Det är läskigt det här med framtid och karriär och utveckling och yrke och val. Jag var så säker i somras att jag ville hålla på med sömnad på något vis. I oktober var jag säker på att jag ville sy till personlig kund och kanske hålla på med något annat vid sidan av. För någon månad sedan var det designer som sken klarast på min framtidshimmel. Nu känner jag starkast för illustrerandet och vill kanske helst bli illustratör. Utlösaren till rädslan just exakt nu är att jag sitter och googlar olika kurser och utbildningar i London, eftersom det är dit jag förhoppningsvis är på väg, för ett tag framöver. Och då hittade jag en fashion illustration-kurs på tre år. Som jag blev sjukt sugen på. Men sen blev jag livrädd och då var jag tvungen att skriva lite.

Tre år. Tänk om jag ändrar mig igen? Nu är det ju inte så att jag ska söka den utbildningen i detta nu, men jag funderar ändå. Jag är en så sjukt velig person, uppenbarligen så vet jag inte exakt vad jag vill. Att jag vill syssla med något kreativt är helt säkert, och inom mode- och kanske konstvärlden också säkert. Men exakt vad?

Och hur i hela helvete ska jag kunna veta det? Anledningen till att jag velar och ångrar mig och ändrar mig och får panik och ältar och får ont i magen är ju för att jag hela tiden upptäcker nya saker. Jag upptäcker att jag blir duktigare på tecknandet hela tiden och då blir det ju en enorm morot. Jag ritar bättre och bättre och i och med det så blir det roligare och då vill jag syssla med det. Men tänk om jag utbildar mig i tre år inom illustration och sen inser att det inte räcker eller är rätt? Ska jag plugga tre eller till och med fem år till, inom mer hands-on-modeskapande? Åh. Jag vet inte. Jag vill bara sitta hela nätterna och rita och dricka cola och lyssna på Glasvegas och låtsas som att jag inte behöver bestämma något.

Men om jag ska känna efter, i magen, djupt innerst inne. Så är det ju faktiskt tecknandet och illustrationen och den delen som har varit roligast sedan jag började på tillskäraren. Och i ärlighetens namn kanske jag överdriver kvalen, för en designer håller ju i grund och botten på med illustration. En designer hittar ju på saker i huvudet och illustrerar dem. En designer sitter ju knappast vid symaskinen.

ÅÅÅÅÅÅÅÅH!

När jag pluggade en tioveckorskurs i modedesign innan tillskäraren, då sa jag efter kursens slut att jag antagligen inte ville hålla på med design-biten för att det var för lite sömnad och för mycket teckning. Och nu är jag precis, PRECIS, tvärtom. Pust. Vilket på sätt och vis kan vara bra. Men ändå är läskigt.

För jag vill ju syssla med koncept och bilder och tecknande och skapande och impulser och infall och inspiration. Med färger och streck och linjer och siluetter och livfullhet. Inte stygn, tråckeltrassel eller pressning. Jag vill inte sitta vid en symaskin eller ett pressbord, jag vill sitta framför ett ritblock eller ett ljusbord. Vill inte hålla på med nålar, vill hålla i pennor. Vill inte trä trådar, vill färglägga och förklara. Vill få ut allt som är inuti mig själv, inte något som finns inuti någon annan.
Vill inte sy prinsessan Victorias bröllopsklänning eller adliga Agdas festdräkt. Jag vill vara del och vara skapare av något större än så. Något jag själv kan sätta i perspektiv mot något annat, inte bara något jag kan beundra för hantverksskickligheten. Det kliar i mina fingrar och klådan kommer inte stillas av att sy. Det kommer krävas mycket mer än så.


Gud. Vad. Skrämmande. Det. Är. Att. Bli. Stor.

Jag skrev det på facebook först men det är ju här det hör hemma.

Bästa känslan, vet du vad det är? Nej, det är inte att vara full. Det är inte ens att dansa tills man blir helt svettig för att man lyssnar på en låt som är så bra att man nästan skulle kunna bli tokig (okej, det kanske eventuellt kan dela förstaplatsen). Det är inte sex, som man skulle kunna tro. Det är inte vårdagar eller sommarkvällar eller hur det känns att stoppa tårna i sanden och titta ut över ett grönblått hav. Det är inte att somna efter att man har vänt och vridit på sig i flera timmar eller att vakna på tåget och inse att man just har sovit bort två av de två och en halv timmarna det tar att åka till Ormaryd. Det är verkligen inte att hitta 500 spänn på marken. Det är inte ecstasy (men jag har aldrig provat). Jag tror inte ens att det är kärlek (för det kräver liksom en andra part och då blir det så struligt jämt). Det är inte första tuggan på falafeln när man är svinhungrig. Det är inte när man tittar på Pulp Fiction och jackrabbit slims twist consert-scenen kommer. Det är inte heller inledningsscenen i American Psycho (men även här har vi något som kommer lite nära). Det är inte känslan när man läser Stephen King. Det är inte en varm dusch på en kall dag eller en kall dusch på en varm dag. Det är inte chokladtårta när man darrar av sockerabstinens. Det kan faktiskt vara känslan av att träffa människor man älskar som gör en glad, men eftersom det inte var den känslan jag menade när jag började skriva så är det inte rätt det heller. Det är inte en varm, liten hundvalp att klappa på eller en gammal sur labrador som man i hemskt sällsynta ögonblick får komma nära och nästan dör för. Det är inte lukten av nytvättad tvätt (som ju inte ens luktar så himla gott som folk får det att verka). Det är inte handtag, famntag, klapp eller kyss, eller ens en innerlig långtradare.

Det är känslan när man har skapat något. Något man är nöjd med, känslan när man tittar på något och ser i skapelsen att man själv behärskar något som man alltid önskat att man kunnat. Det är den bästa känslan.

Och likt en multipel orgasm har jag haft den känslan flera gånger ikväll.

(Och nej, så kan man ju egentligen inte skriva. En multipel. Motsägelsefullt som bara den men ikväll, då bortser vi från sådant, för ikväll, så ska vi hålla oss borta från kritik. För den här kvällen, som nu övergått i natt, eller kanske till och med morgon, den tillhör den nöjda känslan i magen. Utan att kritiseras bort. Åh. Nu, mina vänner, nu känns det bra.)

Bra saker.

Jag är så hemskt lyckligt lottad. Jag har världens mest underbara familj. Verkligen den bästa. Och släkten är fantastisk. Mina vänner är så söta, och när jag inte är med mina vänner så har jag allt som oftast något för mig som ger mig något. Jag kan kanske inte göra allting så bra som jag skulle önska, men många av de saker som jag vill kunna göra bra är jag på väg att bli bättre på. Jag har det bra ekonomiskt ställt. Jag bor i världens mysigaste lilla hus med allt jag behöver. Jag är frisk, jag är älskad och jag är ung.

Man ska ha saker i rätt perspektiv.

SKIT

HELVETE! JAG KAN INTE SKRIVA NÅGONTING ALLT BLIR BARA SKIT OCH JAG BLIR BARA LEDSEN!

Jag kan rita just nu och det kanske tar ut varandra. När jag kan skriva blir allt jag ritar till skit och nu är det tvärtom. Skit. SKIT!