En liten fråga.

Olympiska elden tänds på och "utgår" från himmelska fridens torg. Med tanke på hur mycket Kina har satsat på sin pr inför OS, är det inte lite osmidigt? Om det är något omvärlden inte borde påminnas om är det väl just den händelsen...

Inte läsvärt.

Jag har svårt att komma på något att skriva, det är därför bloggen ligger halv-nere just nu. Just nu är jag inne i något tröttläge och trots att jag tänker på en hel massa olika saker hela tiden så räcker aldrig orken till att formulera något tillräckligt vettigt för att jag ska publicera något. Fast å andra sidan har jag nog skrivit en hel del o-vettigt på den här bloggen och inte haft några problem tidigare.

Nåja, jag städade mitt hus lite idag. Inte mitt rum, utan mitt hus. Jag har fortfarande syrummet som förråd men vardagsrummet och sovrummet är relativt i ordning. Eller jag vet inte faktiskt... Det är en del krafs kvar här och var. Men det är fint ändå.

Nu är det dags för chili med fullkornsbulgur och att fantisera lite mer om det-där-datumet-när-den-där-pojken-kommer-hem-och-finns-till-på-riktigt-igen. Mums.

Pendelproblem.

Var hos mamma och Petra igår. Det var väldigt mysigt, trots att mamma var helt bakfull och låg i soffan i pyjamas och såg ynklig ut (pappa bjöd på middag i torsdags kväll och mamma, som har sjuka anlag för att bli bakfull, drack både rödvin och öl. Livsfarligt). Petra skulle ha lagat värsta maten men det hela slutade med att jag köpte en icke-ost-pizza från stället nere på gatan och Petra käkade rester. Mamma åt popcorn.
Det var iallafall mysigt. Såg på "Så ska det låta" med mamma och vi var ett duktigt team.
Sen skulle jag ta mig hem och det var då allt gick fel. Satte mig på en pendel och jag tyckte det såg fint ut. Mot Älvsjö, det lät helt rätt. Satte mig ner, hade självklart öronsnäckorna på plats och började min resa hemåt. Det var bara det att vid Älvsjö så svängde tåget av åt lite fel håll och det märkte jag inte förns jag hade åkt två stationer åt helvete. Så det var bara att gå av i Huddinge centrum, vänta i fem minuter på tåget, åka tillbaka till Älvjö och sitta där i 23 minuter och vänta på rätt tåg som tillslut tog mig hem.
Det tog mig två timmar att åka från Södermalm till Haninge. Inte värt.
Fast det var väldigt skönt att komma hem och lägga sig i sängen efter den pärsen. Mycket skönt. Drömde söta drömmar och fick supersöta det-gör-ont-för-att-jag-ler-så-stort-sms. Allt ordnade sig till det bästa.

Idag är det inventering på jobbet, men jag börjar inte förrän 14:00, så jag ska chilla järnet och kanske ta en liten promenad i våra fina naturnära omgivningar. Det var inte igår man hade naturen runt knuten.

Svikare.

Det är jättesvårt att ha flyttat från mamma. Hon kommer sitta i sin lägenhet alldeles själv om två veckor när syrran har flyttat och jag mår dåligt.
Det hände en sak idag som perfekt visar hur jag känner inför hela flytten:
Satt och meckade trådlösa telefoner med pappa. Tillslut fick vi det att funka och så satt vi i varsitt hus och pratade i walkie-talkies. Jag började skämta och säga "roger that!" och "over and out" och så började vi skratta jättemycket och sen la vi på. Så satt jag och skrattade och var jätteglad och medan jag skrattade tänkte jag att jag ville ringa mamma och berätta. Sen började jag tänka att mamma kanske skulle bli ledsen, att jag ringde och berättade hur kul jag hade det med pappa. Och plötsligt satt jag och grät istället.

Jag behöver verkligen klippa navelsträngen med mamma, men problemet är ju inte att jag inte klarar mig utan henne. Problemet är att jag är rädd att hon inte mår bra helt ensam i en lägenhet. Och jag vet att hon är ledsen och jag vet att hon har gråtit massor. Och jag vill bara flytta ... hem?

Flytteri flyttera

Jag ligger i min gamla säng i mitt nya hus och äter popcorn poppade i min nya, alldeles egna micro. Skriver en handlingslapp inför min allra första storhandling för att fylla min helt egna kyl.

