Trötta funderingar.

Jag kan inte föreställa mig vad jag ska jobba med. Kan inte tänka mig ett jobb jag ska ha resten av livet, kan inte bestämma mig. Kan inte komma på vad det skulle vara.

Men idag, då insåg jag något. Jävligt segt av mig, ja, men icke desto mindre så är det insett nu.
Jag kanske inte ska ha ett jobb. Jag kanske inte ska göra en sak resten av mitt liv. Jag kanske inte ska hitta en plats, ett skrivbord, en penna, en scen, ett datorprogram, en kassa, en blöjbytarbänk, och stannar där för alltid. Hela poängen kanske är att jag aldrig kommer hitta någon plats, något yrke, något liv där jag kan stanna för alltid?

Enda anledningen till att jag har stått ut med rastlösheten under den här våren har varit för att jag hela tiden har vetat att jag inte kommer stå kvar och stampa särskilt länge till. Och redan nu, trots att jag är ute på mitt livs absolut största äventyr hittills, så funderar jag på var jag skulle kunna befinna mig senare. Inte som en plan, utan för att jag är så himla hemskt jättefri. För att jag flyttade hit och nu har jag ett jobb och så fort jag får min första lön så kommer jag ha ett boende och allt det här utan vidare planering, utan särskilt mycket pengar, utan att låta kontrollbehovet styra allting. Och om jag kan göra det en gång så kan jag göra det igen. Och igen. Och igen.

Jag talade en gång med en vän om att min största rädsla är att fastna. Att jag skulle gifta mig, bli mamma, köpa lägenhet, skaffa hund, vara tvungen att jobba för att jag skaffat mig så många saker som binder mig vid pengabehovet. Och inget fel med att varken vara gift eller mamma, men det finns krav som kommer med de sakerna, krav jag inte kan tänka mig att skriva under på just nu. Och att köpa lägenhet, herregud. Det är nästan värst av allt! Och nu säger jag inte att andra som gör det gör fel, jag har inget som helst intresse av att lägga mig i vad andra gör med sitt liv och har ingen makt att säga att vad jag känner är vad som är rätt. Men för mig... Lån. Amortering. Banken. Underhålla. Hjälp.

Fast jag antar att man alltid kan hyra ut skiten. Vilket man inte kan göra med ett barn eller en man. Inte med sinnet i behåll.

Nu ramlar jag helt ifrån vad jag ens ville säga från början och börjar prata om att hyra ut barn och gud vet vad.

Sensmoralen skulle iallafall vara att jag inte vill stå still och jag kanske inte behöver. Over and out.

Jag vill bli kär så att jag har någon att skriva dikter om.

Skrivkramp.

Jag trodde jag skulle skriva jättemycket när jag flyttade hit. Att den här bloggen skulle fyllas av inlägg om allt spännande, allt det nya, alla känslor, alla galenskaper. Men jag kan inte. Jag skriver dagboksinlägg och jag fyller mail med mina tankar, men så fort jag kommer hit till bloggen så får jag skrivkramp och stänger ner.

Det enda jag kan göra är att ge det tid, så får vi se om jag vill skriva något här sen. Det kanske är för mycket just nu. Jag vet inte. Men jag tycker om att veta att bloggen finns här, sen.

LDN

Sitter på Starbucks med tårar i ögonen De första sedan jag åkte från Sverige. "Saknaden biter i mig när jag kommer hem och inser att ingen bor i ditt lilla hus längre." Det är svårt att växa upp ibland...


Det är stort här. Det är människor precis överallt. Det är varmt, som i en jättestor bakugn. Jag vandrar runt och känner mig ensam, stark, äventyrslysten, nöjd. Jag försöker ta in det jag ser men det är svårt, det måste finnas en gräns varje dag som jag når och sen vill jag bara lägga mig ner och sova.

Men nu är jag här iallafall. Herregud.

Tankar halv sju på morgonen efter det är dags att sova men innan det är möjligt.

