Det stormar och trädkronorna vajar farligt mycket över mitt huvud.

Är det underligt att jag känner mig vilsen när jag är i en ny stad, med nästan bara nya människor, nytt språk och nya vanor?
Är det underligt att jag känner mig vilsen när jag ifrågasätter det mesta jag lärt mig sedan födseln, som det här samhället velat pränta in i min hjärna ändå sedan den var en oformlig klump i vatten och näring?
Är det underligt att det känns tomt när jag inte riktigt vet vad jag ska ersätta det gamla utslängda med? Som ett kylskåp efter några veckors semester och man kommer hem och slänger alla tomater som blivit mögliga och sojamjölken som luktar surt och sen har man inget att äta till middag men det hade inte varit något alternativ att spara det gamla för det hade man inte kunnat äta ändå.

Jag behöver ett mål, en mening, en fast punkt för just nu snurrar allt kring ett enda nav, vilket är jag och jag är inte tillräckligt fast för att hålla fast i. Allt flyter och jag flyter omkring i ruinerna av mina gamla tankemönster och allt löses upp i vattnet för att formas igen men jag vet inte vilken form det ska ta. Och tills jag vet så får jag nog vänja mig vid en konstant känsla av att inte höra hemma, inte helt finnas till och inte ha någon fast betongvägg att vila ryggen mot när monstrena knackar på.