Fy fan vad grymt det är!

(och ja, herregud vad jag skulle behöva Fågeln för att värma sängen inatt)

Programtid.

Det är idiotiskt att sitta och titta på kära människor på skärmen, urbota dumt att iaktta andra kyssas när hela ens kropp redan innan skriker efter att få kyssa någon. Jag vet att jag inte borde men det är svårt att låta bli. För när ett avsnitt är slut så har det gått fyrtio minuter och när det har gått fyrtio minuter ettusentrettiotre och en halv gång så är det bara att luta sig tillbaka i stolen och le åt tanken att Fågeln kliver in genom dörren precis när som helst.

(ja, jag har hittat en konverteringssida på internet. so what?)

Natt.

Jag sov så fruktansvärt gott inatt. Drömde lite konstigheter men inget läskigt. Läste ett mitt-i-natten-sms och somnade om inmyst i en tröja jag tiggde till mig av Fågeln innan han åkte. Vaknade lugn och lycklig. Sträckte ut mig sängen och tittade ut genom fönstret och såg vårsolsken mot en klarblå himmel.

Det är så mycket lättare att leva när man sover ut och får vara ledig.

Det rann liksom ur hjärnan på mig.

Ni vet S? Nej, det gör ni inte. Men jag kan förklara. S var kodnamn för en kille jag var kär i när jag gick i sjuan. Jag kände honom inte så egentligen var jag kär i mina egna fantasier om vem han var. Jag bortsåg helt från att han var en pubertersnasse och elak, i mitt huvud var han missförstådd och helt fantastisk. Jag fick aldrig S. En lunchrast gick jag i en fullsmockad korridor och såg honom sätta sig på en bänk och kyssa en tjej. Jag började gråta och sen bytte jag ut hennes namn till slyna i mitt huvud. Och S glömde jag sakta bort (tills jag träffade honom på bussen flera år senare och han stötte helt ogenerat på mig. Jag tror inte ens han kände igen mig och jag var definitivt inte intresserad längre. Det hade ju aldrig varit verklighetens S som lockade...)

Anledningen till att jag skriver om S är att grejen med Fågeln är lite så, fast om mina fantasier hade stämt. Jag vet att jag bara låter nykär och blind, men det är inte så. Eller så kanske det är så men det får vi se om ett halvår när jag ser klart igen. Men Fågeln är precis så underbar som jag hittade på att S var.
Helt sjukt. Och det är nog därför jag inte tror på att han finns. Och blir chockad när jag ser bilder på honom och tänker: "Den där fina pojken är... min?"

Jag måste sluta skriva såhär för innan jag vet ordet av så kommer jag sitta och klistra bilder på bröllopsklänningar in i en rosa bok. Och den tjejen vill jag ändå inte vara.

Nedräkningen började för länge sen, men

Sojayoghurten jag just köpte går ut sju dagar innan Fågeln kommer hem. Sju dagar är en vecka, en vecka är ingenting. Bara 604800 sekunder. Sen är det förstås 1987200 sekunder kvar tills det är 604800 sekunder kvar tills han kommer hem, men det är petitesser.

Ettusenett, ettusentvå, ettusentre..

The girl is running out, the girl is running, the girl is running out again
We can leave this faction and start our own, no-one will take it over, no-one
Start our own and show them backward to the sea
Biffy Clyro - When the fraction's fractioned

När det känns bra att gråta.

Jag är glad. Jag vaknar av sms på nätterna som får mig att le, som får mitt hjärta att banka alldeles mycket. Fågeln är min fågel och allting känns bra.

Men, och det är antagligen för att fågeln inte är här och jag hatar att jobba, ändå vill jag gråta litegrann.

Och då lyssnar jag på den här låten

Scar tissue that I wish you saw
Sarcastic mister know it all
Close your eyes and I'll kiss you 'cause
With the birds I'll share
Red Hot Chili Peppers - Scar Tissue

Machines

Tankarna flyger hela tiden runt i mitt huvud och just nu handlar nästan allihop om jobbet. Jag tycker inte om mitt jobb. Det är inte något fel på de jag arbetar med, de är schyssta hela bunten. Arbetsuppgifterna är trista men vad förväntar man sig på ett sådant "okvalificeringsjobb"? Lönen är grymt bra för sådant här jobb och chefen är riktigt vettig.
Men jag hatar det ändå. För jag får inte vara Sanna. Jag har uniform och jag gör tråkiga saker i en pissig kassa och jag måste ta emot skit och svälja den och svälja den och svälja ännu mer. Jag sitter i min jävla kassa med munnen öppen och bara sväljer allting folk väljer att ösa i mig.

