Glädjefnatt.

Herregud vad fint mitt liv är just nu. Först och främst; jag kom in på Tillskärarakademin!
Varje gång jag sluter ögonen så fylls jag av hopp och pirr i magen inför hösten. Plötsligt känns min "arbetslösa passiva sommar" som ett vackert sommarlov. Lite tack vare min mormor som påpekade att jag faktiskt nu har sommarlov. (PS. Min mormor är världens finaste mormor i hela världen).
Jag kom precis hem från en underbar semester i Italien. Hela gänget var med, vilket innebär sötaste pojkvännen, mamma och Mats och syster och hennes pojkvän. Vi hade jätteroligt, kock-syster lagade fantastisk mat, det badades och solades, vi upptäckte bergsbyar och såg vackra städer. Höjdpunkten synmässigt var Venedig, jag kunde inte stänga munnen ibland utan satt bara med hakan i knät och tog in.
Imorse kom jag hem och det var underbart det också. Soligt och fint, helt städat hemma i mitt hus och lugn och ro. Desstuom fick jag veta att pappas "fru" (som han kallar henne) kanske ska flytta hit med sina två söner. Det känns jätteroligt, en liten halvfamilj uppe i pappas hus.
Plus att jag och pojkvännen åker iväg på semester igen på söndag.
Plus att jag ska till mormor lång tid senare i sommar.
Plus att jag ska till landet lång tid senare i sommar.
Plus att jag ska hälsa på syster i London senare i sommar.
Plus att jag ska se U2 senare i sommar.

Plus förstås att jag har kladdkaka och grillchips och en Hitchcock-film kommandes.

Finns det något bättre än att vara Sanna idag?

Afa. Suck.

Okej. Afa. Antifascistisk aktion, säger de. Hm...

"Under Internationella kvinnodagens sista timmar besökte en grupp kvinnor från AFA Stockholm och RF Stockholm Kristdemokraternas lokal i Gamla Stan för att visa vad vi tycker om deras politik. Lokalen vandaliserades med färgbomber och vi sprayade budskapet ”Brinn i helvetet, borgarsvin och kvinnohatare”, och gatstenar kastades på rutorna." (från AFA Stockholms hemsida, här är hela artikeln)..

"Detta har dock inte hindrat oss från att attackera dem i deras hem. AFA Stockholm har under året vid upprepade tillfällen kastat in stenar, färg och rök i deras hem samt slagit sönder eller eldat upp deras bilar. Vi kommer alltid att välja när, var och hur vi vill attackera."

"Vid de två demonstrationer NSF/FF har deltagit i eller organiserat så har AFA Stockholm bränt ner och vandaliserat 5 av deras bilar. NSF/FF måste också avtackas som den enskilt största bidrags givaren till oss, då de under året skänkt 13000 kronor samt 2 system kameror."

Här är hela texten.


Är det inte rätt fascistiskt att med våldsamma metoder (skadegörelse, hot, uppbrända bilar och rån (och ännu mer våldsamma metoder som de kanske inte vill stå för lika tydligt?)) försöka ändra någons politiska övertygelse?

Jag antar att få insatta, intelligenta människor faktiskt tror att AFA är något annat än en grupp våldvurmande idioter, men man vet ju aldrig... De dyker ju upp lite här och var på demonstrationer och tillåts finnas där. Dessutom blir jag så arg att jag måste skriva något.

Ps. Vet ni vad AFA i USA står för? American Family Association. "... exists to motivate and equip citizens to change the culture to reflect Biblical truth and traditional family values." Hahaha.

Att leva med sig själv.

Jag tycker inte om ängslighet. Att låtsas att inte tycka om eller att låtsas att man tycker om något som man inte tycker om. Att trycka undan delar av sig själv för att passa in i en grupp, forma sig efter en mall eller vara som sin idol.

