Det här med vänner, bekanta, människor jag inte kan placera.

På rubriken låter det här som ett sorts klassificeringsinlägg, men det är inte riktigt dit jag vill komma. Jag är irriterad på en del människor som jag tidigare har klassificerat som vänner, kompisar, bekanta och ja, liknande epitet. För några månader sedan insåg jag att det alltid var jag som hörde av mig till dessa människor. Det var alltid jag som skickade det där smset; "Hej! Det var längesen nu, har du lust att ses någon dag?". Alltid. I stort sett varje gång fick jag ett svar i stil med; "Ja, jättegärna! Vi kan ses den här dagen vid den här tiden.". Och så sågs vi den dagen vid den tiden och det var väldigt trevligt och roligt.
Och så en dag så skickade jag ett sms till en av dessa människor och jag fick inget svar. Ringde, fick inget svar. Ungefär precis här drabbades jag av insikten av detta alltid. Jag insåg att jag gick runt och hade dåligt samvete när jag inte hade hört av mig till dessa människor på ett tag, men hade inte förrän nu tänkt på att de här människorna aldrig hörde av sig till mig och antagligen aldrig någonsin har haft dåligt samvete för det.
Och så tänkte jag, att de kanske har vant sig? Att jag har hört av mig alltid och då känner de att de själva inte behöver höra av sig. De räknar med att jag gör det. Så då tänkte jag sjösätta ett litet experiment. Att sluta höra av mig. Bryta min del av kontakten med dessa människor, tills de själva inser att de vill umgås med mig och då faktiskt tar upp den där förbaskade telefonen och initierar kontakt, istället för att passivt bara ta emot.

Det här var ett par månader sedan och inte en jävel ur min lilla testgrupp har hört av sig. Och, sann till mitt ensamvargshjärta, så kan jag bara säga: "Good riddance." För jag har en annan grupp, som inte är någon testgrupp, eftersom de redan innan hade lärt sig den ädla konsten med tvåvägskommunikation, som räcker gott och väl. Varför ska jag besudla mitt sinne och slösa min tid på människor som uppenbarligen inte märker skillnad på ifall vi har kontakt eller inte?

Men, osann till mitt ensamvargshjärta, så är jag glad över den där andra gruppen. För jag hade nog inte tagit testgruppens avsked med en sådan klackspark om det inte var för den andra gruppen. Herr C, fröken Sara, min Fågel, älskade mamma och de där fina människorna som faktiskt tycker om mig.