Det var längesedan jag var här. Så längesedan att jag knappt hittar in längre. Vad var mitt lösenord? Hur fungerar det här? Vilken knapp trycker jag på?

Jag vet inte vart orden tog vägen. De torkade, stannade, fastnade. Fast jag tror de kom ut ändå. Någonstans. För nu skriver jag musik igen. Orden finns där fast i annan form. Men när jag försöker få ut dem, på precis detta viset, när jag försöker leda dem in i ett blogginlägg eller en novell, så vill de inte komma ut. De har vant sig vid att dansa ut, komma ut i takt till musiken, gömma sig i metaforer och ett annat språk. Det känns ovant att vara här, att se dem rada upp sig så snällt, mening efter mening utan rim och takt. Och vad jag inser mest av allt är att jag saknar det. Jag älskar att sjunga orden, att forma dem efter en gitarrslinga, efter en melodi, men jag saknar att låta orden tala sitt eget språk och inte arbeta jämsides något annat. Jag saknar när orden fyller tystnad och inte bara hänger med i ett ljud som redan är där.

Jag saknar den här platsen. Min egen plats, mitt andningshål. Saknar min svenska, nu när allt jag skriver är engelskt. För det här är ändå var jag kommer från. Först var det orden (de svenska orden). Sen, långt senare, kom musiken (och de engelska orden).

Kanske kan jag hitta hit igen. Inte jämt, inte varje dag, inte regelbundet. Men kanske kan jag titta in när jag känner att word inte är lika vackert som ord och när allt jag har att säga inte har någon lust att hoppa krumsprång över språkbarriärer.

Kanske. Ibland.