Äldstingen, ritandet, har varit med länge i leken hen! Så länge att jag brukar tänka att hen klarar sig själv, jag behöver inte spendera så mycket tid på hen. Och så styr jag vidare och lallar med Skrivandet, nästa ner i ledet. Det är en trilskande unge det! Behöver massor med tid och utrymme och böcker och mestadels vägrar hen samarbeta över huvud taget. Bara lägger sig på golvet med armarna över huvudet och säger ”NEJ, MAMMA! VILL INTE!!!”. Och så får jag tjata och trilskas tillbaka, försöka luras, erbjuda godis, alla verktyg i min arsenal. Och ändå funkar det bara då och då. Jag tror Skrivandet har lite asbergers, sådär att hen har svårt att förstå det sociala samspelet mellan Skrivandet och dess syskon och mamma. Och Skrivandet behöver fasta rutiner, allting på samma tid, alltid lika-lika, och för en sinnesförvirrad mamma med alldeles för många ungar rännandes runt fötterna så kan det vara hemskt svårt att hinna med det här med rutiner, samma-samma, lika-lika. Ibland säger Skrivandet, att nu, mamma, nu vill jag vara med! Och så har jag liksom inget val annat än att låta Skrivandet ta över, oavsett om jag umgås med Ritandet eller Sömnaden.
Sedan måste jag ta hand om sömnaden,
hen lackar ur och hotar med att ge sig av om jag inte är där med jämna mellanrum och kikar i
tidningar, kollar på bloggar, tar med hen till tygaffärer och pekar
på folk ute på stan och viskar ”titta vilka fina byxor! Sådana
skulle vi kunna göra, fast ännu bättre!” och så går vi hem och så gör vi just det. Och vi har jätteroligt ihop, men ibland blir det så intensivt att vi glömmer att äta och sova och ibland kan det vara så att vi behöver lite tid isär.
Och så Ritandet. Denna tonåring till talang. Plötsligt, när jag sitter böjd över
någon uppgift med Skrivandet och försöker trilska igång denna
krångliga men åh så underbara när det väl funkar, unge, då
kommer plötsligt Ritandet ut från sitt rum med hormonerna stormande
i kroppen och säger att ”JAG HATAR DIG MAMMA FÖR DU BARA TAR HAND
OM ALLA DESSA SMÅUNGAR OCH MIG, MIG TÄNKER DU MINSANN ALDRIG PÅ
LÄNGRE! JAG VILL OCKSÅ HA TID!!! JAG FINNS!” och så måste jag
liksom försöka hålla Skrivandet igång samtidigt som jag försöker
lugna ner Ritandet och säga åt hen att ”hördu, gullet, jag ska
bara, jag ska bara..” medan jag har skitdåligt samvete.
Dessutom är dessa ungar jävligt
svartsjuka. Stackars min pojkvän, han är som ”mammas nya kille”,
kommer in och ska ta YTTERLIGARE tid från de här förbaskade
grinollarna. Och så sitter de där, i hörnet och tjurar, allihop
tillsammans, enda gången de låter bli att bråka med varandra och
istället fokuserar sina krafter utåt. Mamma försöker bara ha lite
”egentid” med sin ”nya kille” och så sitter de där och
muttrar och slänger sudd i huvudet på mamma när mamma bara
försöker TA DET LITE JÄVLA LUGNT.
Och sen får mamma ett utbrott och
grinar i killens famn och säger att: ibland önskar jag att jag inte
hade några barn! Ibland önskar jag att jag var en sån där
människa som bara kunde ta dagen som den kommer, som hinner med ett
9-5 jobb och inte bara sitter och saknar sina ungar hela dagen lång.
Och sen vaknar jag nästa morgon av att
Skrivandet pussar mig på kinden, Ritandet kittlas på magen och
Sömnaden plirar på mig med sömndruckna ögon och så sitter jag
där och tänker att: ”fan vad jag är lycklig som har så många
barn som jag älskar.”
Sen kommer det ett sudd flygande genom
luften, landar i mitt öga och så börjar allting om igen.
