag ska fortsätta. Jag ska flina lika mycket hela tiden, aldrig bli blasé vad gäller platsen längst fram längst upp på bussen. Jag ska älska lika intensivt som jag gör nu. Jag behöver en enorm romans och denna enorma stad kan nog ge mig vad jag behöver. Spelningar, konstutställningar, street art, marknader. Jag behöver din kärlek, London. Långt mer än jag behöver män med väskor, kyssar eller högst ofumliga händer under ett täcke.