Det var inte särskilt roligt att gå i skolan men där var man iallafall sig själv. Man hade sina vänner nära och trots att lektionerna kunde kännas evighetslånga så var aldrig den här identitetsraderingen med i bilden. Jag klarar inte av att vara mig själv på jobbet, inte helt. Det känns liksom alltid som att jag är på min vakt mot saker och ting, mot kunder som vill skälla eller kolleger som vill snacka skit eller... jag vet inte.

Jag skulle vilja jobba i en begagnade-skivor-affär, en sån där smockfull liten lokal. Sälja dammiga vinylskivor till vanliga och helt sjukt speciella människor. Vara en del av människors kreativitet, få ta del i den själv. Inte stå uppstyltad i en kassa med kunder som är så stressade att de inte ens säger hej till en. Jag vill kunna diskutera vilka skivor folk väljer, kunna säga "du kan få dom för 300 jämnt" när de egentligen skulle kostat 325:-. Vill känna att jag är en människa, inte en maskin.

Fan, där slog jag huvudet på den där spiken jag försökte förklara med början av inlägget.

Cause I've started falling apart, I'm not savouring life
I've forgotten how good it could be to feel alive
I've started falling apart, I'm not savouring life
Take the pieces and build them skywards
Biffy Clyro - Machines

Tröjor och substitut.

Det har skrivits helt sjukt mycket om Dolce & Gabbanas Steve McQueen-tshirt och jag har inte riktigt hajat grejen. Missförstå mig inte, jag älskar t-shirtar med tryck, men jag förstår inte varför en vit tshirt med ett grått tryck skapar världens rabalder?
Nåja, jag köpte iallafall två vita tshirtar idag som var mycket grymmare än gamle Steve. En har ett saxofontryck och den andra har jättesöta, jättekonstiga djur som flyger luftballong/zeppelinare. Och så köpte jag jeans som jag har kapat och gjort till shorts. Nu har jag sommargarderoben redo, några månader för tidigt.

Tshirtarna köpte jag i samma affär där den sockersöta tjejen gav mig rabatt igår. Hon var dock inte där idag, men det var en annan helt sjukt trevlig kille istället. Jag tycker om affären! Fanns grymma tjocktröjor också, men jag har råkat samla på mig alldeles för många sådana som det är.

Blä förresten. Jag sitter och tittar på One Tree Hill (tre säsonger på datorn, woho!) och jag kan verkligen inte låta bli att bli låtsas-förälskad i folk när jag gräver ner mig i en serie. I O.C. var det Ryan, i Entourage var det Vincent (såklart) och nu är jag helt kär i Lucas. Illa, illa. Fast å andra sidan, vad ska man göra när den riktiga människan inte är i närheten? Då får man ta till substitut och jag tror det föredras att substituten inte existerar på riktigt...

Nej, nu har jag svamlat nog.

Älskade älskade älskade finaste liv.

Jag var bakis och nykter i ett underbart sällskap igår kväll/inatt. Ibland blir jag bitter och tappar tilltron till människor, men det enda jag behöver då är Sara och Caroline och sen är allting liksom fint igen. Melodifestivalen är något positivt när den innebär att jag får ha de sötaste två människorna i världens sittandes i min soffa, stenseriöst diskuterande rösttaktik.

Sen, massa roliga, jättetrevliga människor. Söta kommentarer, prata med folk man känner-men-inte-känner-fast-ändå lite. Trots att jag måste sett lobotomerad ut, med tanke på hur trött jag var så var det underbart. Och inte en endaste droppe alkohol behövdes (eller så var jag fortfarande full sedan i fredags/lördagsmorse).

