Trötta funderingar.

Jag kan inte föreställa mig vad jag ska jobba med. Kan inte tänka mig ett jobb jag ska ha resten av livet, kan inte bestämma mig. Kan inte komma på vad det skulle vara.

Men idag, då insåg jag något. Jävligt segt av mig, ja, men icke desto mindre så är det insett nu.
Jag kanske inte ska ha ett jobb. Jag kanske inte ska göra en sak resten av mitt liv. Jag kanske inte ska hitta en plats, ett skrivbord, en penna, en scen, ett datorprogram, en kassa, en blöjbytarbänk, och stannar där för alltid. Hela poängen kanske är att jag aldrig kommer hitta någon plats, något yrke, något liv där jag kan stanna för alltid?

Enda anledningen till att jag har stått ut med rastlösheten under den här våren har varit för att jag hela tiden har vetat att jag inte kommer stå kvar och stampa särskilt länge till. Och redan nu, trots att jag är ute på mitt livs absolut största äventyr hittills, så funderar jag på var jag skulle kunna befinna mig senare. Inte som en plan, utan för att jag är så himla hemskt jättefri. För att jag flyttade hit och nu har jag ett jobb och så fort jag får min första lön så kommer jag ha ett boende och allt det här utan vidare planering, utan särskilt mycket pengar, utan att låta kontrollbehovet styra allting. Och om jag kan göra det en gång så kan jag göra det igen. Och igen. Och igen.

Jag talade en gång med en vän om att min största rädsla är att fastna. Att jag skulle gifta mig, bli mamma, köpa lägenhet, skaffa hund, vara tvungen att jobba för att jag skaffat mig så många saker som binder mig vid pengabehovet. Och inget fel med att varken vara gift eller mamma, men det finns krav som kommer med de sakerna, krav jag inte kan tänka mig att skriva under på just nu. Och att köpa lägenhet, herregud. Det är nästan värst av allt! Och nu säger jag inte att andra som gör det gör fel, jag har inget som helst intresse av att lägga mig i vad andra gör med sitt liv och har ingen makt att säga att vad jag känner är vad som är rätt. Men för mig... Lån. Amortering. Banken. Underhålla. Hjälp.

Fast jag antar att man alltid kan hyra ut skiten. Vilket man inte kan göra med ett barn eller en man. Inte med sinnet i behåll.

Nu ramlar jag helt ifrån vad jag ens ville säga från början och börjar prata om att hyra ut barn och gud vet vad.

Sensmoralen skulle iallafall vara att jag inte vill stå still och jag kanske inte behöver. Over and out.