Så det så!

   Jag kommer ihåg när jag satt i lektionssalen, min första universitetskurs, kanske inte min första lektion men tidigt nog för att vara osäker på mig själv och situationen. För att vara helt ärlig så var jag nog lite osäker hela tiden tills kursen slutade några månader senare. Jag visste inte hur man skrev universitetsuppgifter (det vet jag för övrigt fortfarande inte), jag visste knappt var jag var och jag var inte alls lika självsäker som han som alltid räckte upp handen och kunde allt om allt och dessutom älskade att fnysa nedlåtande när någon sa något som inte riktigt nådde upp tills hans nivå (jag tänkte i hemlighet att han säkert hade gått kursen förut, och varit dålig, och sedan gått om den och sett till att vara allra allra bäst i klassen och fnysa åt de som var dåliga, för att liksom täcka över sin egen otillräcklighet. Men så säger min pojkvän att jag tänker alldeles för gott om människor, vissa är bara svin.)
   Men iallafall. Där satt jag. Näsan nedtryckt i en bok, som alltid. Nämnde jag förresten att detta var en litteraturkurs? Nej, det gjorde jag nog inte. Det var det iallafall. Litteratur. På Stockholms Universitet. Herrejesus vad jag var exalterad. Och det skulle bli så kul och allting skulle gå som en dans. Jag hade ju alltid näsan i en bok. Nåja. Jag råkade ha stuckit min lilla näsa i alldeles fel bok. En hemskt illaluktande och slemmig skitbok om jag tolkade min lärare rätt. Han kom nämligen in i salen, såg vad jag läste och började lektionen. Han talade om att vi skulle läsa mycket och att vi skulle fördjupa oss och att vi skulle glädjas åt litteraturen. Och så tillade han: "Och inga Stephen King böcker, tack. De kan ni lämna utanför det här klassrummet.". Och tittade på mig. Förstås. Och log lite menande. Och självklart vände sig hela klassen och tittade på lilla dumma Sanna som hade mage att gå till fina litteraturkursen på fina Stockholms Universitet med ett exemplar av "The Stand" av snuskgubben Stephen King.
   Jag kände mig så underlägsen, speciellt när killfan (han som har gått kursen fyra gånger bara för att trycka ner stackars nybörjare som jag) skrattade överlägset och försökte visa så tydligt för läraren att han minsann inte läste sådant skräp. Och jag skämdes, blev förbannad och svalde gråten, allt på samma gång. Sen åkte jag hem efter lektionen och svor i telefonen till min mamma om hur fan kan en lärare nedvärdera på det sättet, och den dumma killen som bara gjorde det värre och jag satt helt själv och kände mig så dum och jag ville knappt åka tillbaka!
  Jag vet. Överdriven reaktion. Universitetet går man på när man är vuxen och har med det förhoppningsvis vuxit ifrån så barnsliga reaktioner. Men jag håller fast vid att han har fel. För läsning är något underbart och samtidigt är läsning något väldigt subjektivt. Självklart finns det dåligt skriven litteratur och välskriven litteratur, men det är en diskussion man bör ha, inte en åsikt som en lärare ska dänga i huvudet på en nybörjarelev som uppenbarligen är intresserad nog för litteratur för att ha anmält sig och dykt upp på en kurs i ämnet. Han var för övrigt en bra lärare, han var inspirerande och rolig och gav bra feedback. Men den här incidenten färgade liksom allt han sa efter det. För jag har alltid älskat Stephen King. Och ja, han har skrivit några böcker som riktigt stinker. Några riktiga bottennapp. Men han har också skrivit The Shining, Lisey's Story och The Green Mile. Och det är sådana böcker som gör att människor läser, böcker som fångar en, rör vid en och får en att gråta och skratta och vara rädd och allting på samma gång ibland. Det är böcker som gör sådant som överhuvudtaget gör att det kan hållas en kurs i litteratur på något universitet någonstans, iallafall en kurs som är relevant för en enda människa i den verkliga världen. Det är litteratur som berör människor som är värd att bevara.
   Jag tycker i vilket fall som helst inte att man ska fnysa åt tjugoåringar som äntligen tagit sig iväg till universitetet för att läsa en kurs i ett ämne de älskar, för att de råkar läsa "fel" bok. Kanske om han hade startat en diskussion om "bra" och "dålig" litteratur, där man kunde delta, där olika argument kunde komma fram och där jag kunnat känna att jag inte bara satt och var en dum liten tjej med en dum liten (eller ja, över tusen sidor kanske inte är liten) bok.

   Döm då om min förvåning (och stora förtjusning) när jag nu i min nästa universitetskurs (den första efter mitt rätt fatala misslyckande, betyg D, i litteraturkursen), kreativt skrivande, har fått Stephen Kings bok "Att skriva" som kurslitteratur. Så jävla bra.

  Så nu jävlar. Nu ska jag skriva världens bästa roman och så ska min gamla lärare kontakta mig och säga hur mycket han beundrar mig och mitt skrivande och hur fantastisk jag är och fråga:
- Men hur har du lärt dig att skriva så underbart fruktansvärt jävla bra?
- Av Stephen King. Ska jag svara. Och så kan han få stå där och fnysa i sin ensamhet.