Dagen har varit fin. Packat en låda och packat om en som jag i desperat let-ryck rafsade upp i tron om att min legitimation låg i en nerpackad jacka (det gjorde det inte, det låg i jackan jag inte hade packat ner). Jag har även fikat med sötaste lilla mamma, köpt en ascool Darth Vader-tshirt (och den sockersöta tjejen bakom disken gav mig femtio kronor i rabatt bara för att den inte fanns i min storlek, trots att jag inte ens sa något. Om inte det gör ens dag, vad återstår då?) och en Monki-tshirt (en sån med hål i ärmarna. Eller det är inte ens ärmar. Fast hål. Öh).
Och nu sitter jag här och lyssnar på Paolo Nutini och inser att; ja fan, livet är bannemig inte helt fel.

Lådor.

Jag packar ner allting jag äger i bananlådor och dubbla papperskassar. Det känns konstigt. Om en vecka och en dag kommer jag inte längre bo här. Jag kommer inte ha mamma på andra sidan väggen, inte ha syrran som stökar runt i köket. Kommer inte bo med den sötaste lilla vovven på planeten längre. Mats bor visserligen knappt hemma längre han heller, men nu är jag ju hemma när han kommer hem. Om åtta dagar kommer familjemiddagar bli lite mer formella, inbjudna på något vis.

Nåja, det finns massa positivt med mitt nya lilla hus också. Men jag kan inte låta bli att vara lite orolig för hur det kommer att kännas. Jag tycker så mycket om familjen. Jag minns när jag bodde halva tiden hos mamma och halva hos pappa förut. Då längtade jag så efter mamma när jag bodde hos pappa. Det betyder inte att jag tycker mer om mamma än pappa för så menar jag inte. Men mamma har alltid varit... mamma liksom. Lite tryggare.

Fast å andra sidan så försvinner hon inte nu. Hon kommer bara bo lite längre bort och jag kommer få proritera min tid för att kunna träffa henne. Nu kommer det där naturligt.

Nej, bananlådorna kallar.

"Feathers will fly if you shoot a bullet full of bubble gum at my throat or my heart I'm protected by a humming bird."

Biffy Clyro - Love has a diameter

Två år senare och det är fortfarande läskigt.

På hårddisken jag återfick idag fanns väldigt mycket dokument. Texter som massa olika saker. En mapp var döpt "Terapi" och däri fanns sådant jag har skrivit för ungefär två år sedan.
Fan vad trasig jag var. Och fan vad mycket jag förutsåg med det där äcklet till pojkvän jag hade. Jag litade inte en endaste sekund på honom, men jag försökte lura mig själv att jag gjorde det, vilket gjorde mig helt förstörd. Att jag dessutom var helt ångeststörd gjorde inte direkt saken bättre.
Fan vad jag hatar honom. När jag vill totalfalla för fågeln så finns idioten kvar i mina tankar och såren har inte riktigt läkt. Det är inte smärtan av att ha blivit sviken av någon annan som gör mest ont, utan smärtan av att ha bortsett från min egen instinkt. Själva insikten att jag visste, kände på mig, anade. Och inte gjorde något.
Känslan av att inte kunna lita på mig själv.

När jag känner efter så känns Fågeln som en snäll människa. Men de känslorna vågar jag inte längre tro på, eftersom jag intalade mig själv att Idioten också var en snäll människa. En något fuckad människa, men en i grunden fin människa som skulle behandla mig så som jag förtjänade. Hur fan ska jag kunna känna mig pålitlig igen när jag har trott att en människa som han var ett positivt tillskott i mitt liv? När jag trodde att han skulle göra mig gott? När jag trodde att det fanns något i vårat förhållande som gav mig något?

Det enda han fick mig att tänka, är att ingen någonsin kan ta hand om en. Att man alltid är ensam.

Men Sara finns. Och om Sara finns så är jag inte alltid ensam. Så det enda han har lärt mig är fullständigt skitsnack.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka om allt det här. Mina gamla ord rev upp läskiga tankekedjor.

"Jag önskar att jag kunde få dig att förstå. Jag hatar inte mig själv för att vara elak mot dig. Det är ingen hämndaktion för att du vågar älska mig. Det är bara sånt som kommer utan att jag märker det. Det smyger upp bakom mig och skrämmer mig tills mitt hjärta nästan stannar (ärligt talat så skrämmer det mig tills jag vill att hjärtat ska stanna). Jag önskar att jag fanns mer för dig och mindre för mig själv. "

Tänk om det hade blivit så. Att jag blev mer för honom än jag redan var. Att jag släppte mig själv ännu mer än jag redan hade gjort. Det gör ont att tänka på, riktigt ont faktiskt. Jag är så glad att jag fick någon att prata med ett tag efter det här och att jag redde upp min situation någorlunda.