Jag har varit ängslig. Inte för att passa in i någon grupp i skolan (antagligen för att jag kände att det var kört i vilket fall som helst. Och det fanns ingen grupp jag ville tillhöra.), men för att vara som mina idoler. För att passa en bild jag själv hade satt upp, bilden av den "coola tjejen". Bilden ändrades med åren, när jag var 13 var det hiphop-kläder och ängslighet för att tycka om annan musik än just hiphop och r'n'b, när jag var 14 var det Avril Lavigne-tema och allting som inte var skejtboards och nitarmband gick bort. Sen blev jag 15 och då var det Rancid och en stor skam över att jag hade tyckt om Avril Lavignes musik. Vid ett tillfälle var det lite hippie-tema på mig, men det gick över rätt snabbt. Sen hade jag ont i magen när jag träffade mina vegan-kompisar (den första gruppen jag tillhörde i mitt liv) för jag ville inte att de skulle luska reda på att jag tyckte om något som inte passade in i mallen. Kanske att jag fortfarande kunde känna att tanken på en flintastek var lockande, eller att jag handlade på H&M. Eller att jag tyckte om smink.
Ibland såg jag punkare på bussen och var ledsen för att de antagligen tyckte att jag var alldeles för vanlig och töntig för att kunna få lyssna på Rancid och Nofx. Och för övrigt så var det ju för töntigt att lyssna på Rancid och Nofx överhuvudtaget, det var ju The Exploited och Black flag som gällde.

Jag blev rätt förvirrad tillslut. Jag träffade en kille för ett och ett halvt år sedan ungefär. Han var snygg och jag blev lite små-förälskad och han visade intresse och jag blev så ängslig. "Han kommer inte tycka om de här kläderna, han kommer inte tycka om mina intressen, den där musiken tycker han om så då måste jag göra det, han tycker om det där, då är det bäst att jag lär mig saker om det", och så vidare i all evighet. Tills jag mentalt örfilade mig själv och sa: "Nej! Om han vill ha mig så ska han banne mig ta mig som den jag är. Och vill ha inte det så skit samma. Då var det ändå inte rätt."

Han ville inte ha mig. Tack och herre-jesus-jätte-lov. För jag har insett i efterhand att jag verkligen inte ville ha honom heller. Men det lärde mig ändå att stanna upp litegrann. Att faktiskt inse att jag är den jag är, jag älskar det jag älskar och ingenting av det ska ändras på grund av en ny idol, en random kille eller ett nytt kompisgäng.

Därför älskar jag nu att sy och att lyssna på AC/DC. Jag tycker om att sticka och jag tycker om diskutera filosofi. Jag tycker om Lily Allen och Led Zeppelin, Bob Dylan och Bob Marley, Nelly och Nirvana, Millencolin och Michael Jackson, Kate Nash, Kent och Kid Down. Jag är vegan och jag älskar att klä upp mig, att sminka mig och jag skiter fullständigt i om omvärlden tror att jag äter en mjölk-glass när jag äter soja-glass. Jag tycker om att ha jättekorta jeansshorts och jag tycker om att diskutera jämställdhet. Jag tycker om min syntetskinnjacka och känner mig inte ett dugg ängslig när jag går in på mitt stammis-vegan-fik och de misstänksamma veganerna i hörnet tittar argsint på mig. Jag tycker om, nej älskar Stephen King och måste mellan varje annan bok jag läser läsa en King-bok. Gärna en jag redan har läst. Jag älskar att baka mitt egna bröd och fina sockerkakor och jag styrketränar tre gånger i veckan (en bra vecka iallafall). Jag har en dödskalle tatuerad på handleden och jag gråter (gärna) åt sorgliga filmer. Jag tycker om att titta på skräckfilm och jag tycker om romantiska historier, som innehåller små lappar, hjärtan och två personer som håller varandra i handen.
Det mest fantastiska med alltihopa? Att det här är jag och jag skäms inte för något av det längre.

Låt den rätte (Sanna) komma in.

Vet ni hur det känns att verkligen vilja något? Vilja något så mycket att det kittlas i magen när man tänker på det, sådär som det känns när man faller fritt?
Så känns det. Jag älskar att känna att jag verkligen vill, jag älskar det för det får mig att känna mig levande, på väg, drömmande och lycklig. Men det betyder också att om det här som jag verkligen vill inte går vägen så kommer jag falla fritt och landa jävligt hårt.

Tillskärarakademin, here I come (snälla).