Det stormar och trädkronorna vajar farligt mycket över mitt huvud.

Är det underligt att jag känner mig vilsen när jag är i en ny stad, med nästan bara nya människor, nytt språk och nya vanor?
Är det underligt att jag känner mig vilsen när jag ifrågasätter det mesta jag lärt mig sedan födseln, som det här samhället velat pränta in i min hjärna ändå sedan den var en oformlig klump i vatten och näring?
Är det underligt att det känns tomt när jag inte riktigt vet vad jag ska ersätta det gamla utslängda med? Som ett kylskåp efter några veckors semester och man kommer hem och slänger alla tomater som blivit mögliga och sojamjölken som luktar surt och sen har man inget att äta till middag men det hade inte varit något alternativ att spara det gamla för det hade man inte kunnat äta ändå.

Jag behöver ett mål, en mening, en fast punkt för just nu snurrar allt kring ett enda nav, vilket är jag och jag är inte tillräckligt fast för att hålla fast i. Allt flyter och jag flyter omkring i ruinerna av mina gamla tankemönster och allt löses upp i vattnet för att formas igen men jag vet inte vilken form det ska ta. Och tills jag vet så får jag nog vänja mig vid en konstant känsla av att inte höra hemma, inte helt finnas till och inte ha någon fast betongvägg att vila ryggen mot när monstrena knackar på.

Det är fint att få bo gratis. Under ett tak, på en madrass, utan rädsla för att bli ertappad och utslängd. Men jag har vant mig vid närheten till mitt eget blod så fort hon inte är här så saknar jag henne. Ibland så mycket att jag får ont i magen. Och vi bor ändå i samma stad nu.

I wish my new boyfriend would have hair like yours so I could twirl it in my fingers and grab a hold.

Jag börjar tröttna på att vara trevlig mot dumhuvuden. Sådana på krogen exempelvis. Jag har haft svårt för att vara riktigt dryg mot elakingar men nu börjar jag lära mig. Och gud vad bra det känns att be någon att dra åt helvete! Mycket bättre än att svälja det, och älta det elaka senare.

Jag har fortfarande inte sovit med någon. Eller jo, med en men det räknas inte för den har jag sovit med förut och den är inte ens en person i min hjärna längre, den är ett det och numera utesluten ur mitt liv. Typ. Men om vi bortser från den, som jag inte ens ville eller borde sova med, så har jag inte delat värme med någon. Och det är ganska skönt. Även om jag kan längta, så är det ändå bättre att hålla värmen tills den verkligen kan... mottas.

Jag är sjuk. Så nu ska jag vila. Och hoppas jag är frisk nog att gå till jobbet imorn. Poesi har jag ingen i kroppen och jag borde väl egentligen hålla mig borta från skrivandet överhuvudtaget men jag gillar att uppdatera. Så jag minns. Även det opetiskt torra.