Att jag sedan gick tillbaka till honom när jag kunde ha gått vidare med mitt liv och antagligen utvecklats i en mer levnadsglad riktning, det är inget jag kan göra något åt nu. Men jag tycker synd om sjuttonåriga Sanna som levde med de här tankarna varje dag, det gör jag. Och jag skiter i om det är sorgligt/patetiskt/emo/självupptaget att tycka synd om den person man var för två år sedan, det är precis det jag gör oavsett.

Nu blev det här långt och känslofyllt, men skitsamma. Det är väl så jag är, lång och känslofylld.

Musiken och vännerna.

Sitter och lyssnar på Charlie med Red Hot Chili Peppers och kommer ihåg några av de finaste orden från den avgjort finaste människan som finns. Att jag var Charlie.

"...and Charlie's making me smile..."

Jag skulle börja gråta lite nu. Om jag var mindre manlig än jag är.

Datornördande.

Köpte en kabinett till min gamla hårddisk idag. Det är som julafton! Sitter och kopierar in all musik som jag glömt (hela OC-soundtracket exempelvis) och i-tunes-listan blir bara längre och längre. Lite teknikaliteter krånglar fortfarande men det ska säkert kunna lösas.

Åh! Massa massa massa massa musik. Red Hot Chili Peppers alla album, bara en sådan sak!

Sju lådor senare.

Jag har packat sju bananlådor och sex dubbelpapperskassar och det känns inte som att jag har fått undan någonting. Känns som att det enda jag har åstadkommit är en sjuhelvetes huvudvärk och ungefär tio skivor inbrända på datorn.

Juste, jag har också sett till att det är FRUKTANSVÄRT stökigt i mitt rum.

Krävd.

Varför har jag så höga krav på mig själv? Är det någon som kan svara på den frågan?!

Antagligen jag själv om jag analyserar mig själv tillräckligt mycket (eller går i dyr terapi några månader). Jag kände idag att mina krav är orimliga. Och inte bara det, de är opraktiska, onödiga och stora hinder.

Vem försöker jag hävda mig inför? En gud jag ändå inte tror på? Mina vänner som skiter högaktningsfullt i om jag råkar blippa in en tonfisklåda för mycket på jobbet? Mina föräldrar som tycker lika mycket om mig även om jag gör bort mig, skriver dåligt på ett prov eller syr en söm fel på den där klänningen jag håller på att sy?

Nej. Mig själv. Men det är ju löjligt. Det blir så krångligt, menar jag. För jag är ju liksom jag, och då ser jag mig själv inifrån. Mina intryck av mig själv är så färgade av min självsyn (som konstigt nog är körd i botten rätt ofta) att jag inte har någon aning om ifall jag är en bra människa, en hyfsad människa, en usel människa, en duktig människa, ett jävla as...
Den som dömer mig hårdast är den som har allra sämst utsikter för att göra det.

Uttrycket "att gå en mil i någon annans skor", ni vet. Det är ett sant uttryck i de flesta fall, men när det gäller att se sig själv när man går i sina egna skor så är det inte bra. Inte riktigt rätt.

Nåja, jag försöker att acceptera alla mina brister. Det går inte bra, men jag läser ju en sån där flumbok.

Flummigt läsande.

Jag har lånat en bok av mamma. "Att leva ett liv, inte vinna ett krig". Den handlar om att acceptera. Acceptera vad? Acceptera allt i livet. Smärtan, glädjen, tristessen...

Jag har inte riktigt lyckats. Jag är duktig på att acceptera och välkomna glädje i mitt liv, det är jag faktiskt. Där kan jag riktigt fastna i stunden. Men att acceptera ångesten eller den där känslan när man tittar på klockan på jobbet och inser att det är väldigt lång tid till man slutar (den ligger i samma säng som ångesten, fast den är inte riktigt lika ond).. Det vet jag inte om jag kommer att klara endast genom en bok.
Men det är väl en kamp. Nej, förlåt. Inte vinna ett krig var det. Leva ett liv..

Nåja. Jag repeatar "Make It Wit Chu" och läser sms, drömmer mig bort och packar flyttlådor. Det känns iallafall rätt bra.