Telefonsamtal till folk som inte förväntar sig telefonsamtal... De skall inte göras klockan JÄVLA FEM PÅ MORGONEN!

Min hand gör ont.

Det är fint med vänner. Så sjukt fint.

Om andra tycker om en så mycket... Att de får en att vilja gråta... Då måste man ju ha något som är bra. Kanske.

Jag behöver verkligen. VERKLIGEN. Verkligen. Sova.

Så. Folk man är kär i kommer tillslut bli kära i en tillbaka. Det kanske dröjer ungefär 7 år, men ändå.

Jag sitter utomhus. De sista gästerna har precis gått. Och jag är helt ensam. Jag vill inte vara ensam mer.

Faktiskt är det såhär.

Att jag fantiserar väldigt mycket. Men den gången jag sa "va?! Tycker du om NOFX också?!" och han jag sa det till tog av sig tröjan och hade en NOFX-tröja där under, det var helt verkligt.

Och även när jag vaknade och berättade att jag hade drömt om aborrar och han säger: "Va? Jag med!"

Och det är också sant att jag har så himla fin familj att jag ibland gråter litegrann inombords för att jag blir så rörd och så är det sant att jag stannar upp ibland och andas in och tittar upp på stjärnhimlen eller ner på blommorna i diket eller bara rent av bort mot horisonten och faktiskt, på riktigt befinner mig i stunden och fylls av kraft, kärlek, lycka, styrka och leenden så stora att de skulle spräckt en mindre mun än min egen. Och det enda som hade varit fantasi i det hade varit gud, för jag tror inte på att det finns någon stor makt därute som fyller oss med ljus. Jag tror vi måste samla ljuset själva. Så tänk på det nästa gång stjärnhimlen sprakar, skiner och skriver dikter i ljus för dig. Du måste samla det själv.

Och du ska inte samla för att spara. Du ska samla för att använda, för att brinna i ljuset själv. För det bränner inte upp dig, inte ens ut dig.

(Ps. Lampan utanför mitt fönster tänds när någon rör sig utanför och den har tänt sig två gånger ikväll och jag undrar vem som stryker omkring utanför. På tal om ljus.)

Jag kan inte skriva långa sammanhängande texter utan att utelämna hemligheter som riskerar mitt inre rikes säkerhet så jag håller mig till det korta.

Jag vill ha dig så mycket att jag får spänningshuvudvärk av sexfantasierna.

Mitt liv ligger i lådor och väskor och jag inser att mitt liv inte alls ligger i lådor och väskor utan i hjärtat, hjärnan, fingrarna, benen, munnen, ögonen och den där abstrakta uppfinningen de kallar själen.

Jag trodde begravningen skulle vara ett lufthål, en plats att sörja, men tårarna vågade sig inte ut där heller. Det känns som att jag är en dålig människa för att jag inte sörjer men jag har förstått att jag inte har någon aning om hur man gör.

Det kanske kommer över fyrtio personer på min fest på lördag och jag visste inte ens att jag kände fyrtio personer väl nog för att vilja ha dem på kalas.

...din-hud-mot-min-hud-och-jag-tror-jag-skulle-dö-litegrann-innan-jag-dog-litegrann-och-du-får-mig-att-dö-litegrann-så-jävla-bra...

Det känns som att jag är en dålig människa för att jag inte sörjer.

Jag vill inte att de ska prata om gud på min begravning.

Jag kan inte skriva mer nu för allt jag skriver nu hamnar i högen av "DET KÄNNS SOM ATT JAG ÄR EN DÅLIG MÄNNISKA FÖR ATT JAG INTE SÖRJER!"


(fast jag tror faktiskt att jag sörjer. För det gör ont inuti och jag orkar inte med att det gör ont så jag låtsas att det inte gör ont och så packar jag ner en till tshirt eller kramar om han som inte kan skjuta undan smärtan eller gömmer mig i en bok. Och tårarna ville komma idag men jag motade bort dom. För jag vill inte att någon ska se mig gråta. Längre.)