Att lära sig att läsa. Det är ju fint att man ska göra det. Och det är synd att färre och färre ungdomar läser böcker. Men ibland undrar jag hur det lärs ut. För många verkar det som att "lära sig att läsa" är att kunna läsa skrivna ord och så fort man kan det så ska skolväsendet släppa en hög torra "klassiker" i huvudet på en. Och så ska man läsa dem vid 13 års ålder, uppskatta Dostojevskij, Lagerlöfs Jerusalem och allehanda författare som skriver som saker man inte ens har upplevt, känt eller tänkt på ännu. Och så ska skolväsendet fnysa åt all "dålig" litteratur, ungdomslitteraturen, populärlitteraturen, den samtida och den som folk i allmänhet läser.
Jag tror att frasen "att lära sig läsa" innebär så hemskt mycket mer än att bara kunna se att bokstäver sammansatta bildar olika ord och att man vet vad dessa ord betyder. Att lära sig läsa innebär att lära sig känna genom ord, att lära sig uppleva utan en bild, med bara sin egen fantasi och författarens bokstäver till hjälp. Att lära sig förstå, att lära sig läsa snabbt nog för att det inte ska vara en sådan tragglig syssla och tar hundra år att överhuvudtaget komma till där någonting spännande händer. Att lära sig inte bara vad orden betyder, men också att lära sig hur de kan få en att känna, hur de kan bilda världar som inte ens Hollywood rår på.
Och jag tror inte man lär någon att läsa genom att tvinga dem igenom Brott och Straff vid 13 års ålder. Det jag tror man lär människor då är att läsning är tråkigt och torrt och svårt och krångligt och så fort de tar sig ut från skolan så läser de inte mer, därför att allt de associerar läsningen med är ångest och rastlöshet och att sitta och försöka ta sig igenom en text man i slutändan förstår lika lite av som innan man öppnade boken. Jag tror de flesta inte har läst tillräckligt för att vid den åldern uppskatta den sortens litteratur. Min mamma minns med fasa när min syster försökte traggla sig igenom just denna tegelsten vid just denna ålder och det bara gick inte! Hur hon än försökte, så gick det inte. Hon förstod inte vad hon läste, och hur ska man kunna bli ivägsvept på litteraturens vackra vingar om man överhuvudtaget inte hajar vad fan det står? Det här dödade hennes läsglädje i nästan 10 år framöver och hade det inte varit för "skräp"-litteratur, "enkel" litteratur, sådan där tidsfördrivarlitteratur, så hade hon aldrig återupplivat den och då hade hon aldrig läst som hon gör idag. Högt och lågt, intellektuellt och för skojs skull. Hon är den mest intelligenta människan jag känner men hon trodde, på grund av en jävla rysk tegelsten i början av hennes tonår, antagligen att hon var för dum för att läsa. Eller åtminstone att det var alldeles för mycket jobb för alldeles för lite utdelning.
Jag läste när jag var liten. Min pappa brukade skämta att om jag inte hade någon bok till hands skulle jag i värsta fall ge mig på telefonkatalogen. Jag var medlem i bokklubb och höjdpunkten i månaden var när bokpaketet jag beställt kom i brevlådan och då satt jag inlåst på mitt rum i timmar och bara läste. Vad jag läste? Tvillingarna på Sweet Valley High. Kalla Kårar. Allt som handlade om ond bråd död och läskiga kryp kastade jag mig över som en hungrig varg. Jag älskade Kitty-böckerna och jag läste så mycket amerikansk skräp-ungdomslitteratur att jag sedan, när jag väl började skriva, döpte alla karaktärer till Ted, Nick, James, Hannah, Alison… De bodde i New York, Texas, Kalifornien. Sverige, vad var det? Sedan gick jag över till Stephen King, läste allt jag kom över. Läste knappt något annat i flera år. Till och med när jag för några år sedan läste litteraturvetenskap på universitetet smygläste jag Stephen King mellan varven (och blev uppläxad av läraren på grund av just detta). Allt detta som döms ut som skräp, utan kvalitet, saknar värde. Men det är just dessa böcker som lärde mig att läsa. Lärde mig att fly från verkligheten, lärde mig att till fullo begrava hela sinnet i en bok och vara där tills pappa eller mamma eller min nuvarande pojkvän ropar att det är middagsdags och jag vaknar ur min trans. Det är just dessa böcker som, när jag var alldeles för ung för att förstå vad fan Raskolnikov över huvudtaget sysslade med, lärde mig varför litteratur är så jävla underbart. Därför att det kan tala till dig, var som helst, när som helst, hur som helst och på vilket plan som helst.
Det är dessa böcker och de upplevelser jag fått genom dem, som har hållit min läsglädje vid liv och därmed lett till att jag lärt mig fler ord, lärt mig att läsa svårare texter, lärt mig att äntligen uppskatta vad som är grejen med Brott och Straff (jag läste den en gång på litteraturvetenskapskursen. Fattade inte ett ord. Läste den igen förra året. Tyckte det var en fantastisk bok på alla sätt.). Jag hade aldrig hållit ångan uppe utan att läsa Stephen King vid sidan av (fast nu tycker jag förvisso att han i många böcker är en absolut fantastisk författare och inte alls någon skräp. Men litteraturvärlden håller inte alltid med mig där.). Det är viktigt att barn och ungdomar läser, inte vad de läser. Det är viktigt att de lär sig hur underbar litteraturen kan vara, inte hur viktigt det är med just den och den klassikern. Jag är helt med på att litteraturen är viktig att lära ut, att vissa böcker är viktiga att känna till och att litteratur inte bara är kioskvältare och tidsfördriv. Men jag tror inte man kommer någon som helst vart med att tråka ut stackars 13-åringar med att tvinga dem att läsa hela Brott och Straff och sedan banna dem 10 år senare för att de inte läser.
Visa människor glädjen i att läsa så kommer de hitta till klassikerna i vilket fall som helst.