(min hjärna har fågelfjädrar i munnen när jag vaknar på morgonen. Duniga, fina fågelfjädrar)

Favorit.

I wanna make it, I wanna make it wit chu.
Babe.

Fågel;

I kiss you on the brain in the shadow of the train
I kiss you all starry eyed, my body swingning from side to side
I don't see what anyone can see, in anyone else. But you.
The moldy peaches - Anybody else but you


Sountracka dagens stund framför datorn och det blir den här låten. Färgsätt dagen mellan tre och fyra och det blir knallrosa. Sätt ett mönster på dagens bästa timme och det blir blommor och hjärtan och små söta gosedjur.

En enda känsla. En enda ren känsla, för första gången på veckor.

Soko skriver söta texter

och när jag lyssnar på hennes söta texter så blir jag alldeles vickig på foten (ni vet när man är sådär glad att man bara måste röra på fotleden? Det kanske bara är jag..)

If I take your heart, I will cherish it everyday
If I take your heart, I will heal these old wounds
If I take your heart, it's to make it happy
If I take your heart, it's forever close to mine
Soko - Take my heart.

Pappa är duktig.

Vet ni vad pappa sa igår? Om mitt nya lilla hus?

"Du får göra vad du vill, bara du inte river skiten".
Jag får måla väggarna hur jag vill, och go totally fucking crazy om jag vill. För han ska ändå riva ur allting när jag flyttar och göra om det till ett garage.
Spännande!

(Förresten, det förra inlägget. Jag blev verkligen rädd. Och sen fick jag vackra (riktigt jävla vackra) ord in i mobilen imorse och nu är jag inte ett dugg rädd.)

(Okej, ett litet dugg kanske. Men just nu känns det lite som att vara rädd för monstret under sängen. Det är bara att dra in fötterna under täcket så är det lugnt sen.)

Jag slutade vara rädd för ett litet tag, men...

...sen hamnade jag på niotillfems blogg och läste hennes "svar på era frågor del 1".

anna
Jag undrar.
hur gör man för att våga släppa någon nära?

svar:
Man vänjer sig vid tanken av att man kan förlora precis allting. Har man tappat den man älskar och ligger och gråter i sängen vet man ändå att när man fick ha honom nära - om det så bara var i en dag - var värt det.


Och plötsligt blev allting skitläskigt igen.

Hittade ett foto

Jag hittade ett foto inklämt bakom några filmer i min dvd-hylla. Ett foto som ett, jag antar att det är rätt uttryck även om det låter som att det innehåller alldeles för lite ogillande, ex har tagit. Det är, eller snarare var, jag på bilden.
Nu är den sönderriven och slängd och jag funderar på ifall han fortfarande läser min blogg.

Om han gör det hoppas jag att han tar till sig all skit jag skriver om honom. Bara så ni/han/du vet.

("Man ska inte snacka skit om sina ex." Säger folk. Jag säger att jag har all rätt i världen att säga vad fan jag vill om idioter som är äckliga svin. Som jag hatar. Blä.)

Biffy Clyro.

Nytt band att älska.
Jag älskar band som får mig att längta, drömma mig bort. Musik som skulle kunna vara soundtrack till de allra vackraste ögonblicket i mitt liv, så att säga.

Högskoleprovet.

Jag satt här nu och gjorde en kortversion av högskoleprovet.
Jag fick 1,9. Fett bra.
Så nu sitter jag här och går igenom facit och jag har alla rätt på ordförståelse och svensk läsförståelse, sen har jag flera fel på att läsa tabeller och på matematiken (ett fel på engelsk läsförståelse också, lite slarv tror jag).
Bäst att förbereda sig, jag ska ju göra det riktiga, stora provet femte april. Och vill ni veta det nördiga?
Jag längtar.

Träningsmaskinen och jag.

Jag ägde på crosstrainern idag. Inte som i träningsinsatt-ägde men noob-ägde. Sju kilometer, nästan nonstop träning i tjugo minuter. Jag är nöjd. Den här veckan har jag tränat två gånger. Men det ska bli tre i fortsättningen. Det är tydligen minimum för att det ska vara någon mening, och det är ju inte direkt som att jag tränar för att det är så jävla roligt.

Idag märkte jag också att det går att träna och läsa samtidigt, trots att min bok är en pocket med rättså liten text. Det gjorde att tiden flög. Fenomenalt tips för oss nördar som inte riktigt är superpolare med tränandet.

Basvaror

Här har vi alltså listan. Det är inte en lista på allt jag ska äta, utan på allt jag alltid ska ha hemma. De saker som har lång hållbarhetstid, som de torra basvarorna och konserverna, de kan man ju handla även om man inte gör åt allt på en månad och de andra sakerna, grönsakerna exempelvis, är sånt som avgjort går åt innan de blir dåliga. Jag tror att listan är nästintill komplett (jag har kollat i våra skåp, tänkt efter vad jag ofta äter till/som varje mål och jag har gått igenom kokböcker och hemsidor och kollat både recept och andras basvarulistor) men om någon liten läsare skulle komma på något mer så blir jag tacksam för ytterligare förslag.

Torrt:
Vetemjöl
Grahamsmjöl
Torrjäst
Socker
Ströbröd
Bakpulver
Fullkornspasta (fusilli/penne, spagetti/tagliatelle och lasagneplattor)
Fullkornsris
Fullkornscouscous
Kikärter, torkade
Kidneybönor, torkade
Fiberhavregryn
Knäckebröd
Grönt te
Soltorkad tomat i påse

Konserver:
Hel tomat i burk/krossad tomat
Tomatpure
Lingonsylt/rårörda lingon
Blandade bönor på burk

Kylvaror:
Sojamjölk
Mjölkfritt margarin (bakmargarin och smörgåsvariant)
Soja

Fryst:
Broccoli

Grönsaker/frukt:
Gul lök
Vitlök
Potatis
Morot
Citron

Kryddor:
Spiskummin
Salt
Svartpeppar
Örtsalt
Chilipulver
Oregano/pizzakrydda
Timjan
Sambal Oelek
Red curry pasta

Övrigt:
Rapsolja
Vitvinsvinäger
Buljong

Det här med att vara en tönt.

När man ska flytta hemifrån (eller ja, halvvägs åtminstone), då börjar man ju tänka på olika saker.
De flesta jag har pratat med har blivit uppspelta av att de kan festa hur mycket de vill, ha folk hemma och kunna komma hem sent på kvällarna utan att störa någon annan.

Vet ni vad jag gör just nu? Som gör mig alldeles uppspelt och engagerad? Som får mig att längta massor till den 24 mars?
Jag skriver en lista med basvaror, uppdelad i olika kategorier (kylvaror, kryddor osv). Jag planerar att sätta upp den i något av mina skåp och någon gång i veckan/månaden gå igenom den och kolla vad jag saknar.

Jag är verkligen en råtöntig geek. Men min matekonomi kommer vara underbar kontroll..

Paj

Jag ska börja göra paj när jag flyttar härifrån. Jag har inte tyckt om paj förut, men i julas gjorde jag en fenomenal broccolipaj och sen dess insåg jag att det kan vara riktigt gott. Och en rolig form av mat.

Paj ska jag göra, då. Och pizza. Och baka massa bröd och muffins och kakor och tårtor.

Titta, vilken bra länk!


Nu jävlar ska det lagas, bakas och, sist men verkligen inte minst, ätas!
(tyvärr också diskas, men det får man ju med på köpet)

Vill hellre.

Foto: Lina Scheynius

Bakfylleångest.

Jag behöver inte ens vara särskilt bakfull för att få ångesten. Men så kanske det är med alla, jag vet inte, jag är inte så insatt. Har inte druckit så länge (bara två år) och jag har dessutom ingen större insyn i alkoholvärlden. Men uttrycket har man ju hört. Fast då låter det oftast som att folk har ångest för att de har gjort massa dumma saker på fyllan. Jag gjorde nog inget direkt dumt igår..

Äh, jag vet inte vad jag försöker säga. Jag tror att jag ska gå ner till pressbyrån och köpa ElleUK. Och kanske lite glass eller något. Sen komma hem och dråsa tillbaka ner i fåtöljen och läsa. Bortse från att det känns som att scouter knoptränar i min mage.

Det kanske är därför jag har magmuskler. Jag har alltid undrat varför jag har det, jag som aldrig tränar. Syster har alltid sagt att det är för att jag saknar underhudsfett, men det kanske är för att jag går runt och spänner magen runt ångesten. Typ 80% av de dåliga perioderna. Det borde man ju bli fit av.
Ångestperioder är alltså fittiga på olika